Förhållandena i produktionen har ändrats kraftigt på senare år. Det handlar inte bara om nya maskiner och nya arbetsrutiner. Det nya på arbetsplatserna har försvagat arbetarkollektivet samtidigt som individerna i kollektivet ställts försvarslösa mot en intensivare manipulation från övriga delar av det kapitalistiska samhället.
Två fransmän skriver om detta i januarinumret av franska Monde Diplomatique.
De heter Michel Pialoux och Stéphane Beaud. Artikelrubriken lyder: "Arbetare
utan klass - Om överlagda angrepp på den militanta solidariteten".
Artikelförfattarna har tittat närmare på vad som hänt med
arbetsförhållanden och arbetares liv på två stora industrianläggningar
i den franska bilindustrin. Syftet har varit att klarlägga de, som de beskriver
det, "samhälleliga" effekterna av de förändringar som
inträffat på anläggningarna i fråga.
Deras slutsatser beträffande den så kallade "just-in-time"-produktionens
följdverkningar lyder: "Genom att slå sönder de relationer
genom vilka kunskap överfördes mellan arbetarna, genom att beröva
dem minnet, har man gjort deras kunskap värdelös, marginaliserat de
äldre kamraterna, undergrävt den fackliga stridbarheten och kraftigt
förminskat den mobiliserande kraften hos de samhällsförändrande
ideologierna."
"Just-in-time"-metoderna togs först i bruk i japansk bilindustri
och innebar att bolagen kraftigt minskade sina lager och försökte
få så mycket som möjligt av produktionen att vara i rörelse
från produk-tionsplats till köpare.
Arbetsgången anpassades "efter konjunkturen", vilket innebar
kraftigt ökad exploatering av arbetskraften.
Michel Pialoux och Stéphane Beaud (MPSB) skiver att "just-in-time"
i den franska bilindustrin har inneburit färre anställda och ett mycket
"intensivare" utnyttjande av arbetskraften. Detta har i sin tur medfört
en förändring av arbetarklassens sammansättning. Det har uppstått
en, som de hävdar, nya kategori arbetare - operatören. Operatörer
utgör, hävdar MPSB, cirka 80 procent av de "skapade" jobben
i fransk industri. Hur stor andel av den totala arbetsstyrkan de utgör
framgår inte.
Operatören är ung, mellan 20 och 30 och noga utvald för sina
"kvaliteter" avseende "medgörlighet" och "förmåga
till flexibilitet".
Operatören är anställd på kortare tid. Han "utövar
inte längre ett yrke", skriver MPSB. "Han deltar i någon
sorts punktarbete i tillfälliga projekt".
Med införandet av den nya typen av provisoriska anställningskontrakt
har man underminerat de kollektiva avtalen, berättar MPSB. Operatörernas
löne- och arbetsvillkor är därefter; lönerna ligger på
miniminivå och arbetstiderna är efter bolagens eget behag. Pauserna
är korta och tillåter inget verkligt umgänge mellan arbetskamraterna;
arbetstiderna varierar så starkt att det blivit mycket svårare att
umgås på fritiden. Arbetslagen känner inte längre varandra,
och stämningen på arbetsplatserna ifråga beskrivs allmänt
som dålig.
MPSB går inte närmare in på de allmänna förutsättningarna
för "militant solidaritet", men de anser att "just-in-time"
har lett till klara försämringar när det gäller möjligheterna
för arbetarna att utveckla ett proletärt och revolutionärt medvetande.
I produktionen isoleras individerna från varandra. Med skolans hjälp
har man lyckats fjärma arbetare i olika generationer från varandra.
De unga arbetarna känner ingen samhörighet med föräldragenerationens
arbetare, identifierar sig inte som arbetare utan som människor som misslyckats
med att ge sig in på andra, bättre betalda yrkesbanor.
Loman