I snabb takt byggs EU upp till ett Europas Förenta Stater.
Den ekonomiska politiken samordnas utifrån storkapitalets behov och krav.
Med eller utan anslutning till EMU dikterar EU-centralen för medlemsländerna
att minska sina offentliga utgifter.
De av oss som använt sin semester till att resa i Europa och ägnat
sitt intresse åt att prata med människor i de olika länderna
om den politiska situationen och livsvillkoren slås av hur samordnad kapitalets
attacker mot de arbetande är. När tysken börjar beskriva sitt
lands senaste ”reformer” – försämrade villkor för
pensionärerna, sjuka, arbetslösa, skolbarn – kan svensken vinka
av: tack, det här det känner vi igen. Precis samma visa hos oss…Ute
i världen är många förresten mycket förvånade
att ”också Sverige” deltar i nedskärnings- och privatiseringskarussellen.
”Välfärds-modellen” och ”tredje vägens socialism”
spökar fortfarande och används i propagandan gärna för att
”bevisa” kapitalismens förträfflighet.
Den verkliga bilden är lika i samtliga EU-länder: Hårdare tryck
på de arbetslösa, med många arbetares goda minne, eftersom
man sprider uppfattningen att de arbetslösa inte vill ha jobb. Snabbt ökande
antal av tidsbegränsade arbeten.
Ju fler som ställs vid sidan av arbetslivet på grund av nedläggningar
och s k rationaliseringar, desto större krav ställs på dem som
fortfarande har arbetsplatsen kvar.
I Tyskland, som var mitt semesterland, diskuteras precis som här i Sverige
att pensionsåldern måste höjas eftersom
försörjningsbördan ständigt växer för dem som
står i produktionen. Samma kampanj om att invandringen måste öka
för att klara framtidens mål. Sverige vill snabbimportera läkare
från Tyskland. Tyskland har startat importen av IT-kunniga från
Indien … Deras utbildning får gärna de fattiga i tredje världen
betala.
Att båda våra länder har en växande långtidsarbetslöshet
tycks inte bekymra makthavarna. Kapitalet är inte intresserat av att dra
in ny arbetskraft som måste utbildas, utan kräver fler arbetade timmar
av den redan färdigutbildade arbetskraften. I båda länderna
noteras ökande problem med stress och utbrändhet som leder till långa
sjukskrivningar. Men slutsatsen är inte socialt bättre reglerade arbetsvillkor
– vilka skulle kunna minska arbetsköparnas vinster – utan försämrade
sjukförsäkringar, eftersom dessa betalas offentligt.
Utbildningsinriktningen i EU-länderna följer ett elitistiskt mönster.
Den allmänna grundskolan försämras i takt med direktiven om minskade
offentliga utgifter. Morgondagens behov av välutbildad arbetskraft ska
täckas av specialskolor, ofta privatiserade, och mindre plats för
barn från familjer med lägre studieambitioner och sämre ekonomi.
Det är odiskutabelt att denna politik innebär i ett kort perspektiv
mindre kostnader för kapitalet, men det är lika odiskutabelt att det
i ett längre samhällsperspektiv är förödande och leder
till en segregation som blir katastrofal för hela samhället.
Frågorna om utbildning och arbetslivsvillkor måste ställas
i förgrunden av både fackföreningsrörelse och de partier
som säger sig företräda arbetarklassen.
Att låta kapitalet driva utvecklingen tillbaka till det gamla grova klassamhället
har ingenting att göra med ”nya tider” utan är ett resultat
av nya styrkeförhållanden i världen. Kapitalet har skaffat sig
ett övertag i och med att den socialistiska motvikten drevs hårt
tillbaka och genom att grovt utnyttja den moderna produktionens möjligheter
till sin fördel.
Men detta styrkeförhållande kan och måste förändras.
Ett viktigt verktyg i sin politiska strävan har kapitalet skaffat sig genom
den Europeiska Unionen. Verktyget ska ytterligare skärpas genom EMU och
utbyggnaden av unionens militära gren. De länder som inte vill följa
den uppdragna linjen ska tvingas in i systemet. Antingen genom öppen anslutning
eller praktisk politik.
Därmed är frontlinjen klar för alla demokratiska krafter:
Mot militär upprustning och social nedskärning!
Mot EU och EMU!
Rolf Hagel