Instruktion för ”demokratisk” kamp mot den legala regeringen
i Jugoslavien.
Svenska medier för ett oetiskt krig mot den legala regeringen i Jugoslavien,
helt i enlighet med den officiella svenska, EU- och Nato-politiken. Ensidigt,
oärligt, falskt och fegt hjärntvättas svenska medborgare och
utbildas till att hata allt som har med serber att göra. Dock med undantag
för dem som bekämpar den demokratiskt valda regeringen och presidenten
(som har vunnit i flera val, varje gång med minst dubbelt så många
röster som Göran Persson).
Oppositionella serber får gärna plats och utrymme i svenska medier,
särskilt om de kräver av svenska regeringen (och Nato/EU) ”att
kraftigt agera för att förhindra ett nytt krig på Balkan”
(SvD, 19.05.2000).
Vilka är de som i svenska medier kallas för ”oppositionella”och
”oppositionsledare”? Varför är demonstrationer i Belgrad
alltid ”fredliga” och polisen ”brutal”?
Varför är demonstranter i Köpenhamn (turkar i vintras och nyligen
turkar och engelsmän) inte ”fredliga” och danska polisen inte
”brutal”? Varför är inte demonstranter (reclaim the city)
på Götgatan ”fredliga” och polisen ”brutal”?
Svaret är förmodligen, att de inte slås för ”demokrati”,
mot Milosevic och regimen i Belgrad.
Oppositionen i Belgrad får allt stöd av Anna Lindh och övriga
regeringar i Nato/EU – det s k ”internationella samfundet”
– helt i linje med ”Solanas och Pattons strategi för hur vi ska
kunna stödja det civila samhället, stödja fria medier och humanitära
insatser”, som Anna Lindh presenterade denna inblandsningspolitik i riksdagen.
Tydligen är det även Anna Lindhs och Göran Perssons strategi.
Hur dessa personer senast främjade humanitära insatser såg vi
förra året när deras bomber, efter ett decenniums sanktioner,
slog Jugoslaviens infrastruktur i spillror och dödade över 2 000
civila samt förvandlade ett vackert europeiskt land till lidandets och
dödens land.
Men låt oss komma tillbaka till de ”fredliga” demonstranterna
och deras ledare i Belgrad. Zoran Djindjic, en marginell politisk ledare skolad
i Västtyskland och enligt vissa uppgifter engagerad av tyska säkerhetspolisen,
flydde redan under de första dagarna av de ”humanitära”
bombningarna till sin kumpan i Montenegro, Milo Djukanovic, för att sedan
resa runt i Nato/EU-länder, där han kramades och pussades med Jugoslaviens
bödlar. Mitt under bombningarna befann han sig i Natos högkvarter
och krävde förlängning av ”flyginsatserna” mot sitt
eget land och staden Belgrad, medan t ex min egen 86-åriga mor hela
tiden var i Belgrads inferno.
Vuk Draskovic, en annan oppositionsledare, är en man som byter oftare ståndpunkter
än kalsingar. Han har varken någon politisk ideologi eller något
program - precis som hans konkurrent till makten, Djindjic, för det är
endast makten i sig de drömmer om! Han hade lagt vantarna på en samhällelig
radio- och TV-station i Belgrad vilken han använde till propaganda och
uppvigling mot legala regerigsinstitutioner (i det ”internationella samfundets”
namn) tills myndigheterna nyligen satte stopp för detta. Han är inget
annat än en marionett i Nato/EU:s händer. I alla fall verkar han inte
för Jugoslaviens och folkets bästa.
Vilket land skulle tolerera något sådant? Har Sverige någon
sådan regeringsfientlig, uppviglande propagandastation? Sådana tidningar?
Varför, i så fall, upplåter inte Sverige en statlig TV-kanal
till något förhatligt parti?
Stationen är, så vitt jag vet, inte stängd utan fick en ny styrelse,
precis som man gör på Sveriges Radio och TV efter varje regeringsbyte.
Oppositionens demonstrationer i Belgrad framställs som fredliga och polisen
som brutal. Men vilka är egentligen de krafter i Jugoslavien som kallas
för ”oppositionella”?
Vad gör då dessa ”fredliga” demonstranter i Belgrad, förutom
att de kräver av Nato/EU och därmed även Sverige att finansiera
deras ansträngningar att störta en legal regering och den välda
presidenten?
De sätter landet i brand – enligt instruktioner och med hjälp
av nämnda ”demokratier” som rätten att blanda sig i ett
suveränt lands inre angelägenheter. Sverige törs t o m
inlägga en protest ”mot regimens hårda framfart mot oppositionen”
och ”polisbrutaliteten”.
Låt oss se vem som är brutal. Den 19 maj 2000 fick jag e-post från
en avsändare med anknytning till den serbiska oppositionen med ett recept:
”Molotovcocktail – hur man gör den.
Där redogörs detaljerat för hur man konstruerar ett ”mycket
nyttigt litet instrument som är mycket lätt att bygga”. Det är
en mycket noggrann instruktion för tillverkningen av brandbomber, som avslutas
med användningsråd:
· Vänta tills rader av poliser bildas och de börjar gå
mot oss.
· Ta sakta och mycket lugnt fram flaskan, håll den i nedre delen
(för att inte bli bränd).
· Tänd på tyget och var inte rädd – flaskan exploderar
först när du kastar den på något hårt, jag tror
att varje intelligent person fattar det.
· Sedan, försiktigt för att inte skada någon bredvid,
närmar du dig polisen, ca100 m och – kasta cocktailen mot målet
– noggrant och avslappnat men med säker hand.
· Det bästa är att lägga den under polisjeepar eller framför
och på rader av poliser.
· Eftersom det i flaskan finns olja, sprids bensinen rinnande utan att
kunna släckas med vatten. Då ser ni hur hundarna flyr…
· Och, våga inte tycka synd om dessa fähundar – ickevåld
kan leda bara till mer stryk för oss, alltså – FIGHT BACK AND
RESIST!!!
PS. Skicka vidare detta e-mail till alla ni känner – i hela Serbien.”
Det är sådana ”fredliga demonstranter” som Sveriges regering
och massmedia stöder och hjälper, finansierar och berömmer. Och
Sverige lämnar officiellt protestnoter mot polisens ”brutalitet”
och dess ”hårda framfart mot oppositionen”.
Hur skulle den svenska polisen agera i en motsvarande situation? Ännu en
gång är Sverige i maskopi med brottslingar – och är därmed
medbrottsling. Precis som under 78 dagar förra året.
Dusan Lazarevic