Demonstrationer och protester mot höga priser på diesel och bensin
har under de senaste veckorna skakat flera länder i Europa. I Sverige ha
det gått lugnare till, men även här kräver främst
jordbrukarna och åkerinäringen en skattesänkning på diesel
och hävdar att detta är en förutsättning för verksamhetens
överlevnad.
Men Sveriges statsminister liksom finansministern avvisar alla krav om att sänka
skatten.
Regeringen går fram på två linjer: Dels anser man att det
är oljebolagen som tar ut för stora vinster och att det därför
är de som bör sänka priserna. Och visst, att de multinationella
jättarna gör ofantliga vinster är odiskutabelt. Det är en
följd av att staten aldrig har förverkligat det gamla kravet i Arbetarrörelsens
efterkrigsprogram om nationalisering av oljeindustrin. Så visst vore det
på sin plats att tillföra allmänheten oljedrakarnas vinster.
Men att tygla storkapitalet förutsätter en politik som vår marknadsanpassade
regering absolut inte är beredd till. Regeringens vädjan till oljebolagen
kommer därför knappast att ge någon större utdelning.
Återstår frågan om skatterna. Det är ju inte obekant
att också statskassan tar in enorma inkomster från skatter på
drivmedel.
Inte minst regeringens båda stödpartier (mp) och (v) har under senare
tid drivit på nya skatteökningar.
Konsekvenserna drabbar framför allt glesbygden hårt, men gör
även i andra regioner person- och varutransporter och arbetsresor dyrare
och dyrare. Mer och mer av infrastrukturen i vårt land tvingar befolkningen
till att vara bilburen. Närbutiken har ersatts av stormarknader; vårdcentraler,
sjukhus och bibliotek har flyttats allt längre bort från många
människors bostadsorter så att bilen där har blivit ett måste.
Allt detta har inte skett av sig själv, utan är resultat av en medveten
politik.
Detta faktum måste vägas in när staten beslutar skattesatser.
Det ställs med all rätt krav på att ifrågasätta bilens
nyckelposition i vårt samhälle, men att endast göra detta via
skyhöga priser för konsumenterna är att börja i fel ända.
Den andra argumenteringslinjen, som flera av Europas regeringar använder
för att motivera höga skatter på bensin och diesel, är
att miljön måste förbättras. Detta är utan tvekan
rätt. Men det rimmar dåligt med den av EU förespråkade
och samordnade kampanjen att privatisera de allmänna kommunikationsmedlen.
Resultatet av denna privatiseringsvåg är ju att både när-
och fjärrtrafik glesas ut och blir sämre och dyrare, vilket självklart
ökat både vägtransporterna och privatbilismen.
Miljöpartiets attityd att stereotypt upprepa miljökrav och i övrigt
ge blanka fan i de ekonomiska konsekvenserna för människorna är
ingen framkomlig linje.
Regeringen måste föra en långsiktig och konsekvent politik
där såväl miljö som industriell utveckling och befolkningens
ekonomiska levnadsvillkor tryggas. Utbyggnad av allmänna kommunikationer,
energiproduktion med minskad fossil förbränning och ökad forskning
i samhällelig regi är viktiga inslag i denna riktning. Stor hänsyn
måste också tas till att vi lever i ett glest befolkat land med
långa vägar till arbete och samhällelig service. Hur vägs
t ex besluten om nedläggning av landets postkontor in i strävan att
minska bilåkandet?
I avvaktan av en sådan omfattande förändring i politiken bör
regeringen tillmötesgå kraven om skattesänkning på drivmeddel.