Spjutspets i fortsättningskriget mot Jugoslavien
Under Nato:s anfallskrig mot Ju goslavien stödde Sverige bombningarna trots att kriget var i strid med FN-stadgan och folkrätten i övrigt. Stödet lämnades utan några som helst förbehåll; folkrätten fick eventuellt diskuteras senare. Kritik riktades inte ens mot de massiva bombningarna av rent civila mål, t ex sjukhus, skolor, vattenanläggningar och kraftverk i krigets tredje skede. Regeringen deltog även i NATO-propagandan och spred lögner som vilseledde opinionen i landet. Efter inmarschen i Kosovo har regeringen ställt svensk militär till förfogande för den pågående Nato-ledda ockupationen och har röstat för att EU ansluter sig till de sanktioner som USA har beslutat, sanktioner som kan jämföras bara med dem mot Irak. Samtidigt har Sverige underlåtit att medverka till ett lojalt genomförande av resolution 1244 av FN:s säkerhetsråd vilken låg till grund för fredsöverenskommelsen och bekräftade Jugoslaviens suveränitet över provinsen. I stället har officiella uttalanden gjorts som tveklöst står i strid med resolutionen, t ex om att Kosovos internationella status nu måste avgöras. Även på andra sätt har bristen på respekt för FN kommit fram.
Man får onekligen intrycket att Sverige mera villigt bidrar till aggressionen än vad många andra EU-stater gör. Varför verkar det som om det svenska stödet är starkare än t o m. stödet från en del stater som är med i NATO?
När t ex sanktionerna behandlades av utrikesministrarna i EU den 25 januari i år drev Tyskland tillsammans med ett par andra länder linjen att sanktionerna i praktiken borde hävas men fick inte tillräckligt genomslag för det; och det är ju ändå den tyska politiken som under 1990-talet ledde till att Jugoslavien slogs sönder. Sveriges regering har konsekvent vägrat uttala sig om den stödde det tyska förslaget om hävande eller inte utan har tvärtom låtit förstå att den ville ha mera effektiva sanktioner. Sanktionerna beslutades enhälligt av EU:s utrikesministrar, och reglerna är sådana att så länge det inte finns enhällighet om att häva sanktionerna måste de bestå. Varje lands inställning kan påverka de andras och är alltså betydelsefull.
Däremot har regeringen uttalat att svensk militär inte var tillräckligt snabbt inne i Kosovo efter eldupphöret. Överste Bo Pellnäs framförde den kritiken i en rapport och försvarsministern höll med. Men de enda militära styrkor som var där ”i tid” var ju Natos trupper. Och Sverige är inte ett NATO-land.
Till ettårsdagen av anfallet mot Jugoslavien samlades 79 kända personer ur svenskt samhällsliv i ett upprop för normala mellanstatliga förbindelser med Jugoslavien och mot sanktionerna mot landet. Bland undertecknarna finns bl a en f d utrikesminister (s) och en f d justitieminister (s), politiker från vänster till höger och företrädare för rättsväsende, kyrka, sport och kultur. Hela uppropet publicerades i Dagens Nyheter, Aftonbladet, Arbetet och Arbetarbladet (i Riktpunkt nr 2/2000), och det fick också genomslag i radio och TV och lämnades officiellt in till regeringen. Ändå fann regeringen inte någon anledning att svara undertecknarna eller att annars uttala sig i saken. Uppropet nonchalerades med en tystnad som märktes och som säkert gjorde intryck på andra än dem som hade ställt sig bakom uppropet.
Två av undertecknarna, riksdagsledamöterna Sten Andersson (m) och Bengt Silfverstrand (s), ställde interpellationer i riksdagen till utrikesminister Anna Lindh om den svenska sanktionspolitiken. Riksdagsdebatten hölls den 12 maj (se http://www.riksdagen.se/debatt/9900/prot/108). Anna Lindh gav där tydliga besked som bör uppmärksammas.
I riksdagen slog Anna Lindh fast att nor mala förbindelser med Jugoslavien kommer att finnas ”bara när landet lever upp till grundläggande demokratiska och rättsliga principer”. Sverige ”hade bestämt sig för att isolera regimen” genom sanktioner samtidigt som ”stor kraft” läggs på att ”understödja landets demokratiska krafter”.
Enligt Anna Lindh måste sanktionerna emellertid bli mer effektiva. ”Sanktioner som slår direkt mot regimen bör behållas eller skärpas medan de som drabbar befolkningen bör hävas”. Hon förklarade att det faktiskt var den svenska regeringens ansträngningar som fick till stånd skärpningar av de finansiella sanktionerna i april i år samtidigt som flygembargot tillfälligt kunde hävas. Ett lyftande av oljeembargot ”förutsätter en koppling till en demokratisk utveckling”. Det var ”genom den svenska regeringens agerande som undantag från oljeembargot i form av eldningsolja till vissa oppositionsstyrda kommuner kunde beslutas” under den hårda vintern 1999, d v s Energi-för-demokrati-programmet. I EU arbetar man för närvarande med ”uppföljningen av programmet” och denna skall också ”delvis baseras på svenska initiativ” om vad som är mest verkningsfullt, uppgav Anna Lindh.
Bengt Silfverstrand erinrade om att sanktionerna innebär förbud mot att leverera medicinsk utrustning, t ex röntgenrör för behandling av cancerpatienter. Barn utsätts för undernäring, brist på sjukvård och lidande. På grund av sanktionerna har barndödligheten ökat katastrofalt. Anna Lindh svarade att anständig sjukvård kan behövas men för att man skall kunna få det behöver man en ”anständig demokratisk politik” också i Serbien. Bengt Silfverstrand undrade om han verkligen hörde rätt. Skulle cancersjuka barn tvingas vänta på behandling tills Jugoslavien har fått en regering som Sverige kan acceptera? Anna Lindh invände inte mot det. I NATO missar man knappast kopplingen till kollegan Madeleine Albrights uttalande om sanktionerna mot Irak: 5 000 döda barn i månaden är en ”kostnad som man får ta”.
Anna Lindh berättade också om hur regeringen ger pengar som är av sedda för ”demokratiskt stöd” genom Svenska Helsingforskommittén, Olof Palmes internationella center, Kvinna till Kvinna och andra enskilda organisationer ”som arbetar med mänskliga rättigheter” och direkt till privata tidningar och radio- och TV-stationer i Jugoslavien. Hon hoppades att pengarna skulle spela en ”roll för att påverka utvecklingen” i rätt riktning. Dessa bidrag med svenska skattemedel uppgår idag till sammanlagt 25 miljoner kronor, och hon förutsatte att de nästa år skall ökas till 40 miljoner kronor. Beslut om ”mer stöd” fattas beroende på ”hur situationen utvecklas”. Hon tog även upp Natos och EU:s finansiella inblandning när hon nämnde att Javier Solana och Chris Patton nyligen hade presenterat ”en strategi för hur vi ska kunna stödja det civila samhället, stödja fria medier och humanitära insatser”.
Till slut ställde Bengt Silfverstrand den avgörande frågan, nämligen om det inte var rimligt att det jugoslaviska folket utan utländsk inblandning fick avgöra vilket ekonomisk och politiskt system man ville ha. Men det ville Anna Lindh inte svara på. Sten Andersson drog slutsatsen att sanktionerna mot Jugoslavien liksom sanktionerna mot Österrike visar att i det nya Europa är det inte längre det egna landets befolkning som får lov att bestämma vilken politik den skall rösta på. Därmed var debatten avslutad.
Anna Lindhs tal om ”demokratisk utveckling” och ”mänskliga rättigheter” är bara fortsatt krigspropaganda. Jugoslavien är väl en normal demokrati med en opinionsfrihet som knappast är mindre än den i Sverige, låt vara med de begränsningar som är nödvändiga när ett land är i krig. Det jugoslaviska parlamentet, som har utsetts i fria val, motsätter sig dock alltjämt att det internationella kapitalet får fritt spelrum i landet. Genom sanktionerna försöker NATO och EU därför lamslå landets regering, myndigheter och företag. Samtidigt undergräver man demokratin genom terrorism och stöd till de privata organisationer som verkar för att störta den lagliga ordningen. Med sanktioner, mord på ledande politiker och militärer, omfattande inblandning i Montenegro, bearbetning av oppositionen i Serbien och andra medel bedriver man alltså ett fortsättningskrig för att uppnå vad man inte uppnådde genom kriget, en fullständig kontroll över hela Jugoslavien (Christer Lundgren, Arbetet den 20 maj 2000).
Utrikesministerns svar i riksdagsdebatten visar att regeringen är mån om att klargöra att Sverige är med i detta fortsättningskrig, fullt ut och från början. Det skall inte råda någon tvekan om var man står. Debatten var ännu ett utmärkt tillfälle att visa att man inte sviktar. En händelse någon vecka senare kunde användas för att än en gång bekräfta troheten. Regeringen protesterade officiellt på Sveriges vägnar mot att polis i Belgrad hade satt in tårgas för att skingra en våldsam demonstration! Varje tillfälle måste tas för att omvittna stödet för fortsättningskriget. Aldrig minsta kritik mot NATO.
Sanktionerna och övriga inslag i fortsättningskriget mot Jugoslavien
syftar till att bryta ned det skydd som folkrätten hittills givit mot inblandning
från andra stater. Inte i något land skall medborgarna själva
fritt få bestämma sin framtid. Det kommer även att gälla
för oss i Sverige. Regeringen vill tydligen ha denna Nya Världsordning.
Det är uppenbart att man därmed har valt en utrikespolitik som inte
är i landets grundläggande intresse. En utrikespolitik som inte ligger
i landets intresse tjänar i stället i någon annans. Vi vet vilka
som vinner på och som har intressen i den internationella utveckling som
nu är på gång.
Hur kan man svika det egna landets intressen för deras? Och varför
är man angelägen om att så tydligt nu signalera detta för
omvärlden?
DM