De olympiska sommarspelen i australiska Sidney står i skrivande stund
just för dörren. Och ingen behöver vara ovetande om arrangemanget.
För det kommer mer än väl att uppmärksammas i världens
massmedier. Det kan tyckas märkligt att en liknande pseudohändelse
får en sådan medial teckning. Men numera är idrotten i fokus
som aldrig tidigare. Allt fler idrottsgrenar innebär också storkovan
för många direkt inblandade. I vissa fall leder idrotten till och
med till en totalt omaskerad folklig hysteri. Exempelvis har i flera latinamerikanska
länder en del nederlag för respektive landslag i WM-slutspel medförd
självmord hos det förlorande landets befolkning. För att inte
tala om de sammandrabbningar och slagsmål som numera är förknippade
med främst fotbollen runt om i världen.
För oss politiskt medvetna kan ett brinnande idrottsintresse te sig såväl
banalt som socialt enkelspårigt. Men sakta i backarna! Vilka samhällskrafter
tjänar egentligen på den småfolkliga hysteri som piskas upp
vid nära på varje större idrottsevenemang?
Sedan 130 år
Den västtyske sociologen Norbert Eisner har bl a skrivit boken ”Från
Riddarspel till Fotbollscup” (Utgiven på 1987 på Norstedts
förlag). Eisner påpekar här att den moderna idrotten föddes
så sent som på 1870-talet. De antika olympiska spelen var enligt
Eisner inte att betrakta som idrott i egentlig mening, utan snarare som en form
av ett religiöst högtidlighållande av det klassiska Greklands
gudaväsende.
Den moderna idrotten däremot är i nuläget endast 130 år
gammal. Det kan vara av politiskt intresse att känna till lite om det numera
världsomspännande fotbollspelets tillblivelse i senfeodalismens England.
Eftersom kyrkan förbjöd all mötesverksamhet på söndagar,
knöt den tidens ”rättshaverister” ihop en pappersboll ,
som traktens medborgare helt oorganiserat kunde springa efter. På 1880-talet
hade så fotbollen fått nutidens regler och den engelska proffsligan
igångsattes.
Idrotten har därefter också brukats i politiskt syfte. Vem minns
inte Berlinolympiaden 1936, då Hitler-Tyskland helt oantastat gavs tillfälle
att göra ett jättepropagandanummer endast tre år innan man startade
det andra världskriget!
Även under det kalla kriget har idrotten, på gott och ont, spelat
en politisk roll i kampen mellan de två världssystemen.
Men till att börja med hade idrotten en långt blygsammare samhällsroll,
innan den kom på var mans läppar. Vari nämnda förändring?
Profitbortfall och klassmässig förbrödring
1918 uppnådde arbetarklassen i de flesta europeiska länder allmän
rösträtt. Arbetarna tvingade fram införandet av 8-timmars arbetsdag.
Särskilt det senare medförde ett markant profitbortfall för arbetsköparsidan.
Ett av dess motdrag till den tidens samhällsomvandlingar blev nu den storborgerliga
varianten av idrott.
Dittills hade idrotten haft en ringa småfolklig förankring. Men efter
1918 tog den minsann fart! Den storborgerligt styrda idrotten fyllde två
objektiva funktioner: Dels krävde den löpande produktionen fysiskt
starkare arbetare, dels medförde den storborgerliga idrotten att all tävlingsverksamhet
praktiskt taget hamnade under samma tak. I sann klassförbrödring hejade
numera all från brukspatronen till skoputsaren på samma lag, detta
oavsett klubb- eller landslag. De moderna idrottsföreningarnas styrelser
har också en närmast Rotarymässig karaktär, där klasshirarkin
växer i takt med föreningarnas storlek. Idrottsmännen, tävlingsaktörerna,
betraktas även som en sorts handelsvara, vilka bollas emellan de föreningar
som för tillfället betalar bäst.
Farlig avledare
Redan Ivar Lo-Johansson skrev 1944 boken ”Jag tvivlar på idrotten”.
Förhoppningsvis har tvivlarnas antal öakt sedan dess. Inte mot glädjen
och nyttan med motion och friluftsliv. Men mot missbruket av idrotten i kommersiellt
intresse. Vad som i objektiv mening återstår av idrotten är
bl a dess roll som farlig avledare från arbetarnas politiska och fackliga
verksamhet. Det går enligt undertecknades åsikt inte längre
att hävda ”arbetaridrotten” såsom ett breddalternativ till
elitens rådande miljonrullningar. Exempelvis i Finland bildades ett särskilt
”Arbetarnas idrottförbund”, efter det militära nederlaget
i klasskriget 1918. Och även i vårt land existerade länge ett
antal lokala AIF-föreningar. Men i dagsläget måste vi uppmana
alla progressiva krafter att inte låta sig slukas upp av endast idrottsverksamhet.
Det gäller att intensifiera den politiska och fackliga kampen – även
i intresset av sanna motionsmöjligheter för var och en.
Avslöja dock först och främst de storborgerliga penningmånglarna
bakom cirkusspektaklet i Sidney, emedan tid ännu är!
Jan Westermark