Frankrikes inrikesminister Jean-Pierre Chevènement, en av de främsta medlemmarna i koalitionsregeringen och nära vän till Lionel Jospin, lämnade regeringen den 29 augusti i protest mot Jospins plan för ett ökat självbestämmande för Korsika. Ny inrikesminister blir socialisten Daniel Valliant.
Chevènement anser att Jospins plan urholkar den franska statens suveränitet och äventyrar republiken. Planen, som bl.a. ger Korsika egen lagstiftande makt, kan leda till att ön om några år blir helt självständig från Frankrike. Det finns inga garantier för att man skulle få slut på terrorismen genom att gå nationalisterna till mötes. Tvärtom uppmuntras nationalisterna i Bretagne och Baskien till ytterligare våld.
I många år har det funnits en rörelse för ett ökat
självstyre på Korsika. Ön tillerkändes 1982 särskild
status i Frankrike och fick ett eget direktvalt parlament. Till skillnad från
andra regioner med separatism var våldet förr inte så utbrett
på Korsika. Det terroristiska våldet har dock ökat de senaste
åren. Paramilitära nationalister har tagit överhanden. De kräver
inte bara självstyre utan fullständig självständighet, ett
eget land, och vill använda våld för att uppnå detta.
Korsikas landshövding Erignac mördades 1998. Jospin själv har
tidigare betonat att våldet måste fördömas innan man kan
gå vidare, men hans plan för ökat självbestämmande
innebär en ändring i denna hållning. Planen välkomnas av
Korsikas nationalistparti, som sägs ha nära koppling till de paramilitära
grupperna. Den 7 augusti mördades en av nationalisternas tidigare ledare,
Rossi, som tagit avstånd från våldet. De paramilitära
grupperna tänker nu fortsätta kampen till dess att Korsika är
självständigt.
Korsika var självständigt 1755 -1768, varefter ön hamnade under
Storbritannien, en av den tidens stormakter. Revolutionen 1789 ledde till att
Korsika åter kunde bli en del av Frankrike.
Chevènement tillhör den franska revolutionära tradition som
försvarar en demokratisk, radikal och stark stat. Han låg bakom den
progressiva vänsterpolitik som ledde till att Francois Mitterrand kunde
vinna valet 1981. Men 1983 lämnade han Mitterrands regering, där han
var industriminister, för att den inte höll sina vallöften om
omfattande nationaliseringar. Chevènement är en uttalad motståndare
till den USA-ledda kapitalistiska globaliseringen och avdemokratiseringen. Han
stöder inte EMU och är kritisk mot EU i övrigt; han har inte
dragit sig för att offentligt säga att Tysklands intresse av ökad
integration och utvidgning är en fortsättning på Tredje rikets
ambitioner. Han var mot interventionen i Kosovo och kriget mot Jugoslavien.
År 1991 avgick han från sin post som försvarsminister i protest
mot USA:s krig mot Irak. Han lämnade sedan också socialistpartiet,
som han ansåg hade gått för långt högerut, och startade
ett nytt vänsterparti.
I fransk media har Chevènements avgång setts som ett uttryck för
principfasthet och han har behandlats med respekt. I dominerande amerikansk
och europeisk media har man däremot ironiserat över honom.
De senaste åren har man försökt att identifiera dem som är
emot försvagning av den demokratiska staten till fördel för globaliseringen
med nationalism, högerextremism och främlingsfientlighet. Sedan man
nu har övervunnit ledningarna för de europeiska socialdemokratiska
partierna vill man få denna utveckling att se ut som ett socialdemokratiskt
projekt. Vänsterns, inte minst kommunisters, motstånd, skall mörkläggas.
Det skall verka som om det egentligen inte finns något seriöst motstånd
eller ens något alternativ.
Ingen kan förneka att Chevènement tillhör vänstern. Han
har aldrig vikt från grundläggande socialistiska principer. Och som
inrikesminister har han aktivt verkat för att invandrare integreras.
Chevènements avgångbör uppmärksammas, inte bara för
att den visar att det bland regerande socialister finns dem som handlar efter
principer och övertygelse. Den underminerar också myten att ”korrekta”
socialister skulle vara för ett nytt gemensamt Europa, sönderbrutet
i små ”etniska regioner” utan några demokratiska, fungerande
statsbildningar.
Han har länge irriterat Washington och Berlin och där uppskattar man
att han nu försvinner ur den franska regeringen, slogs det fast i International
Herald Tribune den 30 augusti.
DM/GM