Michel Pialoux och Stéphane Beaud (MPSB) skriver om kollektivets villkor
bland Frankrikes arbetare och konstaterar, som ni kan se i artikeln här
intill, att läget är rätt kärvt just nu. Att det också
förhåller sig på det sättet har jag ingen anledning att
ifrågasätta, tvärtom. Jag tror att MPSBs iakttagelser från
Frankrike kan antas gälla även för Sverige och andra kapitalistiska
länder. Det är därför jag har valt att återge deras
artikel här i Riktpunkt. Men det är en sak i MPSBs artikel som jag
har svårt att förlika mig med, och det är att artikelförfattarna
inte alls berör frågan om arbetarklassens organisationer och deras
betydelse för försvaret av kollektivet.
MPSB begår, anser jag, ett allvarligt fel när de gör ett sådant
"förbiseende" (jag sätter detta inom parentes, för
jag tror inte nödvändigtvis det är slarv det är handlar
om). Frågan om organisationerna är viktig och bör inte förbigås.
MPSBs artikel handlar visserligen främst om grundvillkoren, om saker som
är gemensamma för många i arbetarklassen, oberoende av om individerna
är medvetna eller inte. Men nu är det trots allt 2000-talets franska
arbetare som skildras; inte 1800-talets. Den franska arbetarklassen har hunnit
en bra bit på vägen sedan de första försöken till
medveten, organiserad klasskamp. Organisationerna har redan länge varit
en avgörande faktor i klasskampen, och därför borde de naturligtvis
finnas med på ett hörn i en genomgång som den MPSB har gjort
- om inte för annat så för att göras till föremål
för kritik.
Artikelförfattarna redogör för de försäm-ringar som
påtvingats arbetarna genom "just-in-time", förändringarna
i dessa människors "sociala vara", som jag tror termen lyder
i den marxistiska litteraturen. Det är uppenbart att sådana förändringar
slår igenom som ändrade förutsättningar för medvetenhet
och kamp. Det jag nu frågar mig, det är om dessa förändringar
verkligen med naturnödvändighet måste leda till ett sådant
dödläge som det vi just nu finner klasskampen i till exempel Frankrike
och Sverige. Det är då särskilt organisationerna och deras roll
och ansvar jag tänker på. För en arbetarorganisation som fungerar
kan det ju inte vara omöjligt att motivera till kamp mot systemet när
detta, som nu med "just-in-time", så uppenbart leder till försämringar
för människorna. Det kan inte vara omöjligt ens när det
gäller sådana svårigheter i de grundläggande villkoren
som dem MPSB tar upp.
Vad nu MPSBs genomgång beträffar, så är det är en
sak att arbetarklassens organisationer inte fungerar särskilt bra, att
de finns men inte försvarar kollektivet i arbetarklassen. Men detta att
de fungerar dåligt har bara på omvägar att göra med de
förändringar som MPSB redogör för. Huvudorsaken ligger på
annat håll, nämligen i hur arbetarklassen har klarat av klasskampen
inom dessa sina egna organisationer - alltså en till stor del annan fråga
än frågan om läget på arbetsplatserna.
Enda rimliga orsaken till att MPSB inte tar upp detta, alltså att arbetarklassen
har haft och har klasskamp att utkämpa även i sina egna organisationer,
är att de inte vill. Detta kan sedan bero på ett medvetet beslut
att förtiga sådana saker eller på ett slags förträngning,
alltså omedveten, av något som de tycker är jobbigt och ohanterligt.
Jag vill också säga avslutningsvis att jag tror att MPSBs artikel
skulle ha fått en helt annan och mera spännande karaktär, om
de inte hade tigit om klasskampen i organisationerna. Och artikeln skulle i
så fall på ett helt annat sätt ha gett sådana organisationer
som vår något riktigt besvärligt att ta itu med. Om till exempel
skolan skulle man då, precis som MPSB, tvingas konstatera att den används
som ett vapen mot arbetarklassens kollektiv. Men man skulle också, i anslutning
till detta, bli tvungen att fråga sig vad arbetarnas organisationer har
gjort för att försvara kollektivet; för att stärka arbetarungdomarnas
motståndskraft mot förtrycket i skolan och för att ge dem riktiga
kunskaper som tjänar deras intressen.
Loman