”Demokrati” på EU:s villkor

Jugoslaviens nye ”demokratiske president” Kostunica hälsa des välkommen till den ”europeiska familjen” vid EU:s topp
möte i Biarritz. Så har det kablats ut av massmedia.
Med andra ord: vilka som tillhör ”Europa”, det bestäms av rikemansklubben med maktcentret i Bryssel. Europa har idag 43 stater, 15 av dem är medlemmar i EU. Men det är dessa 15 som tar sig rätten att bestämma över utvecklingen, krig och fred på vår kontinent. Det är ett stort antal stater i Europa som inte får bli medlemmar, de ryms inte i EU:s exklusiva klubb, och några som inte vill gå med, men alla dessa ska ändå på det ena eller andra sättet tvingas att anamma direktiven från Bryssel.
Mycket tyder på att de dominerande EU-staternas inställning till utvidgningen av organisationen leder till allvarliga motsättningar inom den skara som hittills knutits till unionen. Den generella bristen på demokrati, som man hela tiden försökt att sopa under mattan, bryter nu totalt ohöljt fram.
EU:s stadgar måste ändras, anser bl a Tyskland och Frankrike. Annars kan de små och eventuellt nya medlemmar få för stort inflytande och göra organisationen mindre effektivt som verktyg för att förvandla EU till en kapitalistisk-federal stat där marknadsekonomin och dess ”demokratiska värderingar” ska bli allena rådande. De metoder som hittills tillämpats borde ge kalla rysningar utefter ryggraden på varje demokratiskt sinnade medborgare.
Folkomröstningen om EMU-inträde i Danmark gav ett påtagligt bevis på att missnöjet växer i folkdjupet och inte ens JA-sidans enorma ekonomiska övertag och allomfattande propagandafälttåg kunde hjälpa till segern. Folket har upplevt EU-verkligheten, det gav utslaget.
Nu måste vi svenskar höja rösten och kräva att folket så snabbt som möjligt ska få ta ställning – inte enbart till
EMU utan till Sveriges deltagande i EU som helhet. Detta eftersom det inte finns någon EU-politik utan EMU.
Men åter till mötet i Biarritz.
Kostunica förklarade sig rörd över mottagandet han fått av EU-ländernas toppar. Vad EU fordrar av Jugoslaviens nya ”demokrater” hade ingen kunnat undgå att uppfatta, så Kostunica lovade, förstås, snällt att samarbeta. Men han betonade att hans folk inte har glömt Natos bombningar och att de närvarande statschefernas odelade stöd för kriget.
Ja, flera av dem som nu bedyrar sin vilja att ”hjälpa det serbiska folket” var faktiskt pådrivare för terrorn och angav tonen i hetskampanjen mot Jugoslavien.
Även om Storbritanniens Tony Blair var värst, så gjorde vår egen utrikesminister Anna Lindh allt vad hon orkade för att i alla avseenden bli en liten kopia av Madame Albright.

Efter Kostunicas tal gjorde vår statsminister Göran Persson ett uttalande, där han känsloladdat sade att Kostunica hade
befriat EU-församlingen från ett trauma som den befunnit sig i sedan Natobombningen.
Trauma innebär ”svår psykisk påfrestning”. Om Persson nu försöker antyda att EU-topparna lidit av Natobesluten om att bomba civila, sjukhus, skolor, broar, fabriker …så måste man konstatera att han och Blair och Schröder och alla de andra Nato/EU-ledare lyckats mycket framgångsrikt att kamouflera sitt lidande.
Perssons krigstrauma har dessvärre inte fått några konsekvenser för hans och Sveriges politik. Bilderna från Israels senaste kalltblodiga massaker mot palestinska barn, ungdomar och andra civilister har inte kunnat förmå honom att ens särskilt fördöma Israels terror, än mindre att ge palestinierna allt nödvändigt politiskt, diplomatiskt och materiellt stöd i kampen för sina rättigheter. Över 100 dödade palestinier inom två veckor – det utlöste inget trauma för Persson.
Men när några i den palestinska folkmassan tappade kontrollen över sitt vrede och dödade två israeliska soldater som hade ”förirrat” sig in i fiendelandet – då fördömde Persson våldet. Urvalet av bilderna i svensk TV bekräftar att dagens officiella Sverige inte vill benämna orsaken för allt våld och lidande i Mellersta östen. Men ingen lösning kommer att ge fred åt Israel och palestinierna, som inte otvetydigt tar sig an kärnproblemet: Israels ockupation av främmande territorier och landets strävan att med stöd av USA inta en övermaktställning i regionen. Inga kompromisser kommer att ge fred som inte säkrar palestiniernas fulla jämlikhet och rätt till en suverän stat.
Nato och EU inklusive Sverige har lyft upp så kallade ”mänskliga rättigheter” till sin nya utrikespolitiska och militärpolitiska edstjärna. Men deras begrepp om ”mänskliga rättigheter” rymmer våld och terror att användas helt enligt egna intressen.
Våldet som palestinier använder mot sina förtryckare – det fördöms. Det är våld som närmast rättfärdiga krig som hämnd.
Men våldet som uppviglade och betalda grupper i Belgrad använder för att störta valda befattningshavare – det bejublas som hjältedåd och kallas för ”en fredlig revolution” av dem som hatar mest av allt verkliga revolutionära förändringar.
Ångerkänslan som Persson antydde när han talade om sitt Jugoslavien-trauma kom för övrigt snabbt. Inga tecken av den syntes när USA och EU hänsynslöst utnyttjade den av dem skapade svåra ekonomiska och politiska situationen för att styra presidentvalet i Jugoslavien.
Större och öppnare påtryckningar på ett suveränt lands val har knappast förekommit i modern tid.
Svenska Dagbladet skriver i en artikel om Jugoslavien den 15 oktober:
”Det är mer än sannolikt att de serber som nu röstat bort Milosevic skulle ha fortsatt att entusiastiskt stödja honom om inte omvärlden satt stopp”.
Där kan man bara hålla med.
Segerruset i de västliga medierna över Kostunicas tillträde
hade ännu inte lagt sig, då började eftertankens kranka blek
het framskymta: allt vad EU lovat det jugoslaviska folket om det bara gjorde sig av med sin president, ska nu realiseras. Men hur? När det var dags för EU att plocka fram det i utsikt ställda uppbyggnadsstödet, krymte löftena med ett slag.
Alla erfarenheter av sådana löften till folken i tidigare socialistiska länder har kommit på skam. I Jugoslavien kommer det knappast att bli annorlunda.
Det EU nu kallar för hjälp, men som egentligen inte är något annat en krigsskadestånd, är en futtig summa jämfört med den förödelse Nato/EU vållat folket. Och inte ens dessa medel blir lätta att få ut.
Visst kan någon miljard kronor anslås för humanitära ändamål, för mediciner, uppbyggnad av kommunikationer och andra akuta angelägenheter. Det måste ingå i uppbackningen av den president man tillsatt. Varningarna att i alla fall halva jugoslaviska folket i valet ställt sig bakom Milosevic upprepas inte för intet.
Men de stora pengarna, de pengar som EU lovat för att köpa jugoslaviska folkets förtroende, de kommer att utebli resp förses med så stora och övergripande ekonomiska och politiska villkor. Frankrikes president Jaques Chirac gav en tydlig fingervisning, när han i Biarritz sade att Balkanländerna måste ”göra en ansträngning” för att visa att de delar de gemensamma värderingar EU-länderna står för. Värderingar att marknaden – vinsten – går före allt; att det är rätt att bomba sig till makten …
Det är uteslutat att folken på Balkan kommer att ha nytta av dessa värderingar.

Rolf Hagel