"Globaliseringen" och kommunisterna

Översatt till ideologiska termer betyder det att "globaliseringen" mest används som synonym för vår tids imperialism. Frågan uppstår om och på vilket sätt imperialismen idag skiljer sig från den, vilken Marx, Engels, Lenin och andra marxistiska vetenskapsmän tidigare har analyserat.Lenin har definierat imperialismen som ett särskilt stadium av kapitalismen.

"Men alltför korta definitioner är, om också bekväma, ty de sammanfattar det viktigaste, dock otillräckliga så snart man ur dem speciellt ska härleda de väsentliga dragen hos den företeelse som det gäller att definiera. Man måste därför - utan att glömma att alla definitioner överhuvud taget har en villkorlig och relativ betydelse, då en definition aldrig kan omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling - ge en sådan definition av imperialismen som innefattar dess följande fem viktigaste kännetecken:
1. Koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapat monopolen, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet
2. Bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta "finanskapital";
3. Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, erhåller synnerlig betydelse;
4. Internationella monopolistiska sammanslutningar av kapitalister, vilka delar världen mellan sig, bildas;
5. Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad. Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela världens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats." 2

Det har gått nästan 100 år sedan Lenin satte denna definition på pränt. Alla nämnda kännetecken känner vi igen i dagens verklighet - vi finner vårt teoretiska fundament bekräftat. Men räcker det för att fullt ut omfatta imperialismens väsen i dag och kunna bedöma dess fortsatta utveckling? För att kunna påverka utvecklingen måste vi också se imperialismens nya drag och tendenser.

Vår tids imperialism
Det gångna århundradet har inneburit en omvälvande revolutionering av produktivkrafterna, vilken djupt påverkar de globala utvecklingsprocesserna. Den vetenskaplig-tekniska revolutionen, som nu står i full blomning, håller på att medföra stora förändringar i både basen och överbyggnaden för det kapitalistiska samhället: i produktion, transport, kommunikation, fördelning, de demokratiska institutionerna m m - ända in i de enskilda människornas vardagsliv.
Den vetenskaplig-tekniska revolutionen har under de senaste decennierna skapat nästan oändliga möjligheter att producera och utnyttja naturen för att förbättra det mänskliga livet. Aldrig tidigare hade människorna sådana förutsättningar att använda sin produktivitet och kreativitet och samtidigt minska fysisk belastning. Det skulle idag vara fullt möjligt att i hela världen övervinna svält och elände, att ge alla människor ett värdigt liv utan fattigdom och att bevara jorden med en uthållig miljö för kommande generationer.
Men verkligheten ser annorlunda ut - utvecklingen går alla vetenskapliga och tekniska landvinningar till trots åt motsatt håll. Fattigdom och elände breder ut sig. Orsaken är att den enorma tillväxten av produktivkrafterna och den samhälleliga rikedomen pågår under kapitalistiska förhållanden, enligt monopolkapitalets planer. Och måttstock för dessa är endast och överallt vinstmaximering, kapitalets ackumulation och centralisering - detta samhällets drivkraft.
Sedan mitten av 1970-talet upplever vi en markant tillspetsning av de multinationella koncernernas aggressiva imperialistiska strategier. Påverkande faktorer är både den teknologiska utvecklingen och sammanbrottet och krossandet av socialismen, som skapade nya och för storkapitalet gynnsamma förutsättningar.
Faktorer som kännetecknar denna nya fas av imperialismen är
- Världsmarknaden blir allt mera till ett enhetligt, hela världen omfattande konkurrensfält, där kampen om teknologiskt försprång har fått en central betydelse.
- Kapitalets nuvarande koncentrations- och centralisationsgrad har lett till en ekonomisk och politisk maktanhopning som aldrig förut. Enskilda multinationella bolags omsättning och profit överstiga många staters offentliga budget resp BNP.
- De nationella regeringarna i Europa överlämnar sin autonomi och sina staters suveränitet i ökad utsträckning till den Europeiska kommissionen, och EU i sin tur agerar murbräcka för kapitalet, vilket i och med avregleringen har fått friheten att gå sina egna globala vägar, utan någon som helst hänsyn till staterna och utan att kännas vid något som helst nationellt ansvar. Storkapitalet fusionerar till ett världsomspännande imperium, som behärskas av ett allt mindre antal storföretag. I denna globala kapitalistiska ekonomi existerar ingen demokrati och inga nationella eller internationella behov.
- I kraft av denna makt utsätter de multinationella bolagen den hittills bättre organiserade och bättre betalda arbetskraften i de högt utvecklade industriländerna för hård press. Kapitalet spelar ut arbetarklassen i olika länder och branscher mot varandra och hetsar dem i en förkrossande konkurrens, för att globalt kunna pressa lönerna och de sociala rättigheterna till ett minimum.
- Storkapitalet flyttar i blixtsnabba finansiella transaktioner och spekulationer dagligen med ca 1,5 biljoner dollar (1,5 miljoner miljoner) runt på de internationella finansmarknaderna. Det är en ofantlig krisrisk. De senaste kriserna i Asien, Ryssland, Mexiko och Brasilien visar hur hela regioner och stater drivs i ruin.
- De nya teknologierna möjliggör inte bara en global sammanflätning av världshandeln utan även en allt snabbare och tätare världsomspännande sammanflätning av produktionen och finanströmmarna.
- Oberoende av detta sätt att agera globalt utnyttjar de stora bolagen sina nationella baser som grundval för att politiskt säkra sin ekonomiska expansion. De har tvingat de nationella regeringarna in i ett allt större beroende och bestämmer över deras inrikes-, social- och utrikespolitik. På detta sätt har tre imperialistiska huvudcentra utformats: USA, Japan och EU med Tyskland som dominerande makt. Dessa tre centra står i hård politisk konkurrens om makten på världsmarknaden.
- I och med att de multinationella bolagens makt har ökat som aldrig förut i historien har också tendensen till aggression utåt och repression inåt allvarligt förstärkts. Krig som medel för att lösa politiska och ekonomiska konflikter i de starkaste imperialistiska makternas intresse är en realitet både inom och utanför Europa. Natoaggressionen mot Jugoslavien, Natos nya aggressiva militärdoktrin, Sveriges öppna anpassning till denna angreppsstrategi, strukturförändringarna inom militären med en ny gigantisk rustningsspiral är tydliga bevis för detta.
Kampen om marknader och profiter håller i ökad utsträckning på att leda till militära konflikter. Dessa konflikter kommer till en början att utkämpas som regionala sammandrabbningar eller utifrån stormaktsintressen styrda inbördeskrig. På längre sikt innebär de också risken för krig mellan de stora makterna. De på 1970-80 talen inledda tendenserna till avspänning och nedrustning har ersatts med nya farliga militärpotential som ökar hotet mot hela mänskligheten.

Systemets inneboende tvång
Sammanfattar man dessa aspekter, bekräftar vår tids kapitalistiska system Lenins teori om imperialismen: Den högt utvecklade kapitalismen innebär monopolistisk koncentration och centralisering av storbolag som behärskar världsmarknaden. Systemets inneboende tvång att hela tiden öka profiterna och utvidga kapitalinvesteringarna inkluderar ofrånkomligt allt större socialt och demokratiskt förtryck inom länderna. Större och större vinster för bolagen betyder med nödvändighet nedskärningar av de sociala landvinningar och inskränkt arbetsrätt och demokrati över huvud taget. Det betyder också aggression utåt, för att utvidga monopolens ekonomiska makt över andra länder, deras naturrikedomar och arbetskraft. Om så behövs är de imperialistiska makterna beredda att använda militära medel för att nå sina ekonomiska och politiska mål.
Staten blir i allt större utsträckning beroende av monopolen och ställs i allt högre grad i deras tjänst. Denna sammanflätning av monopolens makt med statens makt är kännetecknande för den fas av imperialism som Lenin betecknade som statsmonopolistisk kapitalism.

Den statsmonopolistiska kapitalismen
I vissa drag skiljer sig dagens statsmonopolistiska kapitalism från den på 1950- och 60-talet. De transnationella bolagen och bankerna har nu ojämförligt större makt gentemot staten än tidigare. De bestämmer regeringspolitiken. Förändrade regeringskonstellationer betyder i allt mindre utsträckning en förändrad politik. I Sverige upplever många människor i dag att socialdemokratin med sina stödpartier Vänsterpartiet och Miljöpartiet bedriver en politik som bär högerns signum. Så liknar regeringsbyten allt mer ett spel för gallerierna, medan trådarna dras bakom scenen i bolagens direktörsrum.
Staternas relativa självständighet reduceras i snabb takt. Vad gäller Sverige och Europa verkställs denna process av EU, storkapitalets direkta maktinstrument. Viktiga statliga funktioner har överförts till EU-byråkratin, som står utanför demokratisk påverkan och kontroll.
Samtliga ovan nämnda kännetecken för vår tids statsmonopoliska kapitalism återfinns som konkret formulerade mål och regler i EU:s Maastricht- och Amsterdamfördrag.

USA-imperialismen dominerar världen
Avsaknaden av en demokratisk motkraft har inneburit att USA har fått en dominerande ställning i världen som aldrig förr med graverande återverkningar på FN:s roll och politik som följd. FN, Världsbanken, Internationella Valutafonden, Världshandelsorganisationen WTO och andra internationella institutioner går vid USA:s ledband. Det har en direkt negativ inverkan på många staters politik och särskilt på utvecklingen i de fattiga länderna.
Ännu hävdar USA som bas för det starkaste internationella finanskapitalet sin oinskränkta maktsställning i världen. Men EU håller på att segla upp som konkurrent på världsmarknaden. Bland de 20 världskoncernerna med de största utländska förmögenheterna befann sig redan 1997 vid sidan om sju amerikanska åtta från EU-området (bland dem fem tyska).
Gentemot de underutvecklade länderna har de kapitalstarka makterna ett och samma politiska intresse: att bevara sin maktställning. Sinsemellan uppstår därför en allt farligare konkurrens om tillgångarna och resurserna i dessa länder. Resultatet blir ytterligare destabilisering av de fattiga länderna och ökad utsugning och elände, vilket i sin tur kommer att leda till nya politiska konflikter inklusive nya krig och inbördeskrig.
EU har inriktat sig på en aggressiv ekonomisk, politisk och militär expansionsstrategi i Öst- och Sydeuropa. Sverige deltar som EU-medlem fullt ut i denna strategi och spelar en aktiv roll för dess förverkligande.
Det tyska storkapitalet strävar inom EU-ramarna återigen efter en maktsställning i Europa. I Tyskland pågår Europas största koncentration och centralisering av kapital. Så blir Tyskland ännu en gång vår kontinents farligaste makt.

Motståndet är för svagt
De omvälvande förändringarna i världen har varken i Sverige eller andra jämförbara i-länder lett till motsvarande förändringar i det samhälleliga medvetandet. Motståndet mot kapitalets diktatur och vårt lands högerorienterade politik är, för att uttrycka det mild, otillräckligt och undermåligt. Motståndet som finns är splittrat och utgår sällan från en samhällelig helhetssyn. Intresset att organisera sig politiskt avtar. Valdeltagandet sjunker. Politikerförakt utbreder sig i takt med att den sociala osäkerheten och utslagningen ökar och de för de breda massorna synliga riksdagspar-tierna inte alls respektive inte konsekvent visar på och försvarar alternativ. Detta bereder marken för populistiska och öppet högerextremistiska krafter som allt öppnare uppträder i samhället.
Att synliggöra samhällspolitiska alternativ till det bestående systemet är därför en avgörande förutsättning för att alla de människor som inte är nöjda med landets och världens högerutveckling, aktiveras och motiveras till kamp för sina demokratiska ideal och sociala, politiska och ekonomiska rättigheter. Här har SKP med sin klara målsättning att övervinna det kapitalistiska systemet en viktig roll att spela.
När vi kommunister talar om ett alternativ till kapitalismen ser vi fortfarande förändrade makt- och ägarförhållanden som kärna i de nödvändiga förändringarna. Denna centrala insikt har bekräftats av kapitalismens utveckling, sedan Marx och Engels skrev det "Kommunistiska Manifestet".
Men för att tvinga fram en ny utvecklingsväg, mot det internationella kapitalets samlade makt, behövs i ordets verkliga betydelse massornas engagement och styrka. Det behövs en revolutionär rörelse, en rörelse som vill förändra samhället från grunden. Vägen dit går via försvar av de ännu bestående landvinningar över kampen för nya reformer. En sådan kamp förutsätter miljoner människors deltagande. Därmed ska vara sagt att vi inte tänker oss vägen till socialismen som kupp av någon "elit", som antikom-munisterna gärna vill framställa, utan som de arbetandes strid för sina rättigheter. Det är i ordets sanna bemärkelse en demokratisk kamp. Att sprida denna insikt är en viktig uppgift för oss kommunister, som inte bara kräver uppgörelse med den borgerliga ideologin, utan även med "vänsterkrafter" som mer eller mindre radikalt har anpassat sig till borgarna och avskrivit samhällets revolutionära omdaning.
Under detta inflytande har arbetarrörelsen kommit långt bort från kampen för sina rättigheter - som nu är lika mycket klasskamp som i Marx, Engels och Lenins dagar. Vad som saknas är inte minst de arbetandes klassperspektiv. Vad som behövs är ett brett medvetandet om klasstillhörighet och klassperspektivet på samhällets problem. Därför måste en av våra viktigaste uppgifterna bestå i att fördjupa och sprida politisk och ideologisk kunskap. Kunskap om orsakerna och sammanhangen i samhället som en förutsättning för att ifrågasätta den bestående ordningen och ta upp striden för ett annorlunda samhälle. Socialismen kommer inte att plötsligen ramla ner från himlen, ingen annan kan skapa den för oss. Den kan endast förverkligas av arbetarklassen i samarbete med andra sociala skikt och rörelser.
När det idag påstås att arbetarklassen håller på att försvinna, så är det antingen en medveten förfalskning av verkligheten eller en ytlig värdering av faktumet att många arbetare saknar klassmedvetande.
Den vetenskapliga socialismens klassbegrepp bestäms av den arbetandes ställning i produktionen, d v s ägarförhållandena och därmed hans/hennes delaktighet i fördelningen av arbetes resultat. Mätt med denna måttstock blir det klart att arbetarklassen fortfarande växer, oberoende om den enskilde inser detta eller ej. Och fortfarande är motsättningen mellan kapital och arbete oöverbyggbar, antagonistisk. Just detta förhållande försöker emellertid borgerliga ideologer och anpasslingar i andra läger idag att rensa bort ur det samhälleliga medvetandet.
Men arbetarklass är inget statiskt begrepp. Inom klasstrukturen pågår kraftiga förändringar. Kärnan bildas fortfarande av arbetarna och tjänstemännen i industrin, energisektorn, transport, byggnation och kommunikationsväsen- LO-kollektivet. Denna kärna drabbas starkast av strukturförändringarna i arbetslivet. Den står i rakt motsatsförhållande till monopolkapitalet och har fortfarande den högsta fackliga organisationsgraden.
Men med de moderna teknologiernas spridning ökar sådana yrkeskategorier, som inte räknar sig till arbetarklassen. Det är högtutbildade tekniker, de som handskas med den moderna tekniken. Det är den växande skaran som jobbar inom servicesektorn, vilken blir allt större och mera differentierat. Det är de anställda i den växande förvaltningsapparaten. Det ät forskare och intellektuella med rötter inom teknik, vetenskap och byråkrati. Alla de är löneberoende, men ofta har de inte längre någon beröring med den omedelbara produktionen. Men ofta skiljer de sig från industriarbetarna endast genom sin konkreta verksamhet. De är lika löneberoende som arbetare, även deras arbetsplatser är osäkra, många tvingas till oacceptabla arbetsförhållanden.
Att alla dessa blir medvetna om sin ställning i samhället och gemensamt tar strid för sina rättigheter - det är en av våra uppgifter.

Nya företeelser i den globaliserade kapitalismen
- Ökande arbetshets och konkurrens, arbete dygnet runt med allt mera sofistikerad teknik och motsvarande kompetenskrav, minskade reallöner och stor osäkerhet både gällande arbetsförhållandet och den sociala tryggheten, ökande korttidsanställningar och permanent massarbetslöshet -de nygamla kännetecknen för lönearbetet - i ett samhälle som producerar större samhällelig rikedom än någonsin.
- Ända upp till de högre kvalifikations- och lönekategorierna finns det, varierande med konjunktursvängningarna, risk för arbetslöshet. Konkurrensen om utbildning, anställningskontrakt och karriären har skärpts, perspektiven blir allt mera osäkra. Levnadsplaneringen innebär åter stora frågetecken - allt med påtagliga följder för den enskilde och samhället i dess helhet. Typiska drag, som förr präglat proletariatets tillvaro, breder åter ut sig på en ny nivå och under nya namn, med vilka man försöker framställa försämringar som "flexibilitet" och modernisering.
- Sedan mitten av 1970-talet är varje konjunkturnedgång, d v s varje lagbundet uppträdande kris i kapitalismen, förknippat med krympande industriproduktion, avskedande av arbetskraft och språngartad tillväxt av massarbetslösheten. Av de drabbade kvarstår en efter varje konjunkturcykel växande skara som långtidsarbetslösa, utan en chans att komma tillbaka till arbetslivet, med ett perspektiv i trasproletariatet och social utslagning.
- Den mänskliga arbetskraftens varukaraktär ligger åter allt mer öppet i dagen och utnyttjas allt mera otyglat. Korttidsanställningar och vikariat, endast efter arbetsköparens ögonblickliga behov anpassad arbetstid och -ort och raserad anställningsskydd kännetecknar utvecklingen. Steg för steg anpassas även alla andra levnads- och samhällsområden till marknadsmässiga villkor och underkastas kapitalets diktatur. Avreglering och privatisering av den offentliga sektorn med dess kärnområden skola, vård och omsorg och kommunikationer är tydliga uttryck för dessa förändringar.
- Levnadssättet har genomgått en industriell revolutionering, den privata reproduktionen tekniseras i allt större utsträckning. Denna process har i Europa pågått sedan 1950-talet, i USA redan sedan 1920-talet. Trots att realinkomsterna efter 1975 både i USA och de centraleuropeiska kapitalistiska länderna endast i liten utsträckning ökade, fick allt fler människor tillgång till teknik i vardagslivet, vars användningsmöjligheter ständigt ökar.
- Den materiella basen både för industriproduktionen och för den privata reproduktionen har under de senaste 50 åren kraftigt förändrats. Visserligen behövs fortfarande de flesta råvarorna, men oljan både som energikälla och grundämne för olika industrier har vunnit överlägsen betydelse.
- Den industriella produktionen fortsätter att mekaniseras. Med automatiska system och robotar når mekaniseringen nya dimensioner och ständigt nya områden. Produktion, lagerhållning, handel och alla former av kommunikation revolutioneras. Även all administration förändras från grunden - från lagring av data till databearbetning, från storanläggningar till personal computer - PC. I rask takt utvecklas den världsomspännande dataöverföringen och kommunikationen med hjälp av satelliter och glasfiberkabel i världsomspännanda nätverk.
- Finanskapitalet har internationaliserats. Sedan 1980-talet har den internationella handeln med aktier och valutor ökat kraftigt, sedan 90-talet steg den dramatiskt. Det beror på att den industriella ackumulationen sedan mitten på 1970-talet har gått tillbaka i hela världen. En ökande mängd av oanvänt kapital söker därför spekulativa former för att föröka sig. Avregleringen av finans- och valutamarknaderna i de olika staterna - i Sverige fullbordat i början på 1990-talet - skedde på storkapitalets begäran och var en förutsättning för den otyglade spekulationsekonomi på börserna som numera pågår. Nya former av finanskapital, nya marknader och nya handelsinstitutioner har uppstått i samband med modern datateknik. Denna kasinokapitalism har blivit till en symbol för "globaliseringen".
- Återverkningarna som denna kasinokapitalism får för de olika ländernas penningpolitik, räntorna, valutapolitik, budgetpolitik och ekonomin har blivit kärnpunkten i debatten om den nationella ekonomiska politikens möjligheter. Börsens upp- och nergång används både på reella grunder, utifrån ideologiska intressen och i manipulationssyfte som värdemätare framför alla andra i detta samhälle. Människornas sociala behov har i denna feberkurva ingen plats.
Omständigheterna är inte lika i alla länder, men tendensen är densamma överallt i den kapitalistiska världen. Ofta framställs de nämnda förändringarna som oundvikliga effekter av ekonomins globalisering. Men en blick bakom de historiska och ideologiska kulisserna visar snabbt, att trollformeln "globalisering" är en grov förenkling och ett försök att gömma flera olika processer och förändringar som inte alls är "oundvikliga".
***
1 Lenin. Imperialismen som kapitalismens högsta stadium.
I Valda verk i tio band, bd 5, Progress/Fram 1985 s 482
eller broschyr Fram bokförlag, s 86 2 ff s 87