Riksdagens beslut om en ny försvarsorganisation innebar den största förändringen av det svenska försvaret i modern tid.
I framtiden skall vårt försvar inte syfta till att bevara landets frihet och oberoende. En huvuduppgift skall i stället vara att ställa militär till förfogande åt EU och Nato vid operationer i länder i Europa och dess närhet. Sådana krigsinsatser skall kunna göras även om det är att anse som angreppskrig enligt folkrätten.
En värnpliktsarmé lämpar sig dock dåligt för insatser utomlands. Därför tas ett ordentligt steg bort från ett folkförsvar och mot en professionell armé. Och när regementena läggs ned då går det i vissa landsdelar inte längre att upprätthålla kommunikationer, sjukhus, skolor, räddningstjänst och andra funktioner som håller samman samhället. Förlusten av ett eget nationellt försvar innebär att det blir lättare för andra att kontrollera Sveriges utveckling.
Som regeringen själv konstaterar i propositionen till riksdagen (prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret) handlar det om en genomgripande förändring av såväl omfattning som struktur vilken får långtgående konsekvenser. Invasionsförsvaret skall avskaffas så att militära resurser skapas ”med förmåga till insatser både nationellt och internationellt samt med anpassningsförmåga till nya behov och villkor i framtiden” (citat här och i det följande från propositionen).
I korthet innebär det nya försvaret följande:
· Organisationens utformning och beredskap skall anpassas till ”relativt
låga krav på försvar mot väpnat angrepp som ställs
i närtid så att ett tillräckligt stort utrymme kan skapas för
att öka den internationella förmågan”. Resurserna skall
utformas så att de ”effektivt kan användas både nationellt
och internationellt”, dvs. sättas in i andra länder.
· Sverige skall därför gå från ett invasionsförsvar
till ett insatsförsvar. ”Vi behöver en försvarsmakt som
är betydligt mindre till sin volym än tidigare men som har hög
kvalitet och som är allsidigt användbar till en mängd olika insatser.
I stället för ett invasionsförsvar behöver vi ett insatsförsvar
där möjligheten till framtida anpassning är en viktig
planeringsförmåga.”
· De nya militära insatsstyrkorna skall vara flexibla och rörliga
så att de inte bara kan försvara det egna landet utan framför
allt göra internationella insatser. Detta gäller hela försvaret:
”Alla operativa insatsförband bör i princip kunna ges förmåga
att kunna användas för internationell
verksamhet”.
· De nya uppgifterna med internationella insatser kräver en annan
typ av förband än vad som har behövts hittills för att försvara
en invasion av landet. De nya förbanden måste vara högteknologiskt
utrustade. Det skall röra sig om ett mindre antal förband med höga
anspråk på kvalitet och mångsidig användning och operativ
rörlighet.
· Ändringarna innebär att en divisionsstab med tillhörande
förband organiseras.Bland divisionsförbanden organiseras en NBC-insatsstyrka
(NBC=nukleära, biologiska och kemiska vapen). Sex armébrigad-ledningar
organiseras. Vidare organiseras ett antal markstrids-bataljoner och stödjande
förband t.ex. artilleri-, luftvärns- och spanings-förband. ”Med
dessa förband skapas goda förutsättningar för att göra
snabba internationella insatser.” Motsvarande ändringar görs
för marinen och flygvapnet.
· Den allmänna värnplikten skall tills vidare vara kvar till
namnet men urholkas i praktiken. Utbildningen skall nu inte vara större
än vad som ”svarar mot behovet”. Vilket behov av värnpliktiga
som finns skall bestämmas bl.a. av vilka internationella insatser som kan
vara aktuella.
· Kostnaderna för det nya försvaret kräver att ett stort
antal regementen och andra militära enheter i landet läggs ned (det
svenska deltagandet bara i ockupationen av Kosovo beräknas officiellt kosta
1 miljard kronor om året). Det rör sig om militära enheter som
hittills - i flera fall i mer än 300 år - har ansetts fylla viktiga
uppgifter för landets försvar. Men avgörande är inte längre
om regementena behövs för att försvara landets oberoende. Bestämmande
är om de kan fylla en uppgift i det nya insatsförsvaret eller inte.
Om inte kan de läggas ned. Det spelar mindre roll att detta omedelbart
innebär en betydande kapitalförstöring och på längre
sikt får svåra samhälleliga konsekvenser.
Av regeringens redogörelse i propositionen framgår att omläggningen
till ett nytt försvar är nödvändig med hänsyn till
den pågående politiska och ekonomiska utvecklingen i världen.
Det är alltså ytterligare en svensk anpassning till globaliseringen.
Tjänst åt andra länder och internationella organisationer går
före det egna landets intressen. Det är ett nytt försvar för
den Nya Världsordningen.
Genom Maastrichtfördraget och Amsterdamfördraget fick EU en rad försvarspolitiska
instrument. I propositionen erinras om att dessa instrument tidigare har varit
enbart av politisk, diplomatisk, ekonomisk och humanitär karaktär
men att de numera också kan bli militära. EU:s militära kapacitet
”ökar förmågan till gemensamma insatser”.
Vid toppmötet i Washington i april 1999, mitt under kriget mot Jugoslavien, firade Nato sin 50 årsdag och antog samtidigt sitt nya strategiska koncept (se http://www.nato.int); bland gratulanterna fanns Göran Persson. Den nya strategin hade utarbetats under många år och skulle visa att Nato hade en roll att spela också efter det kalla krigets slut. Man slog fast att det rörde sig om en omfattande omvandling av organisationen: Natos intressesfär skall i fortsättningen vara hela det euroatlantiska området och dess uppgift vara att hindra ”instabilitet och osäkerhet runt området”. För detta ändamål krävs enligt toppmötet att militären struktureras om till mera rörliga trupper som lätt och snabbt kan sättas in i aktiva operationer.
Vid ett möte mellan EU:s stats- och regeringschefer i Helsingfors i december
1999 beslutades en tidsplan för EU:s utvidgning österut. Dessutom
antogs principen om att EU på eget initiativ skall kunna starta och leda
militära operationer. Man bestämde att medlemsstaterna senast 2003
måste vara i stånd att inom 60 dagar sätta in och därefter
under minst ett år underhålla styrkor på upp till 60 000 man.
Även om planerna på en sådan Europcorp förverkligas, kommer
den dock inte att räcka till några mera omfattande militära
insatser. Det är inte tillräckligt ens för ockupationen av Kosovo.
Och en gemensam stående europeisk armé är än så
länge politiskt svårt att genomföra och accepteras ändå
inte av USA.
Det förutsätts därför att medlemsstaterna ställer sina
egna militära resurser till förfogande vid de operationer som EU kommer
att bestämma. EU skall alltså använda sig av de olika ländernas
nationella styrkor. Beslutar EU om militär insats, skall länderna
ställa upp med den trupp som behövs.
I Sverige får regeringen besluta om detta utan att riksdagen kan hindra det. Regeringen får enligt grundlagen själv sända svensk trupp utomlands om det följer av en internationell överenskommelse som har godkänts av riksdagen. Bestämmelsen i grundlagen var en gång i tiden avsedd för fredsbevarande FN-operationer och beslut i FN:s säkerhetsråd, men efter Maastricht och Amsterdam kan den även tillämpas på de militära insatser som EU beslutar.
I enlighet med vad som också bestämdes vid Natos toppmöte i april 1999 skall EU:s militära insatser ske genom Nato. EU-operationerna skall alltså ledas av USA. USA:s trupper i Europa är viktiga för EU också av den anledningen att de garanterar ”stabiliteten” i EU:s medlemsstater, särskilt i dem som snart skall anslutas men även i de gamla.
Regeringen framhåller sålunda i propositionen att ”en förstärkt europeisk förmåga kan inte ersätta den amerikanska politiska och militära närvarons betydelse, som är av stor betydelse för stabiliteten i norra Europa inklusive Östersjöområdet”. ”Ett fördjupat euroatlantiskt säkerhetssamarbete är av grundläggande betydelse för att hantera konflikter i Europa”, men inte bara där utan också i ”dess närhet”. Nato skall vara ”det centrala instrumentet för militär krishantering i Europa”.
I propositionen redovisar regeringen vilken typ av kriser som kan anses utgör ”hot” och därmed motivera att svensk militär deltar i insatser i andra länder. Det kan röra sig om ”regionala och lokala konflikter, auktoritära regimer, sönderfallande stater och bristande samhällskontroll”. Det behöver alltså inte vara hot om angrepp mot Sverige utan situationen inne i andra länder kan i sig vara tillräcklig för att föranleda en svensk insats.
Det förutsätts att svensk trupp kan komma att delta i vad som folkrättsligt anses vara anfallskrig. De militära insatserna skall kunna göras även i strid med folkrätten. ”Det går inte att utesluta att det kan uppkomma situationer där FN:s säkerhetsråd är låst på grund av ett veto eller hot om sådant. Grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna kan då leda till militära ingripanden från det internationella samfundet.” Även i sådana insatser skall svenska soldater ingå.
Konflikten i Kosovo och kriget mot Jugoslavien framhålls som ett bra
exempel. Erfarenheten därifrån ”visar med skrämmande tydlighet
att det internationella samfundet behöver bättre förmåga
och möjligheter att ingripa på ett tidigt stadium i en konflikt”.
Men särskilt betonas osäkerheten om Rysslands politiska och ekonomiska
utveckling.
”Det största hotet mot säkerheten i Nordeuropa i dagsläget
sammanhänger med en fortsatt instabilitet i Ryssland och i synnerhet med
de risker som kan förknippas med en svag institutionell struktur och söndervittrande
samhällelig kontroll.”
EU:s strategi är ”att stärka demokratin” och ”integrera
Ryssland i ett europeiskt ekonomiskt och socialt samarbetsområde”.
Detta är ”avgörande för varaktig fred på kontinenten”.
Misslyckas EU med en fredlig ekonomisk integration av Ryssland, riskerar man
således krig.
Natos roll på Balkan
Man kommer att tänka på vad Sean Gervasi har skrivit om hur USA och
Tyskland tillsammans arbetar för ett nytt, integrerat och kapitalistiskt
Europa (”Why Is NATO in the Balkans?”, Nato in the Balkans, New York,
International Action Center 1998, s. 20). Visionen är en expansion av EU
österut in i de tidigare socialistiska länderna, ett tyskt ledarskap
i Europa och en ny arbetsfördelning i Europa.
Enligt Gervasis analys innebär den nya arbetsfördelningen att Europa i framtiden skall organiseras i koncentriska ringar runt ett centrum, som skall vara Tyskland. Centret skall vara den i alla avseenden mest utvecklade och rikaste regionen. Där skall finnas de högsta lönerna. Man skall ägna sig bara åt de mest vinstgivande ekonomiska aktiviteterna, nämligen i första hand att styra det ekonomiska och sociala systemet. På detta sätt skall Tyskland ta ledningen i industriplanering, design, teknikutveckling osv. samt bestämma och koordinera utvecklingen i de andra regionerna.
Ju längre bort man kommer från centret, desto lägre ekonomisk utveckling. Ringen omedelbart runt Tyskland skall ha en hel del vinstgivande tillverknings- och tjänsteföretag. I den skall ingå delar av Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och norra Italien (och väl ungefär en tredjedel av Sverige). Den allmänna inkomstnivån skall vara hög men lägre än i Tyskland. Nästa ring skall omfatta de fattigare delarna av västra Europa och delar av östra Europa, med viss tillverkningsindustri och livsmedelsindustri. Där skall lönenivån vara avsevärt lägre än i centrum.
Det ligger i sakens natur att stora delar av Östeuropa kommer att vara i den yttre ringen. Där skall man kanske producera en del tillverkningsvaror men inte främst för egen konsumtion. I huvudsak skall man exportera vad som tillverkats, liksom råvaror och t.o.m. livsmedel. Lönerna skall vara lägre än förr. Östeuropa blir fattigare i detta nya, integrerade system än vad det skulle ha varit om länderna själva fick bestämma sin ekonomiska utveckling.
Gervasi framhåller att detta gäller inte minst Ryssland och andra stater i f.d. Sovjetunionen. Det blir inte tal om att Ryssland skall kunna välja en självständig utveckling. Man kommer säkert att ha viss tillverkningsindustri, men det bli omöjligt med en balanserad industriell utveckling. Prioriteringarna bestäms av utlandet. Och vad man i första hand är ute efter är Rysslands råvaror för att export till väst. Betydande delar av f.d. Sovjetunionen kommer att hamna i samma situation som Tredje världen är i idag.
Tyskland eftersträvar, i samarbete med USA, alltså en kapitalistisk rationalisering av hela den europeiska ekonomin runt en stark tysk kärna. Ytterkanterna skall producera livsmedel och råmaterial och exportera tillverkningsvaror till kärnan och andra delar av världen.
Det framtida Europa blir mycket annorlunda jämfört med hur västra och östra Europa såg ut under 1980-talet, med lägre och lägre utveckling ju längre ut från den tyska kärnan. Delar av Östeuropa och f.d. Sovjetunionen skall hållas permanent underutvecklade, konstaterar Gervasi.
Den tyske gröne utrikesministern Joschka Fischers tal vid Humboldt universitet i Berlin den 12 maj 2000 om EU:s framtid förtjänar den internationella uppmärksamhet det fick (”Från konfederation till federation - Tankar om slutet på den europeiska integrationen”, finns bl.a. på http://www.hu-berlin.de/aktuell/jfischer.html). Fischer är rättfram om den tyska imperialistiska strategin, låt vara att han framställer det som sin egen personliga politiska vision om ”lösningen på Europas problem”.
Globaliseringen och de socialistiska staternas rasering påkallar en nyordning
i Europa med Tyskland i centrum, som Fischer vågar uttrycka det utan att
vara rädd för att väcka obehagliga historiska associationer.
Ett fortsatt uppdelat Europa utan en övervälvande ordning skulle göra
kontinenten instabil och en EU-utvidgning österut är nödvändig
för att lösa Europas problem. Östutvidgningen är av yttersta
nationellt intresse för Tyskland, poängterar Fischer. Det säkerhetspolitiska
samarbetet och EMU ger förutsättningar för utvidgningen. När
EU omfattar även Östeuropa krävs dock en politisk reform av hela
organisationen för att denna skall vara effektiv och handlingskraftig.
Slutet på integrationen måste enligt Fischer innebära ett europeiskt
parlament och en europeisk regering som har verklig makt, en europeisk federation.
Men Fischers slutsats är att alla länder i EU inte kan förväntas
delta i federationen utan vissa måste gå före och utgöra
kärnan och tyngdpunkten, bland dem Tyskland.
Resten skall alltså ingå i EU men inte vara med i den beslutande
federationen.
Detta är vad som döljs bakom talet om att ”vissa länder måste kunna gå före och samarbeta närmare i EU”, om att ”det krävs flexibel integration” efter östanslutningen. Och det är på dessa villkor som de tidigare socialistiska staterna skall tas in i EU eller, vad gäller Ryssland och de andra stater som ligger längst ut från centret, in i bara ett ”europeiskt ekonomiskt och socialt samarbetsområde”.
Men expansionen av kapitalismen i dess USA/EU-tappning till de tidigare socialistiska staterna är besvärlig och fylld med osäkerhet och risker. Mycket står på spel. Man kan inte utesluta konflikter, och militära insatser kan bli nödvändiga. Det har redan visats av Jugoslaviens motstånd.
Ny rysk säkerhetsdoktrin
I januari 2000 tillkännagav Ryssland en ny nationell säkerhetsdoktrin, den första sedan Sovjetunionens sönderfall. Till skillnad från vad som gällde under kalla kriget är Ryssland nu berett att använda sina kärnvapen även om landet inte angrips med kärnvapen utan med andra vapen. President Putin har vidare beslutat att återupprätta central kontroll över regionerna och därmed stärka sammanhållningen av den ryska federationen. De 89 regionerna skall indelas i sju sektorer, styrda av representanter som presidenten utser. Ryska marina stridskrafter skall återigen, efter tio års frånvaro, finnas i Medelhavet. Den ryska försvarsstaben diskuterar stora investeringar i nya konventionella vapenssystem.
Samtidigt rullar EU- och Natoutvid-gningen på österut. Kommissionens president Romano Prodi efterlyser ett ännu tätare samarbete mellan organisationerna, och Natos förre generalsekreterare Javier Solana är nu både internationell talesman för EU och generalsekreterare för EU:s beslutande ministerråd. Idag förhandlar EU om anslutning av Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Rumänien, Bulgarien, Turkiet, Malta och Cypern. Enligt planen skall Tjeckien, Ungern, Polen och Slovakien gå med i EU gemensamt 2004. Slovakien skall kunna tas in i Nato redan 2002. Därmed skulle EU och Nato få samma östgräns om några år. Estland, Lettland och Litauen skall gå med i EU ett par år senare. Därefter står ytterligare östländer på tur; man planerar för ett EU som inom tio år omfattar minst 30 länder. Vid EU-toppmötet i Feira i juli i år uttalade stats- och regeringscheferna att även Serbien och Montenegro skulle kunna tas in. När EU- och Natofinansierade grupper äntligen har satts till makten där.
I juli besökte också Natos generalsekreterare Lord Robertson de oljerika och strategiskt belägna Kazachstan, Uzbekistan och Kirgizistan republiken i Centralasien för att diskutera en närmare samverkan mellan dem och Nato (se http://www.nato.int). Robertson betonade att länderna är av stor betydelse för Nato och att deras traditionellt nära koppling till Ryssland inte längre får hindra samarbete med Nato: ”Europa kan inte bli helt säkert eller fullt utnyttja sin potential om de centralasiatiska länderna lämnas utanför planen”.
De baltiska länderna är ännu inte formellt medlemmar i Nato.
Men både EU och Nato rustar upp dem, bl.a. med en gemensam baltisk trupp
”Baltbat”, och placerar ut avancerad spaningsutrustning riktad mot
Ryssland. I praktiken integreras de nordiska och baltiska ländernas stridskrafter
med Nato. EU och Nato försöker få ett militärt grepp om
Ukraina, det säkerhetspolitiskt klart viktigaste landet mellan EU och Ryssland,
och arbetar aktivt för att störta Vitrysslands regering.
För första gången i sin historia har Nato hållit en stor
militärövning utanför sitt eget territorium: med land- och sjöstridskrafter
den 3 - 19 juni i år. I övningen ingick svensk, finsk och baltisk
trupp under tysk och amerikansk ledning.
Varför övar svenska soldater operationer i Ukraina och Svarta havet?
Genom det nya försvaret ger Sverige upp sitt nationella invasionsförsvar för att i stället gå över till insatsstyrkor som skall användas främst internationellt. Fast likheten med de ”Einsatzgruppen” (”insatsgrupper”) som under Heydrichs befäl följde tyska Wehrmacht (och finska, ungerska och rumänska trupper) in i Sovjetunionen 1941 och mördade miljoner judar, slaver, partisaner och kommunister ligger väl bara i namnet.
DM
Sean Gervasi var ekonom och samhällsvetare. Han var lärare vid
Oxford, Cambridge, London School of Economics, Paris universitet och Brooklyn
College. Han började som rådgivare åt president Kennedy men
avgick p.g.a. USA:s försök att invadera Kuba 1961. Han arbetade 15
år för FN, bl.a. i Kommittén mot apartheid och Namibiakommissionen.
När han på 1980-talet tvingades lämna FN började han forska
om destabiliseringen av Östeuropa och Sovjetunionen. Han dog 63 år
gammal 1996 i Belgrad, medan han arbetade för att avslöja de planer
USA, Tyskland och Nato har för att återkolonisera regionen och sprida
kapitalismen österut.