Det finns politiker som påstår att det blåser nya, friska
vindar i ”Friska Gällivare”. Läser i NSD (16 juni) att de
borgerliga och borgerligt influerade partierna bildat en ”oppositionskartell”
- som motvikt till de ”trötta och orkeslösa” socialdemokraterna
och vänsterpartisterna i kommunalpolitiken.
Vad bra, säger säkert en del! Andra, som t.ex. kommunalråden
Märit Palo (s) och Ove Haarala (v) anser att kartellens kritik är
”smaklöst osaklig” (NSD 19 juni). Det kan jag hålla med
om, fast av helt andra skäl än kommunalrådens. För vad
är det egentligen frågan om? Jo, ett spel för gallerierna. En
omvändelse under galgen. Kejsarens nya kläder. Eller kanske bara,
att ”oppositionskartellen” äntligen upptäckt sin egen spegelbild.
Fast det är väl lite för långsökt, att nämnda
kartell skulle ägna sig åt någon slags självkritik?
Bakgrunden är en helt annan, nämligen att moderaterna lyckats med
konststycket att lura in de andra partierna i en kartell, vars syfte är
att nödtorftigt skyla över moderaternas och övriga högerpartiers
samhällsfientliga regeringspolitik från början av 1990-talet.
Glöm det som var och hände på den tiden! Det är de medvetna
moderaternas budskap, som man nu vill sprida till allmänheten med hjälp
av de omedvetna medlemmarna av kartellen.
Det var den (s)-märkta regeringen med Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt
i spetsen, som i slutet av 1980-talet banade väg för Carl Bildt och
gjorde att en moderatledd regering kunde ta makten efter 1991 års riksdagsval.
Det skedde bl.a. genom att (s)-regeringen avskaffade alla viktigare statliga
regleringar, exempelvis valutaregleringen, med syftet att göra Sverige
rumsrent och anpassa landets ekonomi för ett kommande svenskt EU-medlemskap.
När de borgerliga partierna knep regeringsmakten 1991, hade Sverige en
arbetslöshet kring 2,5 procent och en något så när kontrollerbar
statsskuld inom rimliga gränser. Resultatet av högerregeringens experimenterande
blev, att Sverige 1994 kunde ståta med en 15-procentig arbetslöshet
och en statsskuld som räknades i många, ja, hundratals miljarder
kronor.
Den nya (s)-märkta regering som tog över konkursboet 1994, inledde
med en ”sanering av statsfinanserna” och framförallt den gigantiska
statsskulden - genom att bl.a. vältra över samhällets väldiga
kostnader för skola, vård och omsorg på kommuner och landsting.
Det ackompanjerades av tjusiga löften om vidgat kommunalt och landstingskommunalt
självstyre och att kommuner/landsting skulle kompenseras med ökade
statsbidrag. Gradvis har (s)-löftena skrotats och ställt bl.a. Gällivare
kommun i sin nuvarande besvärliga ekonomiska situation.
I det här läget sitter den socialdemokratiska och vänsterpartistiska
”regeringskoalitionen” i Gällivare som ”åsnan mellan
två hötappar”. Ska man stödja den kommunfientliga regeringspolitiken
som bär socialdemokraternas, vänsterpartiets och miljöpartiets
signatur? Eller försvara kommunmedborgarnas intressen?
Valet, i varje fall hitintills, verkar ha varit lätt: Regeringstaburetterna
i Rosenbad ligger ”brödraskapet” närmast om hjärtat!
Följsamt har de genomfört den av regeringen frammanade åtstramnings-
och nedskärningspolitiken.
Inte heller den nybildade ”oppositionskartellen” har visat något
större intresse för att kritisera den förda kommunalpolitiken.
De har som enskilda partier helhjärtat och reservationslöst varit
med på noterna i nämnder, styrelser och budgetarbete, ja, handlingsförlamade
har de bara anpassat sig till den nuvarande politiken.
Det finns bara ett parti i Gällivare kommunfullmäktige som vägrat
hänga med på riksdagens och regeringens kommunfientliga propåer.
Det partiet är Sveriges kommunistiska parti (SKP). Genom motioner, interpellationer,
reservationer, debattinlägg i kommunfullmäktige och länspressen
har SKP, oftast utan stöd från något annat håll, kämpat
för kommunmedborgarnas bästa. Och det trots att kommunledningen, dvs
socialdemokrater/vänsterpartister, med kommun- revisorernas (!) hjälp,
ja, också med hjälp av ”oppositionskartellens” partier,
försökt och försöker tysta SKP-arnas kritik och sätta
munkavle på dem!
Slutligen ett litet exempel på moderat demagogi. På fullmäktigesammanträdet
i maj behandlades en motion om äldreomsorgen, en motion som skrivits av
SKP i samarbete med anställda inom äldrevården. I fullmäktige
ville moderaterna nästan göra anspråk på upphovsrätten
till nämnda motion, som behandlar de svåra konsekvenser nedskärningarna
fört med sig både för vårdtagare och personal.
I grunden måste jag ge moderaterna rätt: Det är ju deras politik
i regeringsställning från början av 1990-talet, som är
det egentliga upphovet till motionen. Men, att lösa äldreomsorgens
problem med moderata recept, vore detsamma som att försöka släcka
en skogsbrand genom att pumpa bensin genom slangarna! Så den nybildade
”oppositionskartellen” inom kommunalpolitiken i vårt ”Friska
Gällivare” - är egentligen ingenting annat än moderat svartmåleri
av sina egna tavlor från förr och inför valet 2002.
Bror Wennström
ordf. SKP-kretsen, Gällivare