Arbetarungdomens sublimeringstillvaro

Intervju med journalisten och författaren Per-Olof Sännås

Du har nu skrivit tre böcker. I tur och ordning betitlade ”Skinheads”, ”Graffiti – ett gäng Hip Hopare och deras konst” och ”Black Army”. Vilka beröringspunkter finns mellan dessa böcker?
- Jag söker helt enkelt kartlägga arbetarungdomar som ställs åt sidan av den löpande samhällsprocessen. Och en ungdom vars samhälleliga utanförskap snarare tenderar till sublimering (omvandling av ursprunglig drift till inriktning på social eller konstnärlig verksamhet) än politisk och facklig aktivering. Så här i massarbets-löshetstider blir det betydligt fler som blir ”öcerflödiga” till och med som arbetskraftreserv. Alla människor vill ju vara något och om de sedan lämnas utanför samhällsgemenskapen sluter de sig oftast samman i en grupp av likasinnade ”utanförskapare”.

Varför vill du skildra just den här typen av ungdomar?
- Där man växer upp söker man likasinnade. Vi hade i vårt land raggare och mods på 1950- och 60-talen. De sågs då också med mistänksamhet av allmänheten. Sådant är även läget fär dagens ”utanförskapare”. Jag ser intresserad bland annat på likheter och skillnader i deras över generationsgränser varande politiska och fackliga passivitet.

Fel och rätt om skinheads
- Författaren Hjalmar Söderberg har en gång sagt: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.” De stämmer bra på de flesta ynglingar som söker sig till denna destruktiva grupp. De första engelska skinheadsen var politiskt ointresserade. Det var först senare som nazistiska grupper började infiltrera dem. När det gäller den grupp skinheads jag studerade i min bok i slutet av 80-talet har idag – tio år senare – de flesta tagit avstånd från nazismen.

De fattigas reklam
I boken Graffiti beskriver du klottrare. Varför denna typ av civil olydnad?
- Varför försökte ingen social myndighet i tid föra en dialog med liknande ungdomsgrupper? Eller är det så att de såg att de kommer från ”fel” socialgrupp. Eller är det som en klottrare en gång uttryckte sig till mig: Klottrandet utgör ju endast de fattigas reklam!

Om vi övergår till din senaste bok Black Army så ställer man sig osökt frågan vad den föreningen har med idrott att göra.
- Den har faktiskt inte med idrott att göra. Visserligen drivs en betydande del av medlemmarna av ett genuint idrottsintresse exempelvis för fotboll. Men merparten av medlemmarna dras dit för att de inte tycks ha någon annanstans att ta vägen. Gemensamt för Black Army-medlemmarna är att de ändå faller in under kategorin arbetarungdom.

Med tanke på fenomenet Black Army och de penningstinna intressen som verkar styra svensk idrott, hur ser du på idrottsrörelsens framtid i stort?
- Kapitalismen har redan tagit över det mesta av det vi i allmänhet benämner idrott. Spelarna säljs som en vara till den förening som betalar bäst. Följden har bland annat blivit att den enskilda föreningens kärna flyttas från planen till läktaren, där lagens genuina lokala supportrar finns. Framtidsscenariet är således total kapitalism inom idrotten.

På 1970-talet var 8 procent av den svenska ungdomen politiskt organiserad. Numera dock endast 0,2 procent. Om du ser till de grupper du studerat – varför ingen politisk organisering där?
- Ja, hejarklackarna till Stockholms tre största idrottsklubbar är faktiskt i antalet fler än de politiska ungdomsförbundens medlemstal. Själv SSU:are i ungdomen kunde jag då också konstatera att själva förbundsmedlemskapet var ett utpräglat medelklassfenomen. Ungdomsförbundens kris är därför intimt förknippat med medelklassens sociala sammansmältning.

Avslutningsvis, varför utgör varken SSU eller Ung Vänster något dagsaktuellt alternativ för denna typ av arbetarungdom?
- Dessa ungdomsförbund har enligt min mening en alltför utpräglad medelklassbetonad medlemskaraktär för att attrahera ”utanförskapande” arbetarungdom. Det finns ju faktiskt en hel del politik främst inom Hip Hop-rörelsen, varför exempelvis politiska musikkonserter skulle kunna samla en hel del folk. Annars faller de arbetarungdomar som jag skildrat i mina tre böcker väl in under Det Kommunistiska Manifestets klassiska paroll: ”De har bara sina bojor att förlora, men en hel värld att vinna. Proletärer i alla länder förena eder!”
Intervju: Jan Westermark