Mink? Sill? Nej, Nato-ubåtar!

Så har då ytterligare ett antisovjetiskt propaganda nummer kraschat. Denna gång handlar det om efter krigstidens ständigt återkommande påståenden om sovjetiska ubåtar i svenska vatten.
Varje vår och garanterat inför varje budgetbehandling återkom påstådda kränkningar av svenskt territorialvatten, och alltid var det - helt självklart - Sovjetunionen som var boven.
Det gällde att hålla liv i den antisovjetiska och därmed antisocialistiska propagandan, skrämma för kommunisterna såväl i det egna landet som utanför våra gränser.
Det handlade också om att motivera ökade anslag till militärmakten.
En ubåtskommission tillsattes under ledning av Sven Andersson, tidigare s-utrikesminister och känd antikommunist (ökänd för sitt försvar och aktiva deltagande i illegal åsiktsregistrering och diskriminering av kommunister). Kommissionens rapport "bekräftade utom all tvivel" - det var Sovjet som kränkte våra vatten.

Regeringen Palme framförde en skarp protest till Sovjetunionen och Sveriges ambassadör fick lämna Moskva för att understryka hur allvarligt Sverige såg på de påstådda kränkningarna. Naturligtvis underströk man Sveriges "neutralitetsstatus" och det särskilt fördärvliga i att bovarna i Öst inte lät ett land med en så ädel fredsattityd vara i fred.
Ubåtshysterin trissades skickligt upp i medierna och fick stor genomslagskraft i landet. Det enda parti som vågade ifrågasätta påståendena om de sovjetiska kränkningarna var det kommunistiska partiet APK, numera SKP.
Opportunismen hade även slagit rot långt in i VPK och dess dåvarande ordförande Lars Werner ställde sig utan tvekan bakom ubåtskommissionens rapport och lämnade "som god patriot" en egen protest borta i Moskva.
Under de senaste åren har seriösare forskning tillfört ubåts följetongen nya och mer eller mindre löjeväckande nyheter. Tvivel på sanningshalten i ubåtskommissionens rapport har spritt sig med uppgiften om att det marinen jagat med bomber och granater kanske var simmande minkar eller, som den senaste gissningen pekar ut - sillstim som tänkbar "kränkare" av våra vatten. Det oändliga antalet vitsar och karikatyrer i medierna ger en fingervisning på pinsamheten för svenska marinen - och förstås statsledningen, som haft "vattentäta" bevis för Sovjets skuld.
Men så kommer då nyligen TV-redaktionen Striptease med en intervju med Caspar Weinberger, amerikansk utrikesminister då det begav sig. Och han uppger med världens självklarhet att Nato regelbundet skickade in sina ubåtar i Sverige "för att testa" om det svenska försvaret verkligen kunde - och ville - försvara sig mot Sovjetunionen. På frågan till Weinberger om inte detta var riskfyllda operationer svarar han - lika självklart - att intrången alltid föregåtts av konsultationer med svenska "government". Begreppet som vanligtvis översätts " regering" har berörda sidor i uppståndelsen efter TV-sändningen försökt tolka till "någon form av ledning", militär eller annan myndighet. I vilket fall som helst är det att betrakta som en skymf mot Sveriges påstådda neutralitetspolitik och varken mer eller mindre än landsförräderi.
Nu pågår alla möjliga försök att få den talföre Caspar Weinberger att ta tillbaka sina ord. De andra av Striptease intervjuade militärer och politiker, som utifrån olika insynsvinklar bekräftade Weibergers påståenden, har i debatten här i landet ännu inte fått så mycket uppmärksamhet. Men deras vittnesmål ska heller inte underskattas.
Kvar står därför - med eller utan de officiella tolkningsanvisningar en lång intervju i Sveriges TV som inte ger utrymme för tvivel:
USA har under hela efterkrigstiden försökt hålla liv i det kalla kriget, förhindra avspänning och fredsinitiativ som framlagts av Sovjetunionen, och Sverige har spelat med i detta smutsiga spel.
Kravet på en neutralitetskommission, som rests under de senaste veckorna från olika håll, tilltalar inte Sveriges statsminister. Är någon förvånad? Den förra kommissionens rapport har tolkats så att socialdemokratiska regeringar har fört ett dubbelspel om neutraliteten - och det vill han förstås inte ännu en gång få bekräftat.
Att bringa klarhet i Sveriges roll både under och efter andra världskriget är en het potatis för såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar under denna period. Försvarsministern i Fälldins regering, Torsten Gustavsson (1981-82) uttryckte det så här diplomatiskt: Visst är vi neutrala, men det har aldrig rått någon tvekan om på vilken sida vi står. Uttalandet var inte särskilt klokt, men i alla fall ärligt.
Det är dags att vi - svenska folket liksom det internationella samfundet - får veta hela sanningen. Det är många bitar av den historiska sanningen som dykt upp under senaste tiden - svensk inblandning i naziguldsaffärer liksom utnyttjande av slavarbete i svenska företag, utbrett svenskt politiskt och militärt samarbete med Hitlertyskland, lögner om Catalina-affären och svensk sionverksamhet mot Sovjetunionen för USA:s räkning, olaglig åsiktsregistrering och effektiv diskriminering av kommunister och vänstersympatisörer i Sverige …Många pusselbitar, som tillsammans ger en helhetsbild.
Rolf Hagel