Jugoslaviens nye ”demokratiske president” Kostunica hälsa des
välkommen till den ”europeiska familjen” vid EU:s topp
möte i Biarritz. Så har det kablats ut av massmedia.
Med andra ord: vilka som tillhör ”Europa”, det bestäms av
rikemansklubben med maktcentret i Bryssel. Europa har idag 43 stater, 15 av
dem är medlemmar i EU. Men det är dessa 15 som tar sig rätten
att bestämma över utvecklingen, krig och fred på vår kontinent.
Det är ett stort antal stater i Europa som inte får bli medlemmar,
de ryms inte i EU:s exklusiva klubb, och några som inte vill gå
med, men alla dessa ska ändå på det ena eller andra sättet
tvingas att anamma direktiven från Bryssel.
Mycket tyder på att de dominerande EU-staternas inställning till
utvidgningen av organisationen leder till allvarliga motsättningar inom
den skara som hittills knutits till unionen. Den generella bristen på
demokrati, som man hela tiden försökt att sopa under mattan, bryter
nu totalt ohöljt fram.
EU:s stadgar måste ändras, anser bl a Tyskland och Frankrike.
Annars kan de små och eventuellt nya medlemmar få för stort
inflytande och göra organisationen mindre effektivt som verktyg för
att förvandla EU till en kapitalistisk-federal stat där marknadsekonomin
och dess ”demokratiska värderingar” ska bli allena rådande.
De metoder som hittills tillämpats borde ge kalla rysningar utefter ryggraden
på varje demokratiskt sinnade medborgare.
Folkomröstningen om EMU-inträde i Danmark gav ett påtagligt
bevis på att missnöjet växer i folkdjupet och inte ens JA-sidans
enorma ekonomiska övertag och allomfattande propagandafälttåg
kunde hjälpa till segern. Folket har upplevt EU-verkligheten, det gav utslaget.
Nu måste vi svenskar höja rösten och kräva att folket så
snabbt som möjligt ska få ta ställning – inte enbart till
EMU utan till Sveriges deltagande i EU som helhet. Detta eftersom det inte finns
någon EU-politik utan EMU.
Men åter till mötet i Biarritz.
Kostunica förklarade sig rörd över mottagandet han fått
av EU-ländernas toppar. Vad EU fordrar av Jugoslaviens nya ”demokrater”
hade ingen kunnat undgå att uppfatta, så Kostunica lovade, förstås,
snällt att samarbeta. Men han betonade att hans folk inte har glömt
Natos bombningar och att de närvarande statschefernas odelade stöd
för kriget.
Ja, flera av dem som nu bedyrar sin vilja att ”hjälpa det serbiska
folket” var faktiskt pådrivare för terrorn och angav tonen i
hetskampanjen mot Jugoslavien.
Även om Storbritanniens Tony Blair var värst, så gjorde vår
egen utrikesminister Anna Lindh allt vad hon orkade för att i alla avseenden
bli en liten kopia av Madame Albright.
Efter Kostunicas tal gjorde vår statsminister Göran Persson ett
uttalande, där han känsloladdat sade att Kostunica hade
befriat EU-församlingen från ett trauma som den befunnit sig i sedan
Natobombningen.
Trauma innebär ”svår psykisk påfrestning”. Om Persson
nu försöker antyda att EU-topparna lidit av Natobesluten om att bomba
civila, sjukhus, skolor, broar, fabriker …så måste man konstatera
att han och Blair och Schröder och alla de andra Nato/EU-ledare lyckats
mycket framgångsrikt att kamouflera sitt lidande.
Perssons krigstrauma har dessvärre inte fått några konsekvenser
för hans och Sveriges politik. Bilderna från Israels senaste kalltblodiga
massaker mot palestinska barn, ungdomar och andra civilister har inte kunnat
förmå honom att ens särskilt fördöma Israels terror,
än mindre att ge palestinierna allt nödvändigt politiskt, diplomatiskt
och materiellt stöd i kampen för sina rättigheter. Över
100 dödade palestinier inom två veckor – det utlöste inget
trauma för Persson.
Men när några i den palestinska folkmassan tappade kontrollen över
sitt vrede och dödade två israeliska soldater som hade ”förirrat”
sig in i fiendelandet – då fördömde Persson våldet.
Urvalet av bilderna i svensk TV bekräftar att dagens officiella Sverige
inte vill benämna orsaken för allt våld och lidande i Mellersta
östen. Men ingen lösning kommer att ge fred åt Israel och palestinierna,
som inte otvetydigt tar sig an kärnproblemet: Israels ockupation av främmande
territorier och landets strävan att med stöd av USA inta en övermaktställning
i regionen. Inga kompromisser kommer att ge fred som inte säkrar palestiniernas
fulla jämlikhet och rätt till en suverän stat.
Nato och EU inklusive Sverige har lyft upp så kallade ”mänskliga
rättigheter” till sin nya utrikespolitiska och militärpolitiska
edstjärna. Men deras begrepp om ”mänskliga rättigheter”
rymmer våld och terror att användas helt enligt egna intressen.
Våldet som palestinier använder mot sina förtryckare –
det fördöms. Det är våld som närmast rättfärdiga
krig som hämnd.
Men våldet som uppviglade och betalda grupper i Belgrad använder
för att störta valda befattningshavare – det bejublas som hjältedåd
och kallas för ”en fredlig revolution” av dem som hatar mest
av allt verkliga revolutionära förändringar.
Ångerkänslan som Persson antydde när han talade om sitt Jugoslavien-trauma
kom för övrigt snabbt. Inga tecken av den syntes när USA och
EU hänsynslöst utnyttjade den av dem skapade svåra ekonomiska
och politiska situationen för att styra presidentvalet i Jugoslavien.
Större och öppnare påtryckningar på ett suveränt
lands val har knappast förekommit i modern tid.
Svenska Dagbladet skriver i en artikel om Jugoslavien den 15 oktober:
”Det är mer än sannolikt att de serber som nu röstat bort
Milosevic skulle ha fortsatt att entusiastiskt stödja honom om inte omvärlden
satt stopp”.
Där kan man bara hålla med.
Segerruset i de västliga medierna över Kostunicas tillträde
hade ännu inte lagt sig, då började eftertankens kranka blek
het framskymta: allt vad EU lovat det jugoslaviska folket om det bara gjorde
sig av med sin president, ska nu realiseras. Men hur? När det var dags
för EU att plocka fram det i utsikt ställda uppbyggnadsstödet,
krymte löftena med ett slag.
Alla erfarenheter av sådana löften till folken i tidigare socialistiska
länder har kommit på skam. I Jugoslavien kommer det knappast att
bli annorlunda.
Det EU nu kallar för hjälp, men som egentligen inte är något
annat en krigsskadestånd, är en futtig summa jämfört med
den förödelse Nato/EU vållat folket. Och inte ens dessa medel
blir lätta att få ut.
Visst kan någon miljard kronor anslås för humanitära ändamål,
för mediciner, uppbyggnad av kommunikationer och andra akuta angelägenheter.
Det måste ingå i uppbackningen av den president man tillsatt. Varningarna
att i alla fall halva jugoslaviska folket i valet ställt sig bakom Milosevic
upprepas inte för intet.
Men de stora pengarna, de pengar som EU lovat för att köpa jugoslaviska
folkets förtroende, de kommer att utebli resp förses med så
stora och övergripande ekonomiska och politiska villkor. Frankrikes president
Jaques Chirac gav en tydlig fingervisning, när han i Biarritz sade att
Balkanländerna måste ”göra en ansträngning” för
att visa att de delar de gemensamma värderingar EU-länderna står
för. Värderingar att marknaden – vinsten – går före
allt; att det är rätt att bomba sig till makten …
Det är uteslutat att folken på Balkan kommer att ha nytta av dessa
värderingar.
Rolf Hagel