Anförandet som SKP:s representant Peter Cohen höll på de kommunistiska partiernas konferens i Aten 23-25 juni 2000
Som representant för Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) vill jag tacka
för inbjudan att delta i denna konferens. SKP har spelat en aktiv roll
i den internationella kommuniströrelsen sedan partiet grundades 1917.
Vi menar att det är mycket viktig för kommunistiska partier att mötas
och diskutera gemensamma frågor, och vi hoppas att sådana möten
kan ordnas i framtiden med kortare mellanrum. Vid flera tidigare tillfällen
har vi konstaterat att de finns ett pressande behov av att koordinera våra
ansträngningar i kampen mot imperialismen, därför att nationella
och internationella frågor i grunden är oskiljaktiga - de är
två halvor i en dialektisk helhet.
Vad gäller temat för denna konferens, är det naturligt att börja
med en tillbakablick på de sista tio åren. Liksom många andra
kommunistiska partier drabbades SKP hårt tidigt på 90-talet. Vi
hade en massiv förlust i medlemskapet efter Sovjetunionens kollaps, och
i samband med detta led vi också i viss mån av fraktionalism, vilket
inte kunde ha förekommit vid en mer olämplig tidpunkt.
För SKP var 90-talet en kamp för att överleva, och många
av oss ansåg att vår huvuduppgift var att hålla lågan
brinnande. Det är med glädje att jag kan rapportera att vi lyckades,
och att vi nu börjar få upp farten igen. Jag skall återkommer
till detta längre fram.
Det är uppenbart att kapitalismens ekonomiska kris intensifierades under
90-talet, både i kärnländerna (OECD) som i periferin. För
ungefär ett år sedan sa vd:n för General Electric i USA, ett
av världens största bolag: ”Vi ser stagnation och överkapacitet
i så gott som alla sektorer”. Stagnation och överkapacitet har
faktiskt varit bland huvudtrenderna i den kapitalistiska ekonomin sedan tidigt
på 1970-talet, då de genomsnittliga tillväxttakterna i OECD-länderna
föll med ca 50 procent, till 2,5 – 3 procent. De har förblivit
vid denna nivå sedan dess.
Tillsammans med socialistländernas kollaps i Europa har kapitalismens fördjupade
ekonomiska kris inneburit superexploatering och kontinuerlig försämring
av levnadsvillkoren för arbetarklassen runt hela världen, och i växande
utsträckning även för vissa delar av medelklassen i kärnländerna.
Arbetslösheten fortsätter att stiga och fattigdom att öka, trots
kontinuerlig manipulation av statistiken, och en väldig överackumulation
av kapital som har blivit bränslet för obscen spekulation i aktie-
och penningmarknader.
Krisens symtom är uppenbara även i Sverige, där det socialdemokratiska
partiet i början på 90-talet redan hade slutat att ens låtsas
vara socialistiskt. Detta partis politik omfattar nu bl a en långtgående
privatisering av offentliga tjänster, demonteringen av den offentliga sektorn,
och en strävan att skriva om arbetsmarknadslagstiftning enligt Mrs. Thatchers
modell.
Som socialdemokraterna i andra länder försöker även SAP
och de borgerliga partierna i Sverige att motivera denna politik med att hänvisa
till en mystisk process som heter globalisering, vilken uppenbarligen är
en sorts naturfenomen som inte kan undvikas.
Emellertid visar opinionsundersökningar och erfarenheter att en majoritet
av Sveriges befolkning inte gillar regeringens politik. En ständig rörelse
mot vänster visades under 90-talet, då människor vände
sig bort från SAP, i valresultat och i allmänna åsikter. Denna
trend fortsätter idag i en snabbare takt.
Vad gäller röster är det Vänsterpartiet (VP) som har dragit
den största fördelen av detta. VP splittrades från kommunistpartiet
1977 och har vandrat en välkänd stig sedan dess. Partiets ledning
har undan för undan tillbakavisat kommunismens principer, och har nått
en position där deras uttalade mål är att bilda en regering
tillsammans med ett socialdemokratiskt parti som ej kan urskiljas från
dess borgerliga konkurrenter.
Men VP självt är djupt splittrat, med en stor andel medlemmar som
vidhåller att de är kommunister, och den unga ordföranden av
partiets ungdomsrörelse har offentligt försvarat Lenin och hans politik.
Partiets ledning har gjort helt klart att de inte delar dessa åsikter
och tillbakavisar varje form av kontakt med oss. Men precis som folk, som tidigare
givit sitt stöd till SAP, nu tenderar att flytta till VP, så börjar
medlemmar i VP att få upp ögonen för SKP, och vi arbetar aktivt
för att denna trend ska fortsätta.
Under de senaste 18 månaderna har intresset för vårt parti
vuxit relativt starkt – mätt med våra mått - i form av
nya medlemmar, ökad försäljning av vår tidning, och ett
stort antal besökare på vår Internet hemsida, upp till 50.000
per månad, en betydelsefull siffra i ett land med en befolkning på
8,5 miljoner. En stor andel av dessa besökare vill ha information om partiet.
Mest uppmuntrande av allt är att vi får nya partimedlemmar under
25 år, samt återupplivandet av vår ungdomsorganisation.
Ett resultat av trenden folkets uppenbara missnöje med regeringens politik
är en mörkläggning i medierna som är mer eller mindre totalt.
Personligen har jag inte sett liknande sedan i USA under 40- och 50-talet. De
stora medierna i landet, både offentliga och privatägda, inte bara
döljer och förvränger inhemska nyheter, utan ignorerar rapporteringen
i utländska tidningar i en utsträckning som är fullständigt
grotesk. Dessutom är det bokstavligen omöjligt för en marxist
att bli sedd eller hörd i de stora medierna. I Sverige skulle en tidning
som Londons The Independent av mediaägarna betraktas som radikal och fara
för landet.
För ett par år sedan förekom t ex en lång artikel om ”Marxismens dödsbo” i en ledande svensk tidning. Vi svarade med att skicka en artikel till tidningen, och poängterade att svenska journalister under många år klagat på att oliktänkande i Östeuropa och det forna Sovjetunionen aldrig kom till tals i medierna. Vi frågade tidningens redaktion när de sist hade publicerat en text skriven om en marxist. Tidningens svar dröjde sextio dagar: ”Tro det eller ej, men vi övervägde att publicera er artikel...men den är för lång”.
Krisen har också lett till en antikommunistisk kampanj som i råhet
och vulgaritet är utan motsvarighet i Sverige. Eftersom kapitalismen uppenbarligen
inte har infriat de rosafärgade löften som hördes i början
på 90-talet, är ägarna till produktionssystemet mycket angelägna
att övertyga folket om att det inte finns något rimligt alternativ.
Vi får därför njuta av s k dokumentärfilmer på TV
vilka förmedlar informationen att Lenin skrev:” Vi måste vara
beredda på att utplåna 90 procent av världsbefolkningen för
att etablera kommunismen”.
I detta klimat har behovet av samarbete mellan olika kommunistiska partier i
Sverige blivit mer akut än någonsin. Sedan 1960-talet har det funnits
flera partier i Sverige med sekteristisk bakgrund, men det finns också
flera avdelningar av internationella partier som bildats i Sverige av kommunister
som flytt undan förföljelse i sina hemländer.
Sedan flera år har SKP ett nära samarbete med lokala avdelningar
av kommunistpartier från Bolivia, Chile, Colombia, Grekland, Iran (Tudeh
partiet) och Irak, vilka som vårt parti är baserade på principerna
av marxismen-leninismen. Förutom gemensamma Första Maj-demonstrationer
har vi agerat tillsammans i specifika inrikes och internationella frågor,
samt att vi anordnar konferenser och studiecirklar.
Kanske var de mest framgångsrika av våra gemensamma aktioner deltagandet
i de dagliga demonstrationerna som anordnades i centrala Stockholm under NATO:s
kriminella angrepp på Jugoslavien 1999. Vi fortsätter att delta aktivt
i en Jugoslavien-solidaritetskommitté vilken inkluderar medlemmar av
icke-kommunistiska partier, fast ingen av dem har auktoriserats av sina partiledningar.
Vi kommunister är överens om att ett av våra största problem
- utöver den sedvanliga och kontinuerliga bristen på pengar - är
tillgången till medierna. Men ingen av oss väntar att detta problem
kommer att försvinna, och vi menar att den enda lösningen är
att tålmodigt fortsätter vårt arbete för att utvidga kontakter,
främst med yngre människor.
Problemet med tillgången till medier har ett samband med ett annat problem,
nämligen att en stor del av den svenska befolkningen mellan 15 och 45 har
undanhållits grundläggande historiska kunskaper, vilket innebär
att vi ofta måste börja diskussioner med att etablera fakta som många
partimedlemmar betraktar som självklara.
Internationella solidaritet i kampen mot imperialismen
På internationell nivå har SKP deltagit i en rad konferenser under
de senast tio åren, och i flera demonstrationer på kontinenten.
I samarbete med broderpartier i Danmark, Finland och Norge driver vi en kampanj
mot EU:s Nordiska Dimension, ett s k initiativ med målsättningen
att militarisera Östersjöområdet under NATO:s ledning och säkra
tillgången till naturresurserna inom det forna Sovjetunionen på
villkor som tillfredsställer västerländska kapitalister. I detta
sammanhang kan noteras att motståndet inom Sverige till NATO-medlemskapet
stark växer.
Vad gäller internationella konferenser av kommunistpartier menar vi att
två frågor bör uppmärksammas särskilt. Den ena är
det allmänna förhållandet mellan OECD-nationerna och länderna
i systemets periferi. ett förhållande som kontinuerligt förvrängs
i de borgerliga medierna. Den andra är det internationella kapitalets målmedvetna
försök att etablera en globala låglöneekonomi genom att
ställa arbetare i olika länder mot varandra.
Kampen mot imperialism kan inte lyckas utan stark solidaritet mellan arbetarklassen
i i-länderna och tredje världen. SKP är övertygad att det
är ytterst viktig att arbetarklassen i OECD-länderna förstår
att dessa länders ekonomier är till en mycket hög grad beroende
av exploatering av arbetare och råvaror i tredje världen.
Detta är inte något nytt problem. I ”Imperialismen som kapitalismens
högsta stadium” hänvisar Lenin till tre brev av Friedrich Engels.
I det första, skrivet till Marx 1858, säger Engels : ”Det engelska
proletariatet blir faktiskt mer och mer borgerligt, så att det ser ut
som om denna den mest borgerliga av alla nationer sist och slutligen skulle
vilja komma därhän, att den vid sidan av bourgeoisien har en borgerlig
aristokrati och ett borgerligt proletariat. Men hos en nation som exploaterar
hela världen är ju detta i viss grad rättmätigt”.
I ett brev 1881 skriver Engels om ”...dessa sämsta engelska fackföreningar,
som låter sig ledas av personer vilka är köpta eller åtminstone
betalade av bourgeoisien”.
I ett brev året därpå skrev Engels ”Du frågar mig,
vad de engelska arbetarna tänker om kolonialpolitiken? Alldeles detsamma
som de tänker om politik överhuvud taget. Här finns ju inget
arbetarparti, det finns blott konservativa och liberala radikaler, och arbetarna
njuter tillsammans med dem i allsköns ro fördelarna av Englands monopol
på världsmarknaden och dess kolonialmonopol”.
Engels beskrivning är kanske något överdriven, men den är
relevant idag inom OECD-länderna, där ca 13 procent av världens
befolkning konsumerar ca 65 procent av världens produkt. Och där decennier
av propaganda och kollaboration mellan socialdemokraterna och kapitalister har
ägnats åt att gömma såväl detta enkla faktum som
dess förklaring.
Imperialismen är nu i en fas där en högre form av fascism håller på att utvecklas, med en spjutspets som omfattar USA, EU, NATO, WTO (Världshandelsorgani-sationen) och Transatlantic Business Dialogue. De sista rester av borgerlig demokrati kastas bort - eller har redan kastats bort - av överklassen, med syfte att etablera en internationell administration för exploatering av en planet som de betraktar som sin egendom.
Samarbete mellan internationella kommunistpartier
Medan SKP tror att det av olika skäl är för tidigt att bilda en internationell organisation av kommunistpartier, menar vi att det vore meningsfull och möjlig att tillsätta en arbetsgrupp med representanter från olika partier. Gruppen kunde fungera effektivt genom att använda moderna telekommunikationer.
Gruppens uppgift skulle vara att utarbeta en grundläggande redovisning av kommunisternas målsättning och politik som skulle behandla kapitalismens huvuddrag, samt skulle visa sambandet mellan nationella och internationella frågor på ett sätt som är lättbegripligt för människor som idag saknar historiska perspektiv. Detta dokument skulle vara relevant för arbetarklassen i alla länder, och skulle understryker behovet av internationell solidaritet. Det kunde också bli ett effektivt första steg i återupplivandet av den internationella kommunistiska rörelsen.