Det är inte alltid segraren som dikterar villkoren. Oftast är det
den starke, arrogante våldsmannen - med hjälp av storfinansen. USA/NATO
har våldfört sig på ett femtiotal suveräna länder
i hela världen, senast på Jugoslavien. Alltid på små,
självständiga länder utan kärnvapen. Dom gör det under
olika förevändningar, men alltid i demokratins namn. Jugoslavien/Serbien
lades i ruiner för att "stoppa flyktingkatastrofen" och "försvara
mänskliga rättigheter". Albanernas.
Mitt under pågående bombningar förklarades Jugoslaviens president
Slobodan Milosevic som krigsförbrytare. Så hade det något tidigare
varit i Bosnien (Karadzic, Mladic) - för att kamouflera de egna brotten
måste man misskreditera fienden.
Men NATO/USA:s fiasko var svårt att dölja, misslyckandet med Jugoslavien
var katastrofalt. Nitton av de rikaste länderna i världen, som kallar
sig "världssamfund", förlorade bombkriget mot den jugoslaviska
krigsmakten. Desperationen började växa redan efter några dagars
bombningar. Jugoslavien gav inte upp utan försvarade sig framgångsrikt
mot krigsförbrytarna USA/NATO.
I takt med världens reaktioner och anklagelser till Haag-tribunalen växte
deras desperation. Den i högsta grad omoraliske mannen i Ovala rummet bestämde
sig för cowboy-fasoner och utfärdade en belöning på 5 miljoner
dollar för gripandet av den jugoslaviske presidenten. Det handlar om den
lagligt valde presidenten i ett självständigt, suveränt land
som var med om att bilda FN, som Ovala rummets cowboy förnedrade, trampade
över och bröt mot alla internationella lagar. Det räckte inte
med tio års sanktioner, med söndring av ett framstående land,
ledande i tredje världen och i den alliansfria rörelsen. Eller just
därför. Söndra och härska!
För att lösa krisen på Balkan behövs Jugoslavien. Utan
Jugoslavien - ingen fred. Men istället isolerades landet och presidenten
hotas av arrestering för "krigsförbrytelser"! Vilka? Teser
har blandats. Förbrytaren blev fredsduva - offret blev förbrytare.
Hur skall man då nå fred? Och - vill man (verkligen) ha fred?
När Carl Bildt nyligen talade i FN:s Säkerhets råd - klarnade
allt. Han uttalade sig faktiskt för första gången sedann juni
förra seklet. Han är ju FN: s sändebud i Kosovo och Metohija.
Vad sa vår Carl? Han sa inget om den albanska terrorismen, inget om den
etniska rensningen (mot serber), inget om att hela situationen i Kosmet är
resultat av USA/NATO: s aggression mot Jugoslavien… Han sa inget om att
aggressionen har skapat svåra ekonomiska, sociala, ekologiska och andra
problem inte bara i Kosmet eller Jugoslavien, utan även i en bredare Balkanregion.
Vår Carl uppträdde som USA/NATOs specielle -sändebudet - inte
FN: s. Han sa inget om att Säkerhetsrådets resolution nr 1244 om
Kosmet inte efterlevs. Det var just det han borde sagt, för det var därför
han valdes till sitt uppdrag. Bildt var blind och döv för de tragiska
följderna av att resolution nr 1244inte genomförs: 350 000 fördrivna
serber och annan icke albansk befolkning, mord på över 850 serber
och andra genocida handlingar där NATO/KFOR är medbrottsling. Han
sa inte… Ja, det var mycket han inte har sagt, men vad sa han egentligen?
Utan Jugoslavien går det inte att lösa krisen, sa han. Sen höjde
han blodtrycket hos samtliga i Säkerhetsrådet - utom amerikanens:
Men, eftersom det sitter krigsförbrytare i Belgrad och man inte kan förhandla
med dem - då måste vi intensifiera våra ansträngningar
att få bort Milosevic och hans regering genom att ännu mer hjälpa
oppositionen i Serbien.
Protesterna duggade tätt, ryske Lavrov begärde ordet två gånger,
men bara amerikanen berömde våran Carl, för han gjorde som han
var tillsagt: sopade igen spåren efter det förberedda "spontana"
albanska protesttåget mot K Mitrovica. Han (bland andra) anklagade Belgrad
för oroligheterna i K. Mitrovica. Därmed öppnade Carl dörren
för nästa (amerikanska) steg: internationell efterlysning på
Jugoslaviens president Slobodan Milosevic, lagligt vald i ett suveränt
land som är timmer i USA: s öga.
Samtidigt hände något i ett annat land, som mest av alla länder hade försvarat bombaggressionen och anklagelser om krigsförbrytelser mot Milosevic - i London satt en förbrytare från Chile, vars grymma och omfattande brott är klart bevisade, och väntade på rättvisan. Visst var väntan utdragen men "rättvisan" kom: folkmördaren friades (med USA: s hjälp) och som i en saga flög han mot horisonten tillbaka till sitt äskade land, pigg och kry, där han kommer att leva lycklig i alla sina dar.
Vår älskade Anna Lindh sa dödsalvarigt: Det var skönt
och rätt. Ingen diktator skall känna sig säker, var som helst,
när som helst blir han straffad för sina gärningar. Tryggt att
veta. Eller hur?
Dušan Lazarevic