Bengt Silfverstrand, s-ledamot i riksdagen, frågade i en interpellation den 16 mars utrikesminister Anna Lindh hur ovanstående deklaration rimmar med Sveriges agerande. Svaret väntas inom 3-4 veckor.
I mitten av januari reste jag tillsammans med bl a Karin Wegestål runt
i Jugoslavien under sakkunnig ledning av Internationella Röda Korset och
dess chef Sten Swedlund, tidigare chef för den svenska kustflottan. Vi
besökte flyktingläger , soppkök och sjukhus i Uzice, Pozega,
Cacak och Novi Sad.
Jugoslavien är i dag Europas fattigaste land. Över två miljoner
- var femte invånare - lever under fattigdomsstrecket. Medelinkomsten
är ca. 400 kronor per månad. Den sociala situationen är alarmerande.
I Kosovo, på en yta motsvarande Skånes, och med en miljon människor,
verkar 400 flyktingorganisationer. I Serbien med 10 miljoner invånare
finns blott ett 30-tal hjälporganisationer på plats. Sedan 1991 har
över 800.000 flyktingar från Kroatien och Bosnien tagit sin tillflykt
till Serbien och Montenegro. Därutöver har 300.000 människor
under 1999 tvingats lämna Kosovo. Smärtgränsen är nära.
Vårens Natobombningar har slagit hårt mot landets försörjning,
el- och värmetillförseln sviktar. Tiotusentals arbetsplatser är
utslagna. Verkan av krigsskadorna på det serbiska energisystemet äventyrar
vitala samhällsfunktioner som tillförseln av dricksvatten i stadsområdena,
tillförlitlig drift av avloppssystemen, uppvärmningen av bostäder,
skolor och sjukhus. Samma sak gäller transporterna i synnerhet inom läkemedels-
och kemiindustrierna. Stora och välrenommerade svenska företag har
erbjudit sig att avhjälpa dessa problem men förvägrats möjligheten
av SIDA och utrikesdepartementet. Landet lider av brist på livsuppehållande
mediciner - insulinet är på upphällningen. USA har med tyst
samförstånd av EU-länderna bl a stoppat importen av röntgenrör,
något som fått mycket menliga konsekvenser för sjukvården
i landet.
Den 25 januari i år sjönk temperaturen till minus 20 grader inom
stora delar av Serbien. De bombskadade kraftledningarna kunde tidvis inte klara
av uppvärmningen av bostäderna. Samma dag som kölden slog rekord
i Serbien träffades EU:s utrikesministrar i Bryssel för att diskutera
om man skulle kunna gå med på att häva delar av sanktionerna
mot Serbien, vilket föreslagits av Italien, Tyskland, Grekland och Frankrike.
Sådana lättnader hade kunnat tillåta export till landet av
olja för uppvärmning, mediciner och komponenter nödvändiga
för att reparera vitala delar av den civila infrastrukturen. Storbritannien
och Holland motsatte sig lättnader i sanktionerna.
"Det är inte värdigt en europeisk demokrati att lägga städer
i ruiner. Civilbefolkningen måste skyddas", står det i regeringens
utrikespolitiska deklaration, framförd av utrikesministern vid riksdagens
utrikespolitiska debatt den 9 februari.
Sammantaget kan konstateras att Natos bombkrig var ett klart brott mot folkrätten,
vilket bland annat förre statsministern Ingvar Carlsson konstaterat. Sanktionerna
, ensidigt beslutade av USA och EU, utan förankring i FN har ökat
instabiliteten på hela Balkan, förvärrat flyktingsituationen
och åstadkommit en etnisk rensning av icke-albaner från Kosovo.
Mot denna bakgrund vill jag ställa följande frågor till utrikesministern:
1. Hur agerade Sverige vid utrikesministermötet i Bryssel den 25 januari?
2. Är utrikesministern beredd att verka för att svenska företag
som erbjudit sig att utföra humanitärt betingade akuta insatser i
syfte att upprätthålla vitala samhällsfunktioner i Serbien bereds
möjligheter härtill?
3. Vad gör Sverige för att hjälpa den miljon flyktingar som idag
finns i Serbien?
4. Är regeringen beredd att utvidga dessa insatser?
5. Är regeringen beredd att inom EU verka för att Serbien - en nyckelfaktor
för för fred på Balkan - upptas i den stabilitetspakt för
sydöstra Europa som enligt regeringens utrikespolitiska deklaration "är
ett uttryck för en politisk vision om att regionen gradvis ska inlemmas
i det europeiska samarbetet"?
Bengt Silfverstrand (s)