När jag skriver dessa rader har Förintelsekonferensen just avslutats.
I diskussionerna kring evenemanget och i politikernas uttalanden under själva
konferensen fick man sina värsta farhågor bekräftade.
När konferensen började hade redan arbetats fram en korstågs-anda
i media. Denna anda fanns också i måttot för Förintelsekonferensen
"Vi får aldrig ta demokratin för given". Enligt programbroschyren
handlade det om "en konferens om utbildning, hågkomst och forskning",
och man skulle därför tro att konferensen borde vara förknippad
med historien och den historiska sanningen. Men i flera deltagande politikers
och delegaters uttalanden blev historien och sanningen i stället exempellöst
manipulerad och komprometterad. I synnerhet de som representerade länder
som antingen hade hjälpt Nazityskland, varit nazistiska lydstater eller
själva ändå utplånat sina judar var mycket måna
om att uppmärksamma sitt folks demokratiska och antifascistiska ställningstagande.
Det är underligt att vissa sanningar glömdes bort - i ett sammanhang
som syftade på att ta itu med de förflutna, att utöka kunskap
och att inte glömma. Ingen verkade minnas att serber stod vid judarnas
sida i det ockuperade Jugoslavien och att serber tillsammans med judar och zigenare
fördes till koncentrationslägret Jasenovac av kroatiska fascister
från Ustasja. Eller för den delen att Franjo Tudjman, som ledde nuvarade
Kroatien till självständighet, själv har försökt som
historiker att med sin revisionistiska och verkligen antisemitiska bok bevisa
att antalet judiska offren inte var så många som sägs, att
Jasenovac bara var ett arbetsläger och att judarna där deltog i dödandet
av zigenarna.1
Det gick en ständig vind av politisk korrekthet kring konferensen, en vind
som gav rum åt nya infallsvinklar på Förintelsen. Sanningar
trängdes undan och andra, missvisande aspekter lades på Förintelsen.
Man ångrade att man inte hade inviterat fler muslimska länder, medan
Jugoslavien inte hade bjudits in.
Men det vore minst sagt naivt att tro att avsikten med konferensen var att främja
sanningen och kunskapen om Förintelsen. Både kunskap och information
finns och har funnits i decennier. För många av oss som växte
upp efter kriget spelade bl.a. kunskapen om just Förintelsen en avgörande
roll för vår anti-fascistiska övertygelse. Arkiv, fotografier
och filmer, inte bara de som gjordes när fångarna i Auschwitz befriades
av Röda armén utan också nazisternas egna filmer, har dokumenterat
judarnas lidande och Förintelsen.
Koncentrationlägrens byggnader står kvar. Det finns bevis, det finns
dokumenterad historisk forskning som räcker för att undanröja
alla revisionistiska argument och för att informera kommande generationer,
långt efter det att de sista överlevande dör. Fler arkiv är
på väg att öppnas.
I stället visade det sig att avsikten med konferensen först och främst
var att betona hur nödvändigt det är att ändra folkrätten
och att öppna för möjligheten att politiskt ingripa i andra staters
inre angelägenheter och t.o.m. angripa dem militärt. Detta tydliggjordes
faktiskt innan konferensen invigdes. Den 25 januari kunde man läsa: "Statsminister
Göran Persson tror att Förintelsekonferensen kan bidra till en omprövning
av folkrätten. Världssamfundet måste ges större möjlighet
att gå in i stater för att stoppa folkmord".2 Just begreppet
folkmord användes under konferensen alltför ofta och alltför
lättvindigt. Och nästan alltid bland de exempel på folkmord
som gavs nämndes Jugoslavien, Bosnien eller Kosovo.
Avsikten var inte minst att legitimera anfallet mot Jugoslavien. Detta gjordes
både med underförstådda hänvisningar och med klara uttalanden.
Bland de underförstådda hänvisningarna märks statsminister
Göran Perssons avslutningstal. Där framhölls parallellen mellan
Izbica i Polen och Izbica i Kosovo, som exempel på massmord och etnisk
rensning, och parallellen mellan Hedi Fried, som överlevde Förintelsen,
och den albanska flyktingflickan med brödlimpor på tv, som lyckligtvis
skyddas av FN-soldater. Bland de klara hänvisningarna märks USAs vice
finansminister Stuart Eisenstats yttrande: "NATOs aktion i Kosovo är
en ytterligare tillämpning av vad vi lärt oss av Förintelsen."
Konferensen i sig och publiciteten kring den var ett enda arrangerat försök
att förstärka den allmänna opinionens uppfattning att det olagliga
kriget och ockupationen av Kosovo var nödvändigt för att stoppa
ett folkmord och för att skydda en hotad etnisk grupp. I sin videofilmade
välsignelse till konferensen deklarerade president Clinton klart och tydligt
sin övertygelse att NATO gjorde det enda rätta när man bombade
Jugoslavien och att han var stolt över det. Ännu mera utvecklat tolkade
den slovenske presidenten Milan Kucan den allmänna känslan: "(…)
politiska kretsar i Europa var också tvekande och kompromissvilliga efter
den aggressiva serbiska nationalismens uppkomst och på så sätt
utvidgade de det mänskliga lidande med dess drag av folkmord i Bosnien
och Kosovo. Tveksamheten stoppades bara tack vare USAs intervention." Dr
Michael Naumann från det tyska kulturdepartementet var lika övertygad:
"(…) 1999 var det möjligt att göra slut på folkmordet
i Kosovo tack vare NATO".
Genom att fabricera det felaktiga intrycket att Förintelsen hände
p.g.a. att den "demokratiska världen" inte reagerade i tid och
att samtidigt etablera Kosovo som ett fall av folkmord - hindrat bara genom
bombningarna - så kan NATO och EU inte bara rättfärdiga sina
aktioner men också skapa beredskap hos allmänheten att i fortsättningen
acceptera våld som ett förebyggande medel så snart som media
rapporterar om "kränkningar av de mänskliga rättigheterna".
Denna interventionsideologi står i själva verket i strid såväl
med folkrätten som med de demokratiska principer man åberopar som
grundläggande värden. Förbundskansler Gerhard Schröder citerades
säga: "Världssamfundet måste också, som i Kosovo,
vara redo att använda våld för att förhindra folkmord,
även om det alltid måste förbli en sista utväg".3
Premiärminister Ehud Barak lyckades med sin retorik utvidga budskapet till
global doktrin: "Aldrig mer tolerera, någonstans på jordens
yta, en regim av ondska och mördande och diskriminering mellan människor
på grund av deras religion, ras eller färg". I sin iver att
stigmatisera serberna och precisera detta budskap om noll-tolerans framhöll
Avraham Burg, talman i israeliska knesset, som högsta prioritet att västvärlden
såg till att man gjorde sig av med inte bara Milosevic men också
Haider. Och han gav därmed EU en oväntad huvudvärk.
Det hade varit synd om man i en sådan orkestrering missat tillfället
att ta itu med Ryssland. Därför berikade statsminister Göran
Persson sitt avslutningstal med följande ord: "Förra århundradet
såg vi stort lidande gång på gång. De bittra minnena
som hemsöker oss har många namn, från Armenien till Kambodja
till Rwanda och f.d. Jugoslavien. Dessa dagar är vi djupt upprörda
när vi ser hur oproportionerligt och urskillningslöst våld används
mot den tjetjenska befolkningen."
Lämpligt nog följdes konferensen av de fyra partiledarnas upprop mot
Ryssland.
Under 80- och 90-talet har det pågått ett mångfacetterat försök
att skriva om 1900-talets historia och på så sätt bestämma
och legitimera den politiska utvecklingen. Förintelsekonferensen var en
höjdpunkt i detta försök. Istället för att främja
bättre kunskap bidrog de politiska uttalandena och intervjuerna och de
andra mediainslagen kring konferensen till att etablera en naïv och felaktig
bild av andra världskriget. Därigenom skapades ett intryck av att
rashat och intolerans orsakade andra världskriget och att de allierade
gick i krig för att rädda demokratin och för att skydda de mänskliga
rättigheterna. Med en sådan bild utesluter man förstås
kampen mellan kommunismen och fascismen-nationalsocialismen under 30- och 40-talet
och de nationella motståndsrörelserna i de ockuperade länderna.
Man döljer störande fakta, t.ex. att politiska fångar, främst
kommunister, utgjorde en del av befolkningen i koncentrationslägren och
arbetslägren. Man undanskymmer den finansiella bakgrunden, nämligen
att storföretag kunde utöka sin makt och sitt kapital genom användning
av slavarbetare i arbetslägren. Andra fakta som passande nog mörkläggs
genom den förenklade bilden är att serberna heroiskt kämpade
mot Hitler och att många av dem hamnade i koncentrationsläger i Jasenovac
och i mera ökända ställen som Auschwitz och Mauthausen.
Vidare bidrog konferensen till det pågående medvetna försöket
att skapa en ideologisk grund som kan identifiera och hålla samman det
nya Europa.
Slutligen bekräftade konferensen att propagandan hade triumferat. En grundförutsättning
för konferensen som togs för given var att serberna hade begått
folkmord i Kosovo. Detta trots att det inte har funnits några bevis alls
för det.
Förintelsen går inte att jämföras. Den bör inte heller
jämföras. Det skulle bara leda till något felaktigt och missvisande.
Det är orättvist och i min uppfattning förolämpande mot
det judiska folket att förminska en händelse som är helt unik
i sina tragiska dimensioner till ännu en krigshandling eller ett dödande.
Det är omoraliskt att utnyttja den för att rättfärdiga nya
förföljelser och krig.
Men ändå finns analogier mellan då och nu.
Det går mycket väl att jämföra propa-gandataktiker som
går ut på att konstruera syndabockar och nå större mål.
I 30-talets Tyskland lyckades den antijudiska propagandan vinna den missnöjda
och politiskt oengagerade lägre medelklassen och förvandla den till
ett massivt stöd för fascisternas imperialistiska plan. I 90-talets
västvärld lyckades den antiser-biska propagandan manipulera viktiga
opinionsbildande grupper som liberala, feminister och just judiska organisationer
och sålunda vinna allmänhetens stöd för styckningen av
Jugoslavien och kriget mot Serbien. Det är ingen hemlighet att reklamfirman
Ruder Finn Global Public Affairs användes av Kroatiens och Bosnien-Herzegovinas
regeringar och arrangerade spridningen av felaktiga uppgifter för att svartmåla
serberna. Firmans direktör James Harff skröt 1993 i en intervju med
Jacques Merlino från franska TV2 att hans största framgång
var att "ha vunnit den judiska opinionen till vår sida" och
att firman "lurade tre stora judiska organisationer"- dessa organisationer
såg till att pro-muslimskt/bosniskt material publicerades i New York Times
och samordnade demonstrationer utanför FN.4
Inte heller är det okänt att den bild på en man bakom taggtråd
som först publicerades i den engelska kvällspressen under rubriken
"Belsen 1992" är missledande. Bilden kommer från en videofilm
som gjordes i augusti 1992 av ett brittiskt tv-team i en flyktingförläggning
i Trnopolje i Bosnien. Det fanns ingen taggtråd runt de samlade muslimska
flyktingarna, som kunde lämna platsen om de ville. Taggtråden fanns
i själva verket runt fotografen och journalisterna som befann sig på
en gård bredvid förläggningen och som zoomade in flyktingarna
som samlades utanför taggtråden. Bland flyktingarna fanns den extremt
magre Fikret Alic, som fångade fotografens uppmärksamhet. Att det
egentligen handlade om en förvillelse avslöjades av den tyske journalisten
Thomas Deichmann.5 Trots att avslöjandet publicerats i många olika
sammanhang har bilden återkommit gång på gång på
TV över hela världen.
Det går också att jämföra förföljelserna av
serber och övriga icke-albaner (däribland albaner som var lojala mot
Jugoslavien) i NATOs Kosovo med förödelsen av judiska samhällen
i Europa. Man kunde hänvisa till en mängd pålitliga rapporter
om de pågående förföljelserna i Kosovo under KFORs och
Kouchners bevakande ögon, rapporter som fått oproportionerligt litet
uttrymme i media och där nästan alltid åtföljda av förklaringen
om "hämndaktioner". Istället vill jag citera Cedda Prlincevic,
chef för Kosovos arkiv och ledare för Pristinas judiska samhälle,
som liksom alla andra judar tvingades fly provinsen och lämna bakom sig
ett "judefritt" Kosovo. Han konstaterar i en intervju: "Detta
är en pogrom mot den icke-albanska befolkningen i hela Kosovoområdet,
i Djakovica, Pec, Kosovska Mitrovica, över hela Metohja". Han säger
vidare: "Tveklöst gör de [beväpnade albanska gängen]
ett etniskt rent Kosovo".6
Det finns även andra analogier mellan då och nu. Inte bara bor serberna
som inte flydde Kosovo i ghetton under eländiga förhållanden,
bestulna på bostad och tillgångar, under ett ständigt hot att
bli mördade, omringade av beväpnade trupper och fientliga albaner.
Hela Serbien har förvandlats till ett enormt ghetto. Serberna är helt
isolerade från resten av världen och sanktionerna håller dem
avsiktligen fast i fattigdom, i ett sönderbombat land utan tillgång
till olja och elektricitet. För övrigt håller man även
irakierna på motsvarande sätt i ett ghetto, och kvinnor sliter i
multinationella företags fabriker i Asien under förhållanden
som påminner om arbetsläger.
Men den mest skrämmande analogien ligger i det stora sammanhanget. Under
40-talet hade fascismen med Nazityskland i spetsen i avsikt att få bort
nationsgränserna och ena Europa, att krossa Sovjetunionen och att införa
den totalitära nya ordningen. Med hjälp av NATO och med det internationella
kapitalet i spetsen upprättar USA och EU nu en ny, global, världsordning
för det nya millenniet. Nu som då är det nödvändigt
att skriva om historien.
GER. MELISSARATO-MATTSSON