Även om jag inte kan kalla mej för ung så är jag ändå
för ung för att ha varit med under 1960-talets år av demonstrationer
och kamp för solidaritet och socialism.
Men jag har läst om det, jag har hört lätt gråsprängda
damer och herrar i karriären tala om det på sitt lilla nostalgiska
sätt…som om det var historia!
Man talade om solidaritet med de fattiga, man talde om en socialism där
det handlade om rättvisa. Man kallade sig kommunister och var stolta över
det för i ordets ideologi ligger betydelsen jämlikhet, frihet, en
rättvis fördelning. Man vågade stå för något
och man vågade kämpa, inte bara för sina egna egoistiska behov
utan för det gemensamma goda.
Men alla ni -68:or, vart har ni tagit vägen? Är det verkligen så
att ni är nöjda och belåtna med den värld ni nu ser och
kommer att lämna efter er till era barn? Hur kan det komma sig att ni svek
och fortfarande sviker alla världens förtryckta genom att ni tiger?
Kapitalet vill jämställa kommunismen med nazismen och ni låter
dem göra det genom er tystnad. Plocka fram ert gamla exemplar av "Det
kommunistiska manifestet" och läs det igen! Se vad ideologin säger
inte vad som missbrukats. Se vad som sker just nu i världen just för
att ni tiger och inte längre vågar står upp! Ni har blivit
som fega lejon utan tänder som låter en värld utnyttjas. En
värld där återigen människoföraktet kan frodas och
där den rikes rätt aldrig vågar ifrågasättas.
Så var är ni alla 68:or? Var är du Thomas, Anette, Göran
och alla ni andra? Har ni slutat bry er?
Fundera gärna över den tyske prästen Martin Niemöllers ord:
När nazisterna hämtade
kommunisterna
teg jag;
Jag var ju ingen kommunist!
När de spärrade in
socialdemokraterna,
Teg jag;
Jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade fackets medlemmar,
Teg jag;
Jag var ju inte med i facket.
När de hämtade katolikerna
Lät jag bli att protestera
Jag var ju inte katolik.
När de hämtade mig,
Fanns ingen kvar
Som kunde protestera.
Låt det inte hända igen. Våga stå upp för era ideal!
Rickard Stenberg