Otrohet mot huvudman

Den fackliga organisationsgraden i Sverige sjunker. Vad ska vi ha facket till, ”de där uppe ” gör ju ändå endast vad regeringen vill! Vem av oss har inte hört detta oftare och oftare under de senaste åren? Och visst har det blivit svårt att försvara LO:s agerande. Inte att vi saknar principiella argument för nödvändigheten att arbetarna måste organisera sig för att få gehör för sina krav. Men vad gör man när ”den fackliga rörelsen” – de valda representanterna vill säga - inte längre för fram medlemmarnas krav? När de känner större samhörighet med direktörerna än med arbetarna?
Det är en fråga som många ställer sig efter den nyss avslutade LO-kongressen.
Vi vet också svaret: Den fackliga rörelsens kärna och garantin för framsteg i de arbetandes intressen ligger inte i LO:s toppskikt utan i organisationens medlemmar. Men dessa måste agera och säga ifrån.
Vad Otrohet mot huvudman är vet nog var man i dessa tider av marknadsekonomiska skojerier. Otrohet mot huvudman är straffbar. Är inte Otrohet mot huvudman det rätta begreppet för LO-toppens agerande? Och borde inte fackets huvudman - medlemmarna – äntligen se till att sätta stopp för missbruket av LO?
Kongressen blev rena rama uppvisningen i missbruk av den fackliga rörelsen. En uppvisning av total underkastelse och lojalitet gentmot regeringspartiet, eller rättare sagt gentemot regeringen. Ett svek mot medlemsmajoriteten i samtliga grundläggande frågor och därmed ett hån mot demokratin.

Alla opinionsundersökningar visar klart att LO-kollektivet är motståndare till Sveriges EMU-anslutning. Detta borde rimligen inneburit ett kongressbeslut om att LO aktivt ska agera mot EMU. Men icke! Istället manipulerade styrelsen fram ett JA till EMU från kongressen.
En uppmaning till medlemmarna att rösta JA vid en folkomröstning avvisades av kongressombuden i första debattomgången. Men skam den som ger sig tänkte LO:s nye ordförande Vanja Lundby-Wedin och drev igenom beslutet att ”kongressen” säger JA i alla fall. Allså: LO:s medlemmar behöver inte säga JA till EMU, de kan rent av rösta emot - deras högsta organ däremot, kongressen, säger JA. Det borde vara en forskningsuppgift för demokratiexperter att lista ut, vem som representerar vem i detta spel. Med vanliga hederliga demokratiuppfattningar har detta agerande i alla fall ingen att göra.
Och som om inte detta var nog försåg LO-toppen kongressbeslutet om EMU-anslutningen med vissa ”förbehåll” – bl.a. att lönehöjningarna måste hållas nere.
Hur står det i stadgarna: LO är de arbetandes intresseorganisation …? Frågan för medlemmarna måste vara, vem denna kongress egentligen fattar besluten för och med vilken rätt ledningen och ombuden sätter sig över sina uppdragsgivare.
Förmodligen är svaret att ombuden är valda av sina förbund, och den representativa demokratin ger fulla mandat. Men detta blir en farlig linje för den fackliga rörelsen när man tillåter att medlemmarnas förtroende så kapitalt missbrukas. Klyftan mellan medlemmarna, de som utgör ”rörelsen” och som betalar lönen för funktionärerna, och ledningen växer bråddjup.
LO:s nye avtalssekreterare Håkan Meijer, som lovade att hålla ett järngrepp om löneökningarna för medlemmarna, plockar själv ut 41 713 kr i månaden och går i pension vid 60 år. Han erkänner att han inte lever som han lär, men motiverar skillnaden i arbetsvillkoren mellan sig själv och dem han ska förhandla för med den slappa frasen att hans arbetsdagar är långa och jobbet slitigt, så att han nog är slut vid 60 års ålder. Att stora delar av LO:s medlemmar är utslitna långt innan de uppnått pensionsåldern 65 år, tycks har gått honom förbi.

Hela denna attityd är utmanande och tragisk ur facklig synvinkel, men det som är än värre är LO-toppens totala följsamhet mot partikamraterna i regeringen. Vanja Lundby-Wedin satte en ära i att omdefiniera LO till stödtrupp för SAP och regeringen. Så grova kärleksbedyranden till socialdemokratin har nog aldrig uttalats på en facklig kongress med medlemsbasen i flera olika partier.
Det är inte länge sedan att LO:s ekonomiska kollektivanslutning till SAP upphörde efter medlemmarnas protester. Men detta tar Lunby-Wedin med en klackspark. Med buller och bong förkunnade hon på kongressen istället LO:s politiska och ideologiska ”kollektivanslutning” till SAP.
Och detta till en tidpunkt då den socialdemokratiska regeringen synligt för var och en har anpassat sig till kapitalets villkor. Privatiseringar, avregleringar och total uppslutning bakom EU:s krav på lägre utgifter i den sociala sektorn dominerar politiken. Landets sjukvård, skola, omsorg och kommunikationer är i kris – men detta höll LO-kongressen totalt tyst om. Man nöjde sig med några slagord om förestående förbättringar i stil med att det går ju så bra för ”Sverige” nu – för arbetsköparna, vill säga –och då kommer det säkert snart också att gå bra för LO:s medlemmar.

Göran Persson framträdde i samband med den växande internationella proteströrelsen mot Internationella Valu tafonden, Världsbanken och WTO och beklagade att demonstranterna lägger skulden för ökad utslagning, försämrad socialpolitik, miljöförstörelse och allt djupare klyftor mellan rika och fattiga länder på ”globaliseringen”.
Det hade varit välgörande om LO-kongressen hade försökt att få statsministern att redogöra för vilka orsaker han ser till den kris som vanligt folk lever i.
Det hade behövts en facklig klassmässig analys av den process som kort kallas för globalisering och som i klartext heter kapitalets internationella – globala - koncentration av ekonomisk och därmed politisk makt. Och som en arbetarorganisation skulle LO haft plikten att söka vägar för att öka arbetarnas makt mot kapitalets framfart.
Men tyvärr, den fackliga rörelsens högsta organ såg sin uppgift i att ge sitt odelade stöd till SAP och en regeringspolitik som går stick i stäv med LO-medlemmarnas krav och intressen. Denna attityd präglade kongressen som helhet och debatten i olika sakfrågor.
Kapitalet är, naturligtvis, mot en kortare arbetsdag för de anställda, eftersom den ska betalas med en del av vinsten. Alltså är även regeringen emot eller ”tveksam för ögonblicket”. Och LO-ledningen ser naturligtvis heller inga möjligheter utan snarare nackdelar för de arbetande med en arbetstidsförkortning.…Därför är tillflykten till en sjätte semestervecka i framtiden ytterligare ett svek.

Vad mer behövs för att odla politikerförakt och för att hålla människorna borta från facket och från valurnorna? Det har blivit mode att beklaga politikerföraktet, en demokratiminister och alla möjliga andra ”experter” söker febrilt efter lösningar för dilemmat med det oförsvarbart låga valdeltagandet. Man bollar med olika alternativ på sammanslagningar av valdagar och andra tekniska konstruktioner för att på ytan få ”demokratisk legitimitet”. Dyrbara utredningar sjösätts. Men det viktigaste och enda riktiga och avgörande, det gör man inte – att föra den politik som människorna vill ha och som de har rätten till.
Vad vore mer legitimt än att förakta de ”representanter” som ständigt lurar och bedrar sina väljare?

Facket skapades och utvecklades som en kamporganisation under den tid då det fanns en klassmässig och därmed radikal ådra bland socialdemokrater och inte minst aktiva kommunister som ständigt tvingade socialdemokratin till vänster. Tyvärr saknas denna radikala kraft som kommunisterna tidigare utgjorde på allt för många arbetsplatser. Även i detta sammanhang har socialdemokratin spelat en ohederlig och skamlig roll. Och därmed lades grunden till den kopplingen mellan SAP och fack som idag så skamlöst missbrukas
Lösningen ligger inte i att spola facket. Fackföreningsrörelsen behövs idag minst lika mycket som förr. Därför kan det endast finnas ett svar: Att stärka de klassmässiga krafterna inom LO och ge rörelsen den sälta som behövs för att den ska gå ut och ta strid för de arbetandes rättigheter.

Rolf Hagel