En god medborgare inser att över heten alltid har rätt" fastslogs
i svensk domstol i början på 1800 talet. Och när man granskar
den svenska fackföreningsrörelsen under senare år får
man nästan intrycket att den där gamla tesen fortfarande spökar.
Men lyckligtvis finns det också andra exempel. Så är upplever
jag det i dagarna när lärare, förskolelärare och fritidspedagoger
diskuterar det avtalsförslag som Lärarförbundet, Lärarnas
Riksförbund och Kommunförbundet har kommit överens om. Diskussionerna
har blivit så livliga att ledningarna i Lärarförbundet och Lärarnas
Riksförbund har känt sig tvingade att utlysa en rådgivande medlemsomröstning
om avtalet. Vi vet i skrivande stund inte hur denna medlemsomröstning utfaller,
om det blir ett Ja eller Nej till avtalet. Ett Ja eller Nej som sedan skall
uttolkas av förbundsledningarna, och då kan man räkna med att
det behövs en betydande majoritet för Nej och ett högt valdeltagande
för att inte förbundsledningarna skall kunna manipulera med opinionen.
Men när man följer de nuvarande diskussionerna på insändarsidorna
och bland lärarna tyder det mesta på att det blir ett rungande Nej.
Det skulle vara ett klokt beslut, inte bara för medlemmarna i Lärarförbundet
och Lärarnas Riksförbund utan för hela kollektivet av lönarbetare.
Avtalet innebär en överenskommelse med kommunförbundet om att
"Parterna gör gemensamt bedömningen att ett arbete som leder
till att resultatet förbättras kommer att leda till att löneutvecklingen
på riksnivå sannolikt kommer att uppgå till totalt lägst
20 procent under avtalsperioden. Det är också parternas strävan."
Eventuella löneökningar skall läggas ut lokalt och i samarbete
med skolledningen i kommunerna, grundat på resultat som man inte definierat
i avtalsförslaget.
Alla löneökningar är dessutom individuella.
"Överläggningar med arbetstagarorganisationerna skall genomföras
om arbetsgivarnas planerade åtgärder vid varje löneöversyn.
Vid överläggningen ska arbetsgivaren redovisa motiven för de
planerade åtgärderna. Dessa ska grundas på arbetsgivarens lönepolitik.
De lokala parterna skall sträva efter att finna samarbetsformer som stödjer
ett aktivt arbete med de lönepolitiska frågorna."
"I detta samtal ska medarbetaren och chefen utifrån de lönekriterier
som man gemensamt diskuterat på förskolan respektive skolan samtala
om lönesättningen och förutsättningarna för löneutvecklingen."
Dessutom påstås avtalsförslaget garantera en fortsatt positiv
skolutveckling i likhet med de gångna fem åren.
Lärarförbundets styrelse har beslutat att rekommendera sina medlemmar
att rösta Ja, medan Lärarnas Riksförbund inte lämnar någon
rekommendation. Om den här beslutsvåndan i Lärarnas Riksförbund
beror på att presidiet fick hota med att avgå om inte styrelsen
sa Ja till avtalsförslaget eller på att Lärarnas Riksförbund
har kongress i Maj månad - och ingen vill väl komma till en kongress
och riskera sina positioner genom att tagit ställning för ett förlorande
förslag - kan väl enbart LR:s ordförande Tomas Johansson och
några andra i den "innersta kretsen" svara på.
Christer Romilson i Lärarförbundet svävar dock inte på
målet. Där är det klara besked: inse att överheten har
rätt, rösta Ja annars får ni ett ettårigt avtal med högst
1,9 procent i påslag. Dessutom är det nu enligt Christer Romilson
slut på den kommunala och statliga nedrustningen av skola, sjukvård
och barnomsorg. Nu går det bra för Sverige och kommunernas skatteintäkter
ökar, och dessa kommer att användas för att höja lärarnas
löner..
Vad Christer Romilson inte nämner är bl a de direktiv om kommunala
nedskärningar och privatiseringar som EU påtvingar medlemsstaterna
och vilka det politiska etablissemanget i Sveriges riksdag och många kommuner
är överrens om.
Det är bra om lärarna och andra yrkesgrupper inom skolan säger
Nej till avtalet, därför att det är ett avtalsförslag som
överger alla tankar på kollektiv lönekamp och solidaritet arbetskamrater
emellan. Dessutom skulle det stärka högerkrafterna och SAF ytterligare
i dess kamp mot svensk fackföreningsrörelse, och framförallt
kommer ett sådant avtal att leda till att munkaveln ytterligare dras åt
mot fackliga aktivister och dom som vågar protestera mot översitteri
och inkompetens inom de kommunala ledningarna. Dessutom finns det risk för
att avtalet "smittar" av sig inom LO området, där många
fackliga ledare gärna vill fortsätta och utöka klassamarbetspolitiken.
Försvara de fackliga rättigheterna, förvandla facket till en
kamporganisation för de arbetandes intressen.
Jan Jönsson