Vi kommunister får inte glömma vår bättre hälft

Den franska revolutionen 1789 blev som bekant avgörande för övergången från feodalismen till en ny samhällsformation - en epok som då revolutionerade världen med sina progressiva krafter - kapitalismen. Men den förde även med sig den oförsonliga motsättningen mellan kapital och arbete och därmed sin egen dödgrävare - proletariatet, den arbetande klassen som producerar alla samhällets vinster med sitt blod, sin svett och sina tårar.
Idag har vi kommit en bra bit på vägen i den tekniska och kapitalistiska utvecklingen, produktionen utgörs numera inte i lika hög grad av blod svett och tårar, något annat har kommit in i bilden, något som inte var utbrett då Lenin beskrev den praktiska biten av marxismen, nämligen det som kallas “kunskapskapital”. Utsugandet har inte förändrats, bara bytt form. Det fysiskt tunga industriella arbetet minskar mer och mer och ersätts av “arkitektiskt” tänkande; design av de maskiner som ska ersätta arbetarna och göra oss arbetslösa. I ett socialistiskt samhälle hade sådana maskiner varit underlättande för arbetarna, men i den kapitalistiska värld vi lever i ställer den nya tekniken arbetarna “fri” från att tjäna sitt bröd och reducerar betydelsen av fysisk styrka hos proletären.

Denna utveckling är på både gott och ont. På ont därför att vi absolut inte behöver en större arbetslöshet och för att människor inte ska behöva en femtonårig universitetsutbildning för att överleva utan statligt bidrag. Visserligen främjar utbildning vår politiska åskådning; människor kommer till insikt om ägandeförhållandena och kräver förhoppningsvis sin rättmätiga del av vinsten, men den utbildning som ska uppfostra framtidens effektiva och profitinbringande arbetskraft tar naturligtvis inte upp sådana “oviktiga” faktorer - av förklarliga skäl. Det goda som “kunskapssamhället” för med sig är att det lyfter fram den glömda hälften av folket, kvinnan. Kvinnan har alltid suttit i skuggan inom arbetarklassen på grund av att deras fysiska kapacitet varit mindre än männens, men nu när arbetsbördan sakta men säkert “flyttas upp till huvudet” har kvinnor en likvärdig chans i den mördande konkurrensen som marknadsekonomin för med sig. Faktum är att en klar majoritet av universitetsstuderande är just kvinnor.
Hur ska vi kommunister då förhålla oss till kvinnor och kvinnofrågor? Naturligtvis omfattar socialismens jämlikhetstanke även kvinnor, men med tanke på att kvinnorna utgör mer än hälften av Sveriges befolkning bör frågor som lönedifferenser, förutsättningar i det sociala livet, självständighet och så vidare lyftas fram ännu bättre. Naturligtvis ska inte kommunisterna bli populistiska till den grad vänsterpartiet är och kalla oss för en “feministisk” rörelse, då skjuter vi långt över mål - vi är så mycket mer än det. Däremot borde klasskampen innefatta en kvinnokamp, för vad kan vi åstadkomma om vi inte ens har lika villkor i de egna leden. Anledningen till att dagens kommunistiska partier har så få kvinnliga medlemmar är inte att kvinnor “av natur” är ointresserade av vänsterpolitik, kvinnor engagerar ju sig politiskt som aldrig förr i de olika feministiska rörelser som växer fram idag. Anledningen är att de inte kan identifiera sig med den politik som förs. Att skylla på från födseln själsliga differenser är mycket förenklande och metafysiskt.
En man sa en gång att en revolution inte kan genomföras utan kvinnor - Lenin yttrade visdomsord. De breda massorna är till största delen kvinnor, och kan vi inte erbjuda dem en politik som flyttar fram deras positioner förstör vi själva alla förutsättningar för ett framtida socialistiskt samhälle, då kommer vi aldrig att kunna mobilisera folket. Så, fram med kvinnan i den kommunistiska rörelsen!

Jari Söyrinki, SKU Malmberget