Det finns västerländska ”rysslandskännare” - såväl
politiker som ekonomer - vilka länge hävdat, att demokratin och marknadsekonomin
gjort sitt segertåg i Ryssland. Visserligen erkänner man, att det
finns skönhetsfläckar och att den ryska demokratin och marknadsekonomin
inte är riktigt lika bra som hos oss. Det vet man väl hur ryssar är!
Dessutom har ju det stackars ryska folket fått lida under kommunismen
i så många år. Det måste ju alla förstå,
att omställningen till demokrati och en fungerande marknadsekonomi är
svår och kräver tid!
Ja, så har det nu hetat i snart tio års tid. Eller egentligen ända
sedan Michail Gorbatjov drog igång perestrojkan i mitten av 80-talet.
Tusentals västerländska ”experter” av alla slag skyndade
till Ryssland för att presentera det ena ekonomiska programmet efter det
andra. Ett kallades 500-dagarsprogrammet, dvs på 500 dagar skulle man
vända den kommandoekonomiska monsterskutan till en fri och frejdig kapitalistisk
marknadsekonomi. Gemensamt för alla programmen var emellertid, att de krävde
en chockterapi av sällan skådat slag!
Efter detta decennium är bilden den, att bara drygt 4 procent av befolkningen
kan kallas rika eller mycket rika; att ytterligare 10-15 procent välbärgade;
medan 40 procent redan hamnat under fattigdoms-strecket och resterande 40-45
procent av befolkningen huvudsakligen är rekryte-ringskälla för
gruppen de allra fattigaste. Det här är den senaste bilden av social-grupperna
i dagens Ryssland:
Utblottade medborgare
De vars månadsinkomster inte räcker till en minimal matkorg, dvs
som tjänar mindre än 600 rubel (ca 20 dollar). I denna den allra fattigaste
av Rysslands socialgrupper ingår långt ifrån bara utslagna
knarkare, alkoholister och uteliggare. En stor del är arbetslösa som
uppbär A-kassa, här finns många pensionärer och en hel
del offentliganställda med mycket låga löner (många av
dem tjänar mindre än 150 rubel, dvs 5-6 dollar per månad). LO-tidningen
”Trud” uppskattar att mer än 4 miljoner människor ingår
i gruppen utblottade. Här återfinner vi säkert också flertalet
av minst en halv miljon gatubarn. De utblottade livnär sig huvudsakligen
på bröd och teblask, egentligen den enda ”mat” de har råd
att köpa. Soptunnor och Röda Korsets soppkök drygar ut deras
eländiga kost.
Fattiga medborgare
De vars inkomster ligger under existensminimum som i juni 2000 var beräknad
till i snitt 1137 rubel (knappt 40 dollar per månad). Deras inkomst räcker
till näringsfattig kost men inte just till någonting annat. Det beräknas
att 50-60 miljoner av Rysslands befolkning på 146 miljoner ingår
i socialgruppen fattiga.
Låginkomsttagare och medborgare som klarar sig
Låginkomsttagare har inkomster som ligger mellan existenminimum och dubbelt
existensminimum, dvs 40-80 dollar per månad. De får äta sparsamt
och har en minimal konsumtion i övrigt. De som klarar sig något så
när har inkomster mellan dubbelt och femdubbelt existensminimum, alltså
80-200 dollar. Här äter man ganska bra, kan unna sig en viss konsumtion
i övrigt och t.o.m. ett visst sparande.
Välbärgade medborgare
De som tjänar mellan femdubbelt och tjugodubbelt existensminimum, alltså
200-800 dollar per månad. På västerländskt manér
kallar de sig ”medelklass” och behöver inte gå till fots,
utan har egna, ofta västerländska bilar. Här finns olika yrken,
allt mellan programmerare och chefsekreterare. I affärerna kan de köpa
västeuropeiska varor utan att behöva vända på slantarna.
De har råd att muta sig till lägenheter och datjatomter. De kan unna
sig lyxkonsumtion, exempelvis att gå på kasinon, bordeller, köpa
dyra smycken, konst och antikviteter. Tack vare sina rejäla besparingar
(som de ”turligt nog” hann skaffa sig under de första ”reformåren”)
betydde inte finanskraschen i augusti 1998 så värst mycket för
denna grupp, medan tiotals miljoner andra medborgare för tredje gången
förlorade allt de ägde. Denna ”medelklass” beräknas
enligt tidningsuppgifter uppgå till 20 miljoner medborgare, fast den siffran
är nog betydligt överdriven.
Rika och mycket rika medborgare
Människor med inkomster som ligger 20-1000 gånger över existensminimum,
dvs någonstans mellan 800-40 000 dollar per månad. Här återfinns
kamrerer, svindlare, kontorschefer, prostituerade, utpressare, direktörer
och partiledare. Inom gruppen placerar många en betydande del av de privata
inkomsterna i kapitalackumulation och kapitalinvesteringar. Men också
i lyxvillor utanför städerna eller i fast egendom utomlands. Samt
i lyxkonsumtion. Det är deras liv som skildras i TV-såpor och andra
kändisprogram från morgon till kväll. Denna socialgrupp består
mestadels av ”entreprenörer” i företag, firmor, banker,
vars inkomstkällor kan vara nog så skumma och där penningtvätt
och illegal kapitalexport är en nära nog daglig hantering.
De så kallade oligarkerna
De s.k. oligarkerna är en exklusiv liten grupp av utomordentligt rika människor
(Abramovitj, Bryntsalov, Berezovskij, Gusinskij heter några av dem). Deras
inkomster och utgifter är väl bevarade hemligheter. Men man vet att
de kammar in tiotals miljoner dollar per månad. Skillnaden mellan dem
och de rika/mycket rika medborgarna är, att oligarkerna satsar en betydande
del av sina fantastiska inkomster på att skaffa sig makt - ekonomisk makt,
politisk makt och makt över massmedierna. Under Boris Jeltsin var det oligarkerna
som i praktiken styrde landet genom att fullkomligt ösa in pengar i Kreml.
Givetvis mot garantier för att deras sagolika rikedomar eller källorna
till deras berikande aldrig skulle utsättas för någon juridisk
granskning. Det var från denna lilla klick Boris Jeltsin fick pengar (hundratals
miljoner dollar) för att bekosta presidentvalskampanjen 1996, då
han gick upp från några få procent i opinionsmätningarna
i januari till en komfortabel seger med 54 procent av rösterna i juni samma
år.
Sådan är kapitalismen i Ryssland. En kapitalism vars girighet och råhet inte känner några gränser. I ena vågskålen en liten klicks enorma rikedomar som huvudsakligen tillkommit genom brottslig verksamhet. I andra vågskålen - den stora massan av befolkningen i bottenlös fattigdom och förnedring eller med huvudena just ovan vattenytan - men alla i en tröstlös väntan på det förlovade landet som skulle flöda av mjölk och honung enligt löftena från allehanda västerländska ”experter”. Är det inte dags att börja tala klarspråk om demokratins och marknadsekonomins totala misslyckande i Ryssland? Betyder inte tystnad att man blir maffiabossarnas medbrottsling? Eller tror kanske någon, att Vladimir Putin kan eller vill ändra på detta sakernas tillstånd?
Kjell Berglund, Gällivare
Fotnot: Uppgifterna hämtade ur rysk press, bl.a. tidningarna Argumenty i Fakty, Nezavisimaja Gazeta, Izvestija, Trud, Sovjetskaja Rossija, Voprosy Ekonomiki, Kapital, Kommersant, Vedomosti o.a.