Vänsterpartiet har under de senaste veckorna stått i fokus för medieuppmärksamheten. Stigande opinions siffror och partikongressen i Växjö i början av juni var utgångspunkten för frågan: Vart är (v) på väg? Något helt entydigt besked på denna fråga finns ännu inte – svaren svajar på en bred skala mellan höger och vänster, beroende på vem som yttrar sig och vid vilket tillfälle. Att partiledningen vill profilera (v) på socialdemokratiska grunder finns emellertid inga tvivel om.
Partiledaren Gudrun Schyman gjorde inför kongressen sitt yttersta för
att markera att (v) nu är ett alldeles ”vanligt demokratiskt”
parti, rumsrent och anpassat till det rådande samhälle, anti-kommunistiskt
som alla andra men naturligtvis mera demokratiskt och folkförbundet än
de andra. Hon krävde definitivt plats i en framtida regering och skakade
av sig Perssons kalla hand med hänvisningen till socialdemokraternas sjunkande
väljarstöd. Och visst lämnar med regeringens högerpolitik
missnöjda väljare och medlemmar socialdemokratin och vänder sig
till (v) i hopp om en vänstervridning i politiken.
Socialdemokratins ledargarnityr försökte motverka denna trend ännu
en gång med sitt ”trumfkort”: kommuniststämpeln. Och Gudrun
kände sig ännu en gång manad att ta avstånd. Ivrigt bedyrade
hon att allt kommunistiskt tillhör det förflutna, kommunisterna är
således ett problem för partiet och borde helst inte finnas. Detta
uttalande var säkert till glädje för landets ”sanna demokrater”
och vänsterpartiets ”förnyare”– men det vållade
också protest. 101 vänsterpartister anklagade Gudrun för att
svänga alldeles för långt till höger och förvränga
historien.
Samma ideologiska motsättning markerades i program frågan. En programkommitté
hade lagt fram ett förslag till reviderat partiprogram. Men partiledaren
förkunnade friskt för media redan innan kongressen att hon helst ville
skicka tillbaka det hela. I en intervju i DN 30.05.2000 sa hon:
”Programförslaget inför vår kongress innehåller en
del marxistiskt gods som att kapitalism ska avskaffas, samhället ska äga
eller kontrollera viktiga produktionsmedel, banker och naturtillgångar.
Det privata ägandets makt ska motverkas och stora förmögenheter
omfördelas. Terminologin är föråldrad och bygger på
gammalt tänkande.”
Enligt Gudrun gäller det endast att bekämpa den råaste formen
av kapitalismen, för den är till skada för miljö och människor.
Vänsterpartiets ordförande anser att det är viktigt att samhället
äger skolor, universitet, kulturinstitutioner, vägar och järnvägar.
Men inte företag som skulle kunna finansiera verksamheten. Några
förslag om förstatligande av privata företag kommer enligt henne
inte att läggas fram av (v).
Av hennes kongresstal framgick att marxismen var passerad och kunde läggas
till historiens handlingar – naturligtvis inte utan hänvisning till
de ”grova brotten som kommunister begått” – och naturligtvis
utan en enda hänvisning till kapitalismens enorma historiska och aktuella
skuldkonto.
Det är tydligt att just frågan om ägandet tillhör det
som förlorat sitt värde för vänsterförnyare, både
i Sverige och internationellt. Men även om de påstår annat
så är det inget nytt. Svensk – och internationellt – socialdemokratiskt
ledargarnityr har länge hävdat att det inte spelar någon roll
vem som äger produktionsmedlen och naturtillgångar, det handlar ju
enbart om hur ägarna ”sköter sig”.
Har inte vänsterpartiets ledning förstått att denna tes har
lett till att Sverige har en med internationella mått mätt stark
kapitalkoncentration? Ser de inte den globaliserade imperialismens framfart
och maktkoncentration som står över nationella regeringar och styr
den internationella politiken? Har det inte att göra med ägandet när
regeringen och riksdagen ständigt – inte sällan motsträvigt
inför sina väljare – ser sig tvingade att anpassa besluten efter
kraven av dem som äger, de s k marknadskrafterna?
Ser inte Gudrun något samband mellan nedskärningarna i den offentliga
sektorn, som hon själv nödtvunget som hon säger beslutat, och
kapitalets ständigt växande makt?
På kongressen betonades hur bra samarbetet med socialdemokraterna går
ute i landets kommuner. Men där finns många exempel på hur
även kommuner med (s) och (v)-majoritet skurit stora bitar av den sociala
servicen. Orsaken är förstås att dessa kommuner inte lever i
någon isolerad värld. De ekonomiska villkoren styrs av det privata
ägandet och därmed samhällets bristande resurser.
(V)-kongressen sammanföll i tid med utförsäljningen av Telia,
ett starkt företag med utomordentlig vikt för landets utveckling och
kommunikationer. Kongressens ombud var kritiska mot att privatiseringen av Telia
sker med vänsterpartiets stöd. För att gardera sig mot liknande
svek genom riksdagsgruppen i framtiden beslöt kongressmajoriteten att villkora
ett eventuellt framtida regeringssamarbete med socialdemokraterna med att inga
fler privatiseringar ska få ske.
Majoriteten av kongressombuden intog i denna liksom i ytterligare en rad frågor
en position klart till vänster om sin partiledare och stora delar av partistyrelsen.
Huruvida kongressbesluten kommer att vägleda partistyrelse och (v)-riksdagsgruppen
är långt ifrån klart.
Partiets vice ordförande Johan Lönnroth kommenterade i TV2 den 7 juni
kongressbeslutet att ingen ytterligare utförsäljningar av statliga
företag får ske med vänsterpartiets stöd, att detta beslut
första ska gälla efter år 2003 – en tolkning som säkert
inte sammanfaller med kongressombudens uppfattning.
Det har sagts både före och efter kongressen att (v) står
vid ett vägskäl. Den ena vägen leder till ett lite radikalare
socialdemokratiskt parti där de sista banden till kommunistiska uppfattningar
kapas. Den illustreras av partiledarens avståndstagande från målet
att avskaffa kapitalismen, från nationaliseringar och planekonomi, som
hon mycket bestämt framförde i sitt kongresstal.
Den andra vägen leder till ett parti där socialismen är ledstjärna
– illustrerat av programskrivningen: ”Idag är vänsterpartiet
det enda riksomfattande partiet som vill ha en socialistisk samhällsomvandling.
Det är också idag den viktigaste ideologiska skillnaden mellan oss
och socialdemokratin.”
Det är just denna ideologiska skillnad som Gudrun vill få bort.
För att absolut inte kunna missförstås begravde hon Karl Marx
som förbrukad och utnämnde Per Albin Hansson till partiets nye andlige
fader.
För många av kongressens ombud och av den intresserade allmänheten
kom denna svängning säkert som en chock. Per Albin var under större
delen av sitt politiska liv en utpräglad antisocialist och antikommunist,
som faktiskt spelade en mycket pådrivande roll för att spränga
arbetarpartiet 1917. Under Hanssons tid som statsminister grundlades de flesta
brotten mot svensk neutralitetspolitik, samarbetet med Nazityskland bär
hans signum liksom kränkningar av radikala arbetares rättigheter i
vårt land. En stor skara av de medlemmar som alltjämt utgör
stommen i (v) måste direkt räknas till dem som farit illa av Per
Albin Hanssons politik. Att partiledaren Gudrun Schyman nu sätter honom
på partiets piedestal är en grov utmaning av de egna medlemmar.
Att Hansson skulle bli politisk ledstjärna för vänsterpartiet
måste jag erkänna visar på ett långt värre förfall
än jag trodde. Även om det främst skulle vara ett oblygt försök
från Gudrun att få en ministerpost. Den faktiska politiken kommer
att utvisa vilka åsikter som väger tyngst inom (v) – men en
sak har denna kongress bekräftat med stor säkerhet: någon pålitlig
motvikt mot regeringens högerpolitik är Schymans vänsterparti
definitivt inte.
Rolf Hagel