Barry McCaffrey är en minister i Bill Clintons regering, med ansvar för USA:s politik om narkotikakontroll. Han är i denna egenskap Clinton-regeringens planerare och talesman i ett pågående projekt som går ut på att förse den colombianska armén med flera vapen och träning för att bekämpa narkomaffian. Kongressen i Washington har anslagit 1,6 miljarder dollar (ca 14,5 miljarder kronor) för detta ändamål, men projektet är egentligen ett svepskäl för att intensifiera kriget mot FARC, den kommunistiska gerillan som ständig vinner terräng i Colombia.
Under USA:s angrepp på Irak 1991 var McCaffrey en 2-stjärnig gene
ral och kommendant för den 24:e mekaniserade infanteridivisionen, med ca
26 000 soldater. I en mekaniserad infanteridivision ingår bl a helikoptrar
och en rad olika typer av snabba, tungt beväpnade fordon, vilket gör
den till en blandning av infanteri och motoriserad kavalleri med mycket hög
stridskraft. Divisionens uppgift var att blockera en eventuell reträtt
av den irakiska armén, och den gick till angrepp mot irakiska förband
i vad en amerikansk general kallade ”historiens främsta kavallerianfall”.
McCaffrey fick mycket beröm samt promoverades till 4-stärnig general,
US arméns högsta rang, innan han blev en minister i Clintons regering.
Angreppet utfördes ca två dagar efter att en vapenstillestånd
hade proklamerats, och de irakiska styrkorna höll på att dra sig
tillbaka mot Bagdad. Deras tunga pansarfordon transporterades på flakbilar,
med kanoner låsta i en s k transportposition, d v s ej beredda för
strid.
Resultatet var förödande för irakierna, en fullständig utplåning.
Vägen som den 10 kilometer långa kolonnen av irakiska förband
körde på beskrevs av amerikanska journalister som ”dödens
motorväg”. Ungefär 700 tanks och andra fordon förstördes,
och bland de döda fanns civilbefolkning, vuxna och barn, såväl
som soldater. Inga allvarliga skador förekom bland de amerikanska trupperna.
McCaffrey själv sa att följden av hans angrepp var ”en av de
mest häpnadsväckande förstörelse som jag någonsin
har deltagit i”. Ingen har kunnat fastställer dödstalet. McCaffrey
motiverade angreppet med påståendet att irakiska förband hade
skjutit på hans soldater och därmed brutit mot överenskommelsen
om vapenstillestånd.
En massaker till
Seymour Hersh är en amerikansk journalist. 1969 avslöjade han massakern
som hade utförts av den amerikanska armén i den vietnamesiska byn
My Lai. Artikeln spelade en viktig roll i den breda mobiliseringen av folkopinionen
i USA mot kriget.
Den 22 maj 2000 publicerade tidskriften The New Yorker en artikel skriven av
Hersh, i vilken han avslöjar att McCaffrey ljög. Angreppet var motiverat
bara av McCaffreys stridslust, och var ”en systematisk förintelse
av irakierna, som allmänt höll på att följa villkoren för
vapenstilleståndet”.
Hersh har talat med både officerare och trupper som var på plats,
samt med en del högre arméofficerare som vill förbli anonyma.
Hela artikeln verkar vara noggrant underbyggd. McCaffrey har avböjt att
ställa upp för en intervju med Hersh.
Bl a har flera medlemmar av en spaningspatrull berättat att ca 280 irakiska
soldater, många av dem pojkar och gamlingar, frivilligt hade kapitulerat
inför dem mitt i öknen. Detta var ca 24 timmar innan McCaffrey gav
order för strid. De unga amerikanerna tyckte synd om irakierna, gav dem
mat och höll på att förstöra de vapen som hade överlämnats
när de överraskande fick order att dra vidare i sina fordon.
De hade inte kört mer en ett par hundra meter när de hörde skju
tande bakomsig. En grupp av den 24:e divisionens lätta pansarfordon hade
gått till angrepp mot de vapenlösa irakierna, som satt i sanden i
flera rader. En av spanarna hade en bandspelare med sig, och Hersh har lyssnat
till inspelningen, där man klart hör spanarna skrika till angreppsstyrkorna
att de måste sluta skjuta på människor som redan hade kapitulerat.
Skjutande slutade först när samtliga irakierna var döda.
En soldat berättade att McCaffrey efter det stora angreppet på dödens
väg uppträdde ”leende som en stolt pappa”. En annan började
gråta när han försökte beskriva förintelsen för
Hersh. Man bör komma ihåg att de flesta vanliga soldater i USA:s
armé kommer från en bakgrund inom arbetarklassen och ser armén
ofta som den enda arbetsgivaren som vill ha dem, och den enda karriärvägen
som finns öppen för dem. De berättelser som Hersh återger
visar att trots all den brutaliserande propagandan som dessa unga män utsatts
för, innan och utanför armén, har de inte helt tappat sina
mänskliga känslor. Det hör till saken att flera av dem klagade
hos sina överordnade angående McCaffreys angrepp. De flesta av dem
som Hersh talade med lämnade armén p g a deras erfarenhet i Irak.
Några månader efter att McCaffreys division hade återvänt
till USA fick Pentagon ett anonymt brev i vilket McCaffrey anklagades för
en serie krigsförbrytelser i samband med angreppet i Irak. Det framgick
att brevet hade skrivits av en befälhavare av högre rang som sannolikt
hade varit medlem iMcCaffreys stab i Irak. Flera av de officerare som Hersh
intervjuade uttalar sin avsky för McCaffrey, men är uppenbarligen
rädda att direkt anklagar honom för brott, i o m att detta skulle
avslutar deras karriär.
Författaren till brevet hotade med att ta kontakt med pressen om inte saken
blev utredd. Pentagon var därmed tvungen att lansera en intern utredning,
vilken kom fram till att påståendet om krigsförbrytelser var
omotiverat.
Undertecknad ringde DN:s utlandsre-daktion dagen innan skrivande stund. Det visade sig att DN abonnerar på tidskriften New Yorker, men ”hade inte lagt märke till artikeln”. ”Tack för tipset” sa journalisten på DN. Det är att hoppas att DN:s skribenter, som värnar så ivrigt bestraffningen av krigsförbrytelser, kommer att satsa lite extra på att berätta om Hersh-artikeln för sina läsare.
Pengar finns att tjäna i Mellersta Östen.
USA:s och Storbritanniens dagliga bombning av Irak har pågått i
flera år, till glädje för bl a de företag som säljer
vapen till dessa länders regeringar. Men det finns andra sätt att
tjäna pengar på Iraks misär.
En artikel i Covert Action Quarterly nr 69, våren 2000, berättar
om resul tat av de s k ”olja för mat” politiken som USA bedriver.
1997 års FN resolution 686 ger Irak rätt att sälja olja på
den internationella marknaden. Försäljningsintäkterna deponeras
på ett bankkonto som administreras av FN. 30 procent av intäkterna
avsätts för s k reparationer till Kuwait. Resten skall användas
för att köpa mat och medicin för Irak.
På dagens oljemarknad och med sanktionerna alltjämt verkande, har
Irak inget val när det gäller försäljningspriset för
sin olja. Priset bestäms av köparna, som naturligtvis betala så
lite som möjligt, och är mycket lägre än vad man skulle
normalt betala för olja av jämförbar kvalité. Irak har
vägrat sälja olja till företag från USA, Storbritannien
och Japan.
Men internationella mäklare köper den irakiska oljan till dessa väldigt
låga priser och säljer den sedan vidare till amerikanska bolag som
Exxon-Mobil, USA:s tredje största bolag och en av de största i världen,
med årsintäkter 1999 på 164 000 miljoner dollar, 1,47 miljoner
miljoner kronor, samt till bl a Chevron och Marathon Ashland.
Ca 40 procent av Iraks exporterade olja levereras alltså slutligen till
raffinaderier i USA, där den bidrar till en mycket tillfredsställande
vinstökning för Exxon-Mobil och andra oljebolag. Importen av irakisk
olja till USA har fördubblats sedan december 1998 och omfattade ca 28 miljoner
fat månaden oktober 1999, vilket är den senaste siffran som publicerades
av USA:s Department of Energy.
Detta är ett viktig bidrag till förklaringen om varför USA och
andra västländer vill förlänga sanktionerna mot Irak. Priset
för de västerländska oljebolag är låga, och vinsterna
är höga. Priset för det irakiska folket är högt, uppemot
1,5 miljoner i förtid döda sedan 1991, av vilka mer än 500 000
är barn. Priset är högt, men som Madeleine Albright sa är
det ett pris ”som vi är villiga att betala”.
McCaffrey 1991. - Exxon-Mobil 2000. Kanske ett ämne för diskussion
i Sveriges riksdag?
P C