Detta var rubriken i ett inlägg på DN debatt den 20/5 2000. Undertecknare av inlägget var representanter från alla riksdagspartier förutom Miljöpartiet, dom hade gjort en utredning åt kommunförbundet om välfärdens finansiering, den s k skattebasberedningen.
Man skulle kunna avfärda inlägget som ytterligare ett inlägg
från storfinansen och SAF i deras kamp mot en allmän arbetstidsförkortning
till 6 timmars arbetsdag som stora delar av arbetarrörelsen fört under
lång tid och som i samband med massarbetslösheten och dom rekordhöga
vinsterna vunnit än mer gehör. Många av slutsatserna är
också desamma som SAF och storfinansen kommer till, även om man försöker
framföra motiven utifrån en annan synvinkel.
Debattinlägget ger sken av att vilja slå vakt om den offentliga sektorn
och dess finansiering, vilket den här gruppen i kraft av sina positioner
borde haft stora möjligheter att göra.
Dom lyfter fram dom gamla argumenten som känns igen från bl a
pensionsdebatten, det kommer att bli en för stor försörjningsbörda
för dom som arbetar på grund av att vi blir äldre idag än
tidigare och ett stort problem för den här gruppen är att vi
idag jobbar 40 procent mindre i veckan än för 100 år sen.
Det kan tyckas vara ett problem, men är det knappast om man tar hänsyn
till produktivitetsutvecklingen under dessa 100 år, den har varit betydligt
större än de 40 procenten som arbetstiden har förkortats med
under ett sekel.
Det är naturligtvis beklagligt att vi lever i ett samhälle som anser
sig ha råd att låta nära en miljon människor stå
utanför den samhälleliga produktionen, tänk vad dessa skulle
kunna göra inom den offentliga sektorn.
Skribenterna konstaterar: ”Vi har som representanter för olika politiska
partier olika uppfattningar om hur högt det totala skattetrycket kan eller
bör vara, men vi är överens om att utrymmet för framtida
skattehöjningar under alla omständigheter är begränsat.
Det innebär att frågan om arbetstidernas utveckling kommer i fokus
när man diskuterar möjligheterna att finansiera vård, omsorg
och skola i framtiden.” Vidare: ” Vi har som representanter för
olika partier också olika uppfattningar om det kloka i en allmän
arbetstidsförkortning och hur en sådan i så fall skulle genomföras.
Men vi är överens om att den på kort sikt inte kan genomföras
utan att staten kompenserar kommunerna ekonomiskt. I annat fall kommer kortare
arbetstid att leda till sämre skola, vård och omsorg, en större
arbetsbelastning för de kommunalanställda och sjunkande sysselsättning
i många kommuner.”
De påstår att det finns en felaktig föreställning om att
ekonomisk tillväxt skulle ge ett större utrymme för vård,
omsorg, skola och andra kommunala välfärdstjänster. Felaktigheten
skulle bero på om den ekonomiska tillväxten berodde på om vi
totalt arbetade fler timmar eller om den beror på ökad produktivitet,
ökad produktivitet påstås inte ge kommunerna mer resurser på
grund av att löneökningarna skulle äta upp det utrymme som skapades,
medan däremot om vi arbetade fler timmar så skulle det bli mer resurser
till kommunerna.
Detta beror enligt undertecknarna på att de resurser som kommunerna förfogar
över är det totala antalet arbetade timmar multiplicerat med det kommunala
skatteuttaget i procent, och slutsatsen blir då att ”Ökad kommunal
verksamhet kan därmed i princip bara åstadkommas med höjda skatter
eller fler arbetade timmar. Om antalet arbetade timmar minskar så minskar
således utrymmet för kommunal verksamhet, även om ekonomin i
övrigt växer.”
Vad man kan konstatera är att partierna i riksdagen i princip är överens
med i vart fall ett av yttersta högerns partier, verksamt i Malmö,
Skånepartiet, vilket har drivit en kampanj under många år
att vi skall lösa kommunens och statens ekonomi med att arbeta mer och
helst utan lön.
Det egentliga problemet undviker man totalt i sin debattartikel, nämligen
hur man skall fördela dom ökade rikedomar som vi skapar genom vårt
aktiva arbete i produktionen i samhällelig form. Skall vi som nu fortsätta
att låta merparten och en allt större andel av vårt samlade
produktionsreslutat gå till enskilda profiter och för att understödja
en spekulationsekonomi som bara under de senaste 5 åren har skapat 60
nya miljardärer i Sverige kommer vi naturligtvis att få stora problem
i framtiden och den offentliga sektorn att tyna bort, vi kommer varken ha råd
till skola, barnomsorg eller äldreomsorg.
Men om vi äntligen kommer i gång med en samhällelig omfördelning
av rikedomarna till de verkliga producenterna, de arbetande, då kan vi
bygga ett samhälle med en bra offentlig sektor, förinta massarbetslösheten
och de boende i Sverige skulle få det samhälle de vill ha och behöver.
Jan Jönsson