WHO, World Health Organization, Världshälsoorganisationen, är
ett fackorgan inom FN. Dess mål är att förbättra situationer
och levnadsförhållanden för människor, inriktat främst
på hälsan.
WHO:s Europastrategi för hälsa för alla år 2000, innehåller
38 olika hälsopolitiska mål som skall ha uppnåtts till detta
år. Målen i säg är mycket bra, men då är frågan,
om dessa mål har uppnåtts och om det över huvud taget gårunder
rådande förhållanden. Dessa mål omfattar i korthet, att
de sociala skillnaderna mellan de Europeiska folken, både inom ett land
och länder sinsemellan skall ha utjämnats och att samtliga skall ha
fått det bättre. Vi går in på vissa av dessa mål:
Mål 1: År 2000 skall skillnaderna i hälsotillstånet
mellan länder och mellan olika befolkningsgrupper inom länderna ha
minskat med minst 25 % genom att hälsonivån förbättrats
för sämre gynnade länder och grupper.
Det här målet har knappast uppnåtts, när man idag försvårar
för de som redan har det svårt ställt.
Mål 2: År 2000 skall alla människor ha fått möjlighet
att utveckla och använda sina fysiska och psykiska resurser så att
de kan leva ett socialt och ekonomiskt tillfredsställande liv.
Detta är inte garanterat ens i dagens Sverige. Då kan vi tänka
hur det kan vara i länder som har det betydligt sämre än oss.
Mål 12: År 2000 skall den nuvarande uppåtgående trenden
för självmord och självmordsförsök i regionen ha vänt.
Mål 13: År 1990 skall alla medlemsländer se till att lagstiftningen,
den administrativa förvaltningen och samhällsekonomin inom olika samhällssektorer
ger ett brett stöd och resurser för att främja en sund livsstil
och att medborgarna deltar i samhällsplaneringen på alla nivåer.
Det borde vara dags för politikerna att börja lyssna till vad folket
har att säga.
Mål 16: År 1995 skall det i alla medlemsländer kunna ses en
klar ökning av positiva och sunda levnadsvanor, såsom en balanserad
kost, icke-rökning, allsidig fysisk aktivitet och bra kontroll av stress.
I dessa dagar med nedskärningar och försämringar som leder till
utbrändhet ges knappt tid eller ork till att tänka i dessa banor.
Mål 17: År 1995 skall det i alla medlemsländer finnas en klar
minskning i hälsoskadligt beteende, såsom överkonsumtion av
alkohol och läkemedel, användning av narkotika, andra olagliga droger
och farliga kemiska ämnen. Man skall också kunna se en minskning
av vårdslös bilkörning och våldsamt socialt beteende.
Detta beteende har knappast minskat, och är bara droger farligt när
det är olagligt?
Mål 22: År 1990 skall alla medlemsländer markant ha minskat
hälsorisker med livsmedelsföroreningar samt ha vidtagit åtgärder
för att skydda konsumenter mot skadliga livsmedelstillsatser.
Räknas i detta även in genmanipulerade livsmedel och konsekvenserna
dessa kan medföra?
Mål 27: År 1990 skall infrastrukturen i hälso- och sjukvården
i alla medlemsländer vara organiserad så att resurserna fördelas
efter behov och att hälso- och sjukvårdsservicen är fysiskt
och ekonomiskt tillgänglig och kulturellt godtagbar för befolkningen.
Långt ifrån verkligheten! Skall man då i Sveriges fall som
har en av den bästa sjukvården i världen, behöva försämra
den?
Avslutningsvis tar vi mål 7: År 2000 skall spädbarnsdödligheten
i Europaregionen vara mindre än 20 per 1000 levande födda.
Då måste vi ställa oss frågan, är inte denna gränsen
20 stycken ett relativt lågt mål att nå, med tanke på
att Sverige ligger på ca. 6,5-7,0 och att varje ökning av ett heltal
är ganska så stor skillnad? I jämförelse så har USA
7,2 och där är klyftorna betydligt större.
Men detta gäller som sagt Europa, och dessa mål måste vara
antagna på 70-80 talet för när vissa redan skall gälla
1990. Jag påpekar skall gäll. Eftersom inte så många
av målen har uppnåtts så måste man fråga sig,
varför?
Jag ser det som att i denna kapitalistiska värld så är det
mycket svårt att komma till en lösning på dessa problem, eftersom
makthavarna inte vill se varför problemen finns och varför de uppstår.
Endast med mycket omfattande och hård kamp kommer vi att lyckas.
Varför sätter man då upp mål som är så höga
att de i den rådande verkligheten inte går att uppnå? De kanske
tycker att det känns lite bättre att misslyckas med ett högre
än ett lägre satt mål, men det hjälper ju föga eftersom
dessa mål borde tjäna till att hjälpa människorna.
Vissa av dessa mål är viktigare än andra och man kan fundera
över vad man tänkte när man tog besluten gällande många
av målen. Räknar man sedan in Ryssland i Europa så måste
detta ses som ett stort misslyckande med att uppnå målen när
man där t.o.m har slutat att registrera nyfödda p.g.a. den höga
spädbarnsdödligheten. Då är det bevisat en gång för
alla att man inte kan på kapitalismens villkor, på reformistiskt
tillvägagångssätt, förbättra för flertalet människor,
hur goda intentionerna än må låta.
Fredric Olofsson