Så har vi fått ett nytt århundrade. Och inte nog med det
- de två första siffrorna i årtalet har blivit 20 i stället
för 19. Ibland fick man en känsla av att världen skulle gå
under. Vad skulle hända med datorer och chips? Men ingenting hände
- det blev intre ens ett litet strömavbrott. Men många företag
och konsulter hämtade in nya miljarder.
När 19 blev 20 så skulle det firas lite mer än vanligt. Via
TV kunde vi följa detta firande från längst i Öst till
längst i Väst, från stora städer till små platser.
Jag träffade en Uddevallabo dagarna efter nyår. Denna noterade att
hela världen tycktes har särskilt firat det nya århundradet
- alla platser på jorden - utom Uddevalla.
Här firades inget alls. Det vanliga nyårsfyrverkeriet ställdes
in. I stället skulle den å som flyter genom Uddevalla illumineras.
Detta skulle blivit något verkliget festligt och vackert. Men även
detta ställdes in - det blev liksom för dyrt, tyckte kommunledningen.
Kaffe och tårtbit
Men kommunledningen i Uddevalla är uppfinningsrik. Kanske kaffe dagen efter?
Den nya regimen (s) och (v) kom på något extra. I stället för
nyårsfirande på nyårsafton skulle Uddevallaborna bjudas på
tårtbit med kaffe på nyårsdagen. Då skulle man också
kunna prata politik med kommunalråden och andra ledande i kommunen. Så
jag gick dit. Inte för tårtbiten och kaffet. Men jag vände.
Kommunens ledande hade fullt sjå att servera kaffe, och ansvarigt kommunalråd
för den sociala sidan (v) hade klätt ut sig till clown och bjöd
barnen på godis. Politik hade man inte tid med. Nyårsfirande med
kaffe och tårtbit på nyårsdagen - fantastiskt.
En sekund
Vid ett årsskifte är det lätt att tänka tillbaka på
det liv man haft. Även om ett människoliv egentligen kan betraktas
som en sekund i mänsklighetens historia, så är det en viktig
sekund, därför att vi är så många - i hela världen.
Och i många generationer.
Visst minns jag hur pappa tog på sig Cheviotkostymen när han skulle
på fackföreningsmöte, Konsumstämman, Årsmöte
i Folketshus-Föreningen. Det var viktiga möten. Fackföreningen
och politiken var viktiga.
Visst minns jag hur uppkallade poliser från Stockholm och Göteborg
slog människorna blodiga med sina sablar på Luleås gator efter
ett solidaitetsmöte i Folkets Hus för stuveriarbetarnas strejk.
Tyska flyktingar gömdes för att undkomma att återsändas
till Tyskland och döden. Och jag minns sprängningen av Norrskensflamman
med fem döda, Enbomsprocessen och Ceder-provokationen och inte minst hur
Norrskensflamman nådde ut till de mest avlägsna orter i det stora
Norrbotten, trots transportförbud.
Sådana upplevelser och minnen är vi många som har. De har varit
till stor hjälp att komma rätt i politiken och gjort det omöjligt
att byta politisk skjorta.
Kanske känner vi ändå en viss modlöshet och kanske anser
vi att våra insatser, ofta med stor försummelser av familjen i övrigt,
varit meningslösa. Just nu kan det kännas särskilt meningslöst
utifrån vad som hänt med vårt Sverige bara på kort tid.
Men finns det anledning att känna så???
Några rader i en bok
Jag erinrade mig att det i boken Giljotinens skugga (Charles Dickens) finns
återgivit ett samtal mellan två makar i revolutionens Frankrike.
Jag sökte rätt på avsnittet, som jah här återger
något förkortat:
"Jag skall säja dej, sade Madame och sträckte fram högra
handen för att ge eftertryck åt sina ord, att fast den nu varit länge
på väg, så är den i alla fall på väg och snart
här. Jag skall säga dej, att den aldrig vänder om och aldrig
stannar, den går framåt hela tiden. Se dej omkring och tänk
på, hur hela den värld vi känner, tänk på ansiktena
på hela den värld vi känner, tänk på det raseri och
missnöje som jacqeriet vänder sej till med allt större säkerhet
för varje timma som går. Kan sådant fortgå? Nej, det
kan du vara säker på, att det inte gör."
Vi har bidragit
- Min duktiga hustru, svarade Defarge, jag ifrågasätter inte alls
detta. Men det har dröjt nu så länge, att det är möjligt
- du vet mer än väl, att det är möjligt - att det inte kommer
i vår livstid.
- Än sen då? Invände Madame och knöt en ny knut, som om
hon strypt en fiende till.
- Jo vi får inte uppleva triumfen, sade Defarge med en halvt beklagande,
halvt ursäktande axelryckning.
- Men vi har bidragit till den, svarade Madame och gjorde en kraftig gest med
sin utsträckta hand. Ingenting av vi gjort har gjorts förgäves.Jag
tror med hela min själ, att vi kommer att uppleva triumfen. Men även
om vi inte gör det, även om jag med säkerhet visste, att vi inte
skulle göra det, så visa mej en aristrokrat eller tyranns nacke -
och jag skulle ändå - Med hopbitna tänder knöt Madame härvid
en alldeles fruktansvärd knut."
-God fortsättning - med ökade insatser.
Olof Nilsson