Socialdemokratins långa marsch mot höger tog extra fart under 1970-talet, då tillväxtkvoterna i Väst föll med ca 50 procent och kapitalet ropade högljutt på hjälp från regeringarna. Det var då som SAP gav ut en skrift om löntagarfonder där man klart och tydligt konstaterade att den svenska socialdemokratin ansåg att ”marknadsekonomin” är överlägset bäst för att tillfredsställa människornas behov.
Kapitalet fick hjälp i olika former, från Gunnar Strängs 40
olika fonder för att undvika beskattning av vinster till de massiva devalveringarna
i början på 1980-talet, vilka slog mycket hårt i form av högre
priser för arbetarklassen och pensionärer.
Det var då Kjell-Olof Feldt förklarade å partiets vägnar
varför slopandet av all kontroll över kapitalflödena var i folkets
intresse, att det inte bör finnas några ”heliga kor”, d
v s att man bör demontera social-försäkringssystemet, och att
vissa aspekter av den nya Thatcherregimens politik faktiskt kunde vara värda
att fundera på. Inte minst de som skulle minska fackföreningarnas
ohyggliga makt, vilken höll på att lamslå hela samhället
och hämma tillväxten.
Ett annat land där socialdemokratiska ledare öppet började uttala
beröm för Thatcher var New Zealand, som då hade det förmodligen
mest utvecklade socialförsäkringssystemet inom OECD, med eventuellt
undantag för Sverige. Dessa ledarnas strategi gick ut på att Thatchers
politik var oerhört populär i Storbritannien, och att följa den
var ett sätt att försäkra sig om politisk makt.
Thatchers politik har aldrig varit populär i Storbritannien, mätt
med valresultat. I motsats till New Zealand och Sverige, där ett proportionellt
valsystem gör att resultaten återspeglar hela nationens röstar,
har Storbritannien ett system baserat på resultat i enskilda valkretsar.
Detta betyder att ett parti kan samtidigt vinna en majoritet i parlamentet fast
den inte har majoritet av samtliga röster.
Om t ex ett parti vinner i fyra mindre valkretsar med sammanlagt 100.000 röster
och förlorar i två stora valkretsar med sammanlagt 200.000 röster,
får det en majoritet i parlamentet på 4 mot 2, fast det har mindre
en 50 procent av alla röstar. Faktum är att Margaret Thatcher fick
aldrig mer än 42 procent av samtliga röster i Storbritannien, och
detta bara en enda gång.
I New Zealand, som i Sverige, får man en majoritet i parlamentet endast om man verkligen får en röstmajoritet. De s k ”förnyarna” inom Labour Party kom på att de kunde säkra en majoritet därför att de gamla trogna väljare skulle rösta på dem oavsett deras politik, och att de kunde lyckas få nya röster från medelklassen genom att föra en högerpolitik. Ungefär som SAP i Sverige.
Ändringar som inte höll
1984 fick New Zealands nya Labour Party en stor majoritet, tack vare rösterna
från borgarna, och satte igång med den mest frenetiska demonteringen
av den offentliga sektorn som hittills har skett i Väst. Privatisering
blev ett hedersord. Skatterna sänktes drastiskt.
Och partiet gick minst lika långt som Thatcher angående den s k
arbetsmarknaden. Praktiskt tagit all lagstiftning om anställningstrygghet
och ersättning för arbetsolyckor och arbetslöshet makulerades,
och fackföreningarna fick veta att de skulle finna sig i strama tyglar.
Kapitalet däremot skulle röra sig fritt, naturligtvis.
Som följd av denna politik ökade lassklyftorna starkt, fattigdom blev
utbredd bland arbetarklassen, och småbönderna, av vilka det finns
många i New Zealand, drabbades av konkurs, precis som i Thatchers England
och Reagans USA.
New Zeeland blev något av ett Mecka för politiker från andra
länder, inte minst från Sverige. Tillsammans med kamraterna i borgerliga
partier reste SAP-ledare till New Zealand för att se på nära
håll hur bra allting hade gått, och uttryckte sin beundran när
de kom hem. New Zeeland var, enligt bl a DN, verkligen ett land som visade hur
man kunde lära nya läxor och bli av med föråldrade idéer
om trygghet och sånt.
Det nya Labour Party lyckades ännu en gång bli omvalt, men splittringen
inom partiet blev ett faktum, och partiet förlorade stort i valet 1990,
mest därför att de traditionella Labour-väljarna vägrade
att rösta. Med ett mycket svagt kommunistparti och inget praktiskt alternativ
tillgängligt för arbetarklassen, kunde borgarna fortsätta det
nya Labours politik, med sedvanligt resultat.
Labour Party i New Zealand förlorade massvis med medlemmar, och i början
på 1990-talet hade det stöd från endast 2 procent av alla röstberättigade,
vilket enligt The Guardian 11.05.2000 sannolikt är den lägsta siffran
någonsin i en opinionsundersökning i Västvärlden.
Tidigt på 1990-talet tillsates en ny partiledare som heter Helen Clark.
Enligt henne kände arbetarklassen avsky för partiets dåvarande
politik. Hon säger att ingen längre ville gå åt höger,
att folket ville ha ett alternativ. Hon började ändra partiets politik
mot vänster, men det förlorade ändå ytterligare två
val.
- Vi var inte vänster nog, säger hon till The Guardian.
Mot slutet av 1999 blev Helen Clark premiärminister i New Zealand, och
sedan har hon infört en politik som skulle få Göran, Björn
och Mona att svimma här hemma. Denna politik innebär bl a:
-Totalt stopp för privatisering, åternationalisering av offentliga
tjänster
-Omedelbart införande av högre skatter för de rikaste 5 procent
av befolkningen, och överföring av medel till pensionärer, de
fattiga, och studenter
- Återinförande av rättigheter till fackföreningar
-Omskrivning av hela arbetsmark-nadslagstiftningen, bort från vad Clark
kallar för ”vansinne i en avreglerad arbetsmarknad”
-Offentlig insyn i beslutsfattandet, så att t o m statsrådsdokument
blir offentliga inom 90 dagar
-Makulerande av en order på 28 dyra jaktplan från USA, eftersom
Clark menar att landet har varken råd eller behov.
The Guardian rapporterar att Clarks Labour Party får kontinuerligt stigande siffror i opinionsmätningarna, vilket är ännu ett bevis på att neoliberalismen inte är vad folket vill ha. Vi ser fram emot att Mona Sahlin, Gudrun Schyman, Bo Lundgren besöker New Zeeland på skattebetalarnas bekostnad. DN skulle också kunna kosta på sig ett besök för en ledarskribent. Ty i New Zeeland finns det verkligen någonting för dem att lära.
P C