För någon vecka sedan deltog jag i firandet av Internationella kvinnodagen
på Sergels torg. Där fanns en multinationell representation av kvinnor
som är bosatta i Sverige och som härstammar från olika delar
av världen. Det fanns kvinnor från Afrika, Arabländer, Iran,
Irak, Chile, Sydamerika o s v; det fanns mycket tryckt information om kvinnors
olyckliga situation i dessa länder, exempelvis en kvinna som blev av med
sin näsa p g a. otrohet; en annan blev bränd av sin egen bror; en
tredje blev mördad av sin man. Det saknades information om kvinnor som
lider stympning av sina inre delar. Allt detta är vidrighet dikterade av
dem som representerar och tror på en viss religion. Det som ådrog
sig min uppmärksamhet blev en lång lista med namn på kvinnor
som är fängslade eller blev kapitalismens offer i länder som
ligger lång borta från Sverige. Det fanns namn på asiatiska
kvinnor, afrikanska kvinnor o s v. På dessa långa listor kände
jag två namn: Lucero Cumpa Miranda, en kvinna som blev aktiv i MRTA (revolutionär
rörelse Tupac Amaru) i Peru; hon blev tillfångatagen av den peruanska
förtryckarapparaten som håller henne fängslad i Base Naval del
Callao (örlogsbas i Callao hamnen, Peru); på senaste tiden blev hon
förflyttad till Yanamayo fängelset, ett fängelse som är
ökänt för tortyr och prygel mot de politiska fångarna.
Bland de kända fångarna i Peru finns även Nancy Gilvonio, inspärrad
på Arequipa fängelset. Hon är hustru till kamrat Cerpa Cartolini,
mannen som tillsammans med andra aktivister av MRTA för ett par år
sedan ockuperade den japanska ambassadörens residens för att uppmärksamma
världen på den verkliga situationen i Peru och för att protestera
mot det pågående förtryck i landet..
Ett annat namn som fanns på listan på Sergels torg är Maria
Cristina San Juan Avila, en chilensk kvinna som är politisk fånge
i dagens Chile. Det märkliga med denna kvinna är att hon har blivit
mycket sjuk i fängelset, och för att bekämpa sjukdomen behöver
hon olika mediciner som fängelsemyndigheterna inte ger henne i den utsträckning
som behövs för en riktigt behandling. Hon och andra chilenska kvinnor
är i en desperat situation. Trots sin svåra sjukdom förvägras
hon frigivning av humanitära skäl - något sådant tycks
i den "nya, demokratiska Chile" endast vara förbehållen
för diktatorn och folkmördaren Pinochet.
Den andra aspekten som drog till sig min uppmärksamhet under kvinnodagsfirandet
på Sergels torg var den total politiska passiviteten. Det som totalt saknades
var fördömandet av kapitalismen eller "globaliseringen",
alltså den direkta orsaken till människornas lidande i hela världen,
och framför allt kvinnans förryck. Inte heller i Sverige är kvinnan
riktig fri, som borgerliga krafter gärna påstår. En enkel analys
av den svenska kvinnans situation visar att också hon är offer på
den marknad som kapitalismen dikterar på ett mycket brutalt sätt;
hon kan inte åtnjuta samma lön för samma sysselsättning
som en man; hon som är arbetslös har många gånger mindre
chanser att komma igen på arbetsmarknaden; dagis är ganska dyrt i
jämförelse med lönen; hyrorna är svindyra men knappast någon
säger något emot denna situation. Detta enkla exempel visar en bild
av passivitet som bara gagnar maktens utövare. Så länge det
inte finns protester, är det mycket lätt att förtrycka folket.
Naturligtvis är detta förtryck inte brutalt som i länderna i
Latinamerika eller den så kallade tredje världen, men förtrycket
är ändå effektivt och producerar stora vinster till de som äger
fabrikerna och kapitalet.
När demonstrationen på Sergels torg tog slut, marscherade entusiastiska
kvinnor mot Medborgarplatsen, hundratals unga kvinnor, de skrek slagord mot
porren eller liknande, men inte ett enda ord mot kapitalismen; inte ett enda
ord mot kvinnoförtryck i Sverige eller en annan del av världen.
Den 8 mars är inte en dag bara för att fira kvinnorna, göra en
fest där männen uppvaktar kvinnorna, att dansa av glädje och
känna sig total borta från problematiken. Den 8 mars är en dag
att påminna om en händelse som ägde rum för mer än
100 år sedan, där kvinnor i New York protesterade mot de låga
lönerna, och framför allt mot barnarbete. Den 8 mars är en dag
för att uppmuntra kvinnor att kämpa för sin sak, för lösningen
av sina problem, förbättring av sin samhälleliga situation, både
politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Det är endast kampen för
sina rättigheter som gör individen riktigt fri, allt annat är
bara ett förvirrande sätt att acceptera kapitalismens villkor. I denna
kamp för individens frihet kan kvinnan inte vara ensam, hon måste
förena sig med mannen för att definitivt förändra sin ställning
och göra slut på sitt lidande i kapitalets samhälle. I denna
kamp har mannen och kvinnan gemensamt en värld att vinna. Kämpar de
mot varandra, är det i stället kapitalet som vinner. Denna kamp mot
ett sofistikerat kvinnoförtryck är för många tydligen mycket
svårare att förstå än brutal terror i andra delar av världen.
Med en enkel resa på den sydamerikanska skräckens geografi hittar
vi massor av orättvisor, fängelse, tortyr, hunger och fattigdom. I
nuvarande Chile finns hundratals politiska fångar, inspärrade p g
a. sina politiska åsikter och motsvarande agerande. Bland dem hittar vi
många kvinnor som är offer för ett system där allt dikteras
av militären, som grundlagen, vallagen, arbetslagstiftningen mm, som härstammar
från Pinochets diktatur och som använts av alla regeringar efter
diktaturen. Fängelserna för de politiska fångar i Chile har
som mål att tillintetgöra de, både fysiskt och psykiskt
.
Några exempel på kvinnor i fängelse och deras aktuella situation
i Chile är följande:
MAGDALENA DE LOS ANGELES GALLARDO BORQUEZ (född 13 juni 1962) fängslad
10 juli 1991, är mycket sjuk och väger endast 36 kilo; myndigheterna
struntar helt och hållet i hennes hälsa. Hon lider av nervös
anorexi och djup depression. Dömd för överträdelse av terroristlagen.
Hennes man Jaime Antipil är fängslad i Concepción (Carcel El
Manzano)
MARCELA RODRIGUEZ VALDIVIESO (född: 03 mars 1953) fängslad
14 nov 1990. Hon är till 75 procent förlamad och rullstolsbunden.
Har varit inlagd på sjukhus 19 gånger. för provtagning eller
små operationer; myndigheterna ger henne inte den nödvändiga
vården.. Den 21 okt 1999 ansökte hon om benådning - utan resultat.
Man vill skaffa henne visum för att komma ut ur landet. Hon är dömd
till 20 års fängelse; för närvarande ligger hon på
ett sjukhus i Santiago, övervakad av fyra poliser.
MARIA CRISTINA SAN JUAN AVILA: hon är bland de fängslade kvinnorna
den mest utsatta för sjukdomar; (neumotis, anemi). Hon ligger på
sjukhus sedan fyra år för många olika åkommor; är
i psykisk behandling p g a försök till självmord. Hon är
dömd till livstids fängelse.
Hennes man Rafael Escorza är fängslad i Carcel de Alta Seguridad (högsäkerhetsfängelse)
och även han dömd till livstidsfängelse.
ORIANA ALCAYAGA ZEPEDA ( född: 26 maj 1959 ) fängslad 21 okt
1993; har flera domar över sig; anklagad för överträdelse
av terroristlagen och vapenkontrollagen .
ROXANA PAZ CERDA HERRERA (född 17 jan 1962) fängslad 6 mars
1992; är dömt till 10 års fängelse för överträdelse
av terroristlagen.
Hennes man Victor Gonzalez är fängslad i Carcel de Alta Seguridad
(högsäkerhetsfängelse)
PILAR ALEJANDRA PEÑA RINCON (född 5 juni 1970) fängslad
9 jan 1992; dömd till 10 års fängelse för överträdelse
av terroristlagen.
Dessa exempel visar hur kvinnor behandlas i ett land som kallar sig demokratiskt.
Det mest uppseendeväckande är att de är dömda efter förordningar
som härstammar från den chilenska terrorapparaten när den hade
den faktiska makten under 17 år av terror, tortyr och död.
I andra latinamerikanska länder är läget inte bättre. Peru
är det land som har flest politiska fångar som tvingas leva bokstavligt
under jorden, de kan inte ens se en solstråle från sina celler.
Men situationen är inte bara ohållbar för de kvinnor som sitter i fängelse. Kvinnorna som bor i Altiplano, regionen som är kantad av Anderna, lever i extrem fattigdom, analfabetism och svält. I stora delar av Latinamerika förekommer dagligen våldtäkt, övergrepp och mord av invånare, men framför allt mot kvinnorna. De som utövar brotten är militärer eller paramilitära krafter, speciellt i Centralamerika. Men ingen i etablissemanget är intresserad av dessa brott, inte heller TV visar sådana nyheter, eftersom de inte producerar någon ränta eller vinst, och därför inte är viktiga för dessa sociala kretsar.
Allt detta som jag berättar här är bara en liten del av den
stora och onda verkligheten, men denna dramatik talas inte om, inte heller på
de marscher som organiseras för att fira kvinnodagen.
Skulle det inte vara bättre att protestera, istället för att
bara titta på?
Måste vi inte försöka skapa ett nytt samhälle, istället
för det gamla med allt dess lidande och orättvisorna?
Jag är helt emot porr, i alla former, men jag är också motståndare
till systemet som använder sig av porren, ett system som är baserad
på ränta och vinster och som lämnar sitt visitkort i form av
fattigdom, ångest, smärta och hjälplöshet åt arbetarna.
Luis Peña