Av Michel Chossudovsky
Även om det inte finns några bevis för en direkt militär inblandning av USA i Montenegro, finns det klara bevis för en indirekt amerikansk inblandning. Den kroatiska militärmakten hjälper Montenegros högst partiska polis MUP och får militärt bistånd under ett särskilt tränings- och utrustningsprogram.
Destabilisering av Montenegro
Den militära invasionen och ockupationen av Kosovo är bara ett steg
i en bredare process som går ut på att försöka ekonomiskt
erövra och politiskt destabilisera Jugoslavien.
För att uppnå detta används i Montenegro metoder som liknar
dem som användes i Bosnien och Kosovo:
1. Framkallande av inre sociala och etniska motsättningar
2. Finansiering av politiska partier som är för Nato och av militär,
polis och paramilitärer som är för Nato
3. Utnyttjande av verktygen för ekonomisk krigföring, bl.a. destabilisering
av Jugoslaviens nationella valuta och dennas användning i Montenegro
4. Hemliga underrättelseoperationer för att förbereda för
militär inter vention
När nu Kosovo i praktiken har skilts från Jugoslavien är Nato
inställt på stödja även Montenegros utbrytning, Jugoslaviens
enda kvarvarande tillgång till Adriatiska havet:
”I enlighet med en gemensam operation i Jugoslavien som gick under kodnamnet
Rötter skulle Serbien förlora tillgången till Adriatiska havet
när Montenegro lämnade landet. Genom att Kosovo klipptes bort skulle
ett betydelsefullt förråd av råmaterial också gå
förlorat. Samma öde förbereddes för Vojvodina i norr, en
region som anses som Serbiens brödkorg. Ett annat mål var att förlama
eller rent av förstöra den jugoslaviska arméns förmåga
att försvara Jugoslaviens gränser och även Serbien om det blev
nödvändigt med en öppen ockupation. /—/ Om det federala
Jugoslavien kunde brytas ned i svaga småstater som bestod av de gamla
republikerna och autonoma regionerna, skulle landet vara moget för yttre
ekonomiskt herravälde genom en inhamrad fri marknad.” (Professor R.K.
Kent, Öppet brev till den amerikanska senatens utrikesutskott för
Europa den 24 juli 1999)
Sedan 1997 har Washington finansiellt och politiskt backat upp president Milo
Djukanovics marionettregering. Mitt under bombningarna reste Djukanovic till
Washington och träffade utrikesminister Madeleine Albright.
Villkorat av att man antog marknadsreformer, har USA:s bistånd inkluderat
hjälp till en 14.000 man stark polismakt, MUP, som är lojal till president
Djukanovic, för att inte tala om finansiering av Montenegros civila milis
(se pressmeddelande från USA:s utrikesdepartement, Washington, den 9 juni
1999, och uttalanden av Albright och Djukanovic vid presskonferens på
utrikesdepartementet den 22 april 1999). MUP har också en 1 600 man i
en specialstyrka.
Som utrikesminister Madeleine Albright har uttryckt det:
”Vi har hjälpt till med pengar till privatiseringar, till rättsliga
reformer, bistått med betalningsbalansen, och har gett dem landningsrätter.
Vad vi allmänt sett har gjort är att undanta dem från de sanktioner
som gäller mot Serbien. Genom sådana aktiviteter tror jag vi har
lyckats visa att de som följer demokratiska regler och mänskliga rättigheter
respekteras av USA och resten av världssamfundet.” (Presskonferens
i Köln den 9 juni 1999)
Införande av D-marken
På inrådan av västliga ekonomer och konsulter har man redan
lagt förutsättningarna för Montenegros ”ekonomiska separation”
från Jugoslavien.
Efter Natos bombningsfälttåg mot Jugoslavien antogs den tyska D-marken
som ”officiell” valuta (i november 1999), vilket ledde till att Montenegros
i praktiken drogs undan från det jugoslaviska penningsystemet samtidigt
som federala överföringar till regeringen i Podgorica paralyserades.
En Valutanämnd inrättades efter modell av den som finns i Bosnien
Herzegovina enligt Daytonavtalet.
Under tiden hade Montenegros centralbank kapat sina bindningar till den jugoslaviska
centralbanken i Belgrad i syfte att omsider upprätta sin egen valuta knuten
till D-marken.
Den nya valutan upprättades av Valutanämnden med stöd och finansiellt
bistånd från IMF. Enligt planen, som kan jämföras med
ett kolonialt banksystem, skall den montenegrinska valutan vara fullständigt
växlingsbar mot utländska valutor. Detta innebär i realiteten
att västliga långivare får kontroll över penningpolitiken.
Samtidigt skapas särskilda skatte- och tullsystem. Montenegro har också
gjort det möjligt att utfärda egna pass. (William Drozdiak, ”Jugoslaviska
republiker förhandlar om framtida bindningar”, Washington Post, den
27 oktober 1999)
Montenegros ekonomiska utbrytning från resten av Jugoslavien har blivit
en fait accompli, med ett viktigt undantag: Serbien har fortfarande formell
tillgång till Adriatiska havet.
Washingtons mål är att sätta upp en effektiv blockad utanför
den montenegrinska hamnstaden Bar, där den olja som Jugoslavien importerar
tas emot.
Med general Wesley Clarks ord:
”Från början av fälttåget försökte vi få
fullständig isolering av området. Stänga Adriatiska havet och
hamnen i Bar. Strypa bränsletillförseln. Stänga Donau. Se till
att det inte skedde handel eller kulturellt utbyte eller andra förbindelser.”
(Förhör inför amerikanska senatens försvarsutskott den 21
oktober 1999)
Under tiden har Pentagon uppenbarligen redan dragit upp särskilda operationsplaner
(s.k. OPLAN) för ”att invadera och med våld driva ut de serbiska
styrkorna i Montenegro” (Truth in Media, Phoenix, den 29 september 1999).
Samma källa säger ”att den enhet som har utsetts att vara spjutspetsen
vid invasionen i Montenegro, nämligen marinkårens andra expeditionsstyrka
(II MEF) som stationerad i Lejeune i Nord-Karolina, har satt upp en grupp för
operationsplanering (OPT) inne i Makedonien. Gruppen skall överväga
hur man bäst kan säkra brohuvuden för militärt bistånd
till regeringen i Montenegro om denna skulle bestämma sig för att
utropa självständighet från Jugoslavien””
Den amerikanska flottan har positionerat flytande plattformar vid den adriatiska
kusten. Marinkårens landstigningsstyrka ligger redan i beredskap.
Jugoslaviska nyhetsbyrån Tanjug bekräftade i juni att Montenegro
”mobiliserar och beväpnar reservare i poliskåren”.
Poliskåren MUP stöds av Washington och är fast kontrollerad
av inrikesminister Vukasin Maras och polischefen Vuk Boskovic (Zoran Kusovac,
”Balkan förbereder sig för ännu en kraftmätning”,
Jane Intelligence Review, vol. 12 nr 4, den 1 april 2000).
Enligt jugoslaviska källor tillhandahåller kroatiska arméofficerare
stridsträning ”för att förbereda för incidenter och
konflikter med jugoslaviska soldater som är stationerade i Montenegro”
(UPI, den 10 juni 2000).
”De 600 man starka polisenheterna i Herceg Novi och Kotor och ytterligare
omkring 500 polismän i Tivat har hämtats från den kroaterna
i Montenegro, vilka har förklarat sig vara för ett självständigt
Montenegro. En enhet i kuststaden Ulcinj, nära gränsen till Albanien,
består nästan bara av etniska albaner, enligt Tanjug. De montenegrinska
säkerhetsstyrkorna blir konstant indoktrinerade med idén att den
jugoslaviska armén är fientlig och ovälkommen i Montenegro
och med hat mot den jugoslaviska federationen” (ibid).
Amerikanskt militärt bistånd
Även om det inte finns några bevis för en direkt militär
inblandning från USA i Montenegro, finns det klara bevis för en indirekt
amerikansk inblandning.
Den kroatiska militärmakten, som hjälper Montenegros MUP, får
amerikanskt militärt bistånd under ett särskilt tränings-
och utrustningsprogram.
En legogrupp som har kopplingar till Pentagon och finansieras av USA, Military
Professional Resources Inc (MPRI), ansvarar för utbildning av officerare
i enlighet med Croatian Armed Forces Readiness and Training System (CARTS).
MPRI är också inblandat i att öva Kosovos skyddskår, som
leds och huvudsakligen består av UCK, och Bosnien Herzegovinas kroatiska
och muslimska styrkor. MPRI anlitas av USA:s justitiedepartement i dess program
för internationell brottsutredning (International Criminal Investigative
Training Assistance Program, ICITAP eller ”Icky-Tap”), som ger träning
och underhållstjänst åt ”vänligt sinnade brottsbekämpande
organisationer i områden där man bör hålla en hög
profil” (Wayne Madden, ”USA:s kopplingar till UCK”, Progressive,
den 1 augusti 1999).
Nato har låtit förstå att man inte tänker sitta stilla
om det uppstår incidenter mellan MUP och den jugoslaviska styrkorna i
Montenegro (ibid).
Destabilisera Vojvodina
Vojvodina är Jugoslaviens brödkorg och källa för råmaterial.
Natos slutmål är en total kollaps för Jugoslavien som en livskraftig
nationell ekonomi.
Vojvodina har samma status i Jugoslavien som Kosovo. Det är en autonom
provins med Novi Sad som huvudstad. Under kriget bedömdes Novi Sad vara
en ”strategisk plats”. Med bombningar av broarna över Donau runt
Novi Sad ville Nato isolera Vojvodina från resten av Serbien.
”Om Nato skulle inleda en fullskalig invasion av Jugoslavien, vore Vojvodinas
slätter en enkel väg att komma in” (”Upprepade Natoattacker
förvånar Novi Sad”, Washington Post, den 19 april 1999).
Nato är inte bara inriktat på att underblåsa etniska motsättningar
i Vojvodina utan också på att ge finansiellt stöd till stadsfullmäktige
i Novi Sad som styrs av oppositionspartier. Natos dolda dagordning är att
destabilisera Vojvodina och kräva ”speciell status” för
provinsen.
Samtidigt har regeringen i Budapest (nu medlem i Nato) begärt att få
tillbaka de norra delarna som skildes från Österrike-Ungern vid freden
i Versaille efter första världskriget. Knappt en månad efter
det att bombningarna hade upphört träffades den ungerske premiärministern
Viktor Orban och USA:s försvarsminister William Cohen bakom stängda
dörrar. På dagordningen: autonomi för etniska ungrare i norra
Vojvodina.
Premiärminister Orban fordrar:
”Nato måste ‘garantera’ autonomi för den ungerska
minoriteten. När han frågade om han menade med våld, svarade
han.: Hur annars?” (Ben Barber, ”Ungern sätter ny press på
Serbien: Autonomi eftersträvas för den norra delen”, Washington
Times, den 15 juli 1999).
***
© Michel Chossudovsky. Publicerad i Riktpunkt med särskilt tillstånd
av författaren.
Michel Chossudovsky är professor i ekonomi vid Ottowas universitet. Han har varit ekonomisk rådgivare åt en rad länder i tredje världen och har arbetat som konsult till många internationella organisationer, bl.a. FN, ILO och WHO. Hans senaste bok ”The Globalisation of Poverty” (”Globaliseringen av fattigdomen”) har översatts till flera språk. Han medverkar bl.a. i tidskriften Le Monde Diplomatique. Han är aktiv i fredsrörelsen i Kanada och har skrivit mycket om kriget mot Jugoslavien.