En kontrarevolution görs, inte bara mot händelserna 1917 utan också
mot 1789.
Den ryska revolutionen har snart utplånats helt. De framsteg i samhällsutvecklingen
som den medförde är snabbt på väg ut, både i Ryssland
och de andra f.d. socialistiska länderna och här i Sverige. Klassgränser
och privilegier, individualism och samhällsupplösning sprider sig
på ett sätt som man omöjligt kunde ana bara för några
år sedan.
Men reaktionen är så ohejdad att den nu - liksom på 1930-talet
- angriper även de framsteg som vanns med den franska revolutionen. Det
gäller på alla områden: ekonomiska och politiska såväl
som sociala och kulturella. Upplysningens tro på förnuft och vetenskap
får ger vika för vidskepelse, irrationalitet och propaganda. ”Frihet,
jämlikhet och broderskap” är inte längre någon given
utgångspunkt för det borgerliga samhället.
En tydlig del i denna kontrarevolution är den avdemokratisering som vi
nu utsätts för.
I de franska revolutionära grundsatserna från 1789 slogs det fast
att all makt utgår från folket, att lagen skall vara uttryck för
den allmänna folkviljan och att alla medborgare har rätt att medverka
vid lagens utformning. Folket, dvs. medborgarna, var suveränt och skulle
styra de olika statliga institutionerna, militären och polisen och ha makt
att stifta lagar och ta ut skatter.
Den borgerliga demokratin och nationalstaten är den franska revolutionens
stora progressiva betydelse i historien. Folkstyret är den yttersta garanten
för folkets frihet och en förutsättning för social och ekonomisk
frigörelse.
Nu däremot råder andra samhällsförhållanden. Fram
till våra dagar behövde kapitalismen människorna för den
industriella produktionen. Och det var därför som folkets kamp för
politisk demokrati till slut var framgångsrik. Folkväldet fick accepteras
för att produktionen och vinsterna inte skulle äventyras. Men produktionsförhållandena
har utvecklats så att de inte längre kräver arbetskraft i samma
utsträckning utan klarar sig med tekniken. Kapitalet behöver alltså
inte människorna längre som producenter. Därmed är också
den tillkämpade demokratin som styrelseform i fara.
Idag raserar makten de statliga strukturer som är nödvändiga
för att demokratin skall fungera.
Staten angrips både utifrån och inifrån. Den nationella suveräniteten,
folkstyrets yttre sida, gäller inte längre. Folkrätten skyddar
inte längre befolkningen mot angreppskrig, svältblockader eller utländsk
inblandning, när den väljer ”fel politik”. Utvalda partier
finansieras öppet från utlandet. Etniska motsättningar underblåses
och separatism underminerar statens funktion. Politik och lagar bestäms
inte av medborgarna utan tas över av internationella tjänstemän
i alltmer feodala organisationer som WTO, EU, Nato och IMF. Innebörden
av demokratibegreppet förvanskas: folkstyre görs till bara en fråga
om ”mänskliga rättigheter” och, allra mest, om ”fri
marknad”. Medborgarrätten undergrävs (införande av dubbelt
medborgskap och slopande av medborgskapskrav för statliga tjänster)
och integrationen av invandrare i samhället undanträngs av ”multikulturalism”.
Nödvändiga statliga funktioner (t.ex. polis, utbildning och infrastruktur)
privatiseras eller avvecklas helt. En uppsjö småborgerliga en-fråge-organisationer
ersätter den nationella partipolitiken; vad som återstår koncentreras
på privata livsstilsfrågor. Anarkismen uppskattas mer än någonsin
av överheten. Politikerna kommersialiseras och vill inte mera tas på
allvar. Det anonyma expertväldet sprider sig.
I samhällsdebatten drar sig eliten inte ens för att öppet ifrågasätta
själva idén om folksuveränitet.
Vi får veta att en del frågor är för stora och komplicerade
för vanliga människor att ta ställning till och att de bör
lösas av experterna. Fast det ju egentligen är just de stora besluten
om samhällsutvecklingen som i grunden beror på vilka värderingar
vi har och där expertkunskapen spelar mindre roll.
Makthavarna beklagar sig över ”kris i demokratin” och kritiserar
folket för dess låga valdeltagande och ”politikerförakt”.
Men själva tjänar man de globala ekonomiska krafter som utgör
det verkliga hotet mot folkstyret. Och deras erbjudanden om ”global demokrati”,
”deltagardemokrati”, ”internetdemokrati”, ”demokratitorg”
o. likn. är inget annat än metoder att hålla medborgarna borta
från de avgörande frågorna. Ofarliga förströelser
som kan hålla oss sysselsatta utan att vi reellt kan påverka samhället
i stort.
Vi drivs snabbt mot ett teknokratiskt Europa - och en värld - i små
”etniska regioner”, utan några fungerande statsbildningar och
med fritt spelrum för kapitalismen. Redan lär oss Vaclav Havel och
resten av etablissemanget att Europa inte består av demokratier utan av
”marknadsdemokratier”. Där räknas vi bara som konsumenter,
inte som producenter eller medborgare.
Nationalstatens död kommer inte av sig själv. Globaliseringen bygger
på överlagda beslut som fattas i ett be stämt syfte: för
att undanröja det demokratiska styrelseskicket, för att likvidera
det folkstyre som - kanske en dag igen - skulle kunna lägga hinder i vägen
för kapitalets framfart. ”Frihandeln” ger storföretagen
en omedelbar god ekonomisk utdelning, men de stora vinsterna görs på
sikt när folket inte längre kan göra sig gällande.
Som Peter Cohen framhöll i SKP:s anförande vid de kommunistiska partiernas
internationella konferens i juni kastas resterna av den borgerliga demokratin
bort och det utvecklas en högre form av fascism med en spjutspets i internationella
organisationer (se Riktpunkt nr 5/2000).
I septembernumret av Le Monde Diplomatique behandlas en annan aspekt på
kontrarevolutionen, nämligen hur man försöker ändra 1789
års idé om jämlikhet (Alain Bihr och Roland Pfefferkorn, ”L’égalité
des chances contre l’égalité”).
Alltsedan den franska revolutionen har parollen ”Frihet, jämlikhet
och broderskap” suttit över portarna till de franska skolorna. Men
de senaste åren har Rousseaus idé om jämlikhet utsatts för
en generaloffensiv.
Angreppet mot jämlikhetsidén sker efter tre argumentations linjer,
nyuppväckta men alla lika gamla och välkända för oss. För
det första påstås att jämlikhet skulle vara detsamma som
likformighet. För det andra likställs jämlikhet med ineffektivitet:
om människorna skulle ges samma sociala villkor förlorar de motivationen
att förbättra sina liv, vilket skulle gå ut över både
individerna och samhället. Det tredje och främsta argumentet för
ojämlikhet är att jämlikhet skulle vara detsamma som tvång
och ofrihet och leda till totalitär diktatur. Svagheterna i argumenten
är tydliga och skall inte upprepas för Riktpunkts läsare.
Men överklassen vill sällan uttryckligen säga att den är
för ojämlikhet. I stället förvanskar man revolutionens jämlikhetsidé.
Visserligen talar man fortfarande om jämlikhet men nu, med en farlig semantisk
glidning, om ”jämlikhet i möjligheter”. Alla - fattig som
rik - skall ha ”samma möjligheter” att ta sig fram. Det är
till möjligheterna som jämlikheten skall vara begränsad.
Fast jämlikhet i möjligheter betyder, som vi vet, inte att det skulle
finnas jämlikhet vare sig i förutsättningar eller i faktiska
levnadsförhållanden. Det är alltså inte fråga om
att utjämna klassklyftor. Det är inte tal om någon övergripande
solidaritet eller social rättvisa. Den en gång radikala idén
vanställs.
Vad som i själva verket sker är att de styrande använder begreppet
”jämlikhet i möjligheter” för att rättfärdiga
en verklig social ojämlikhet, konstaterar författarna.
Storbritanniens premiärminister Tony Blair tvekar inte att hävda att
de mest utblottade själva är ansvariga för sin situation och
för sin olycka. De har bara inte lyckats utnyttja ”möjligheterna”
i livet. Och den tyske kanslern Gerhard Schröder framhåller: ”Jag
tror inte längre det är önskvärt med ett samhälle utan
ojämlikhet. När socialdemokrater talar om jämlikhet, så
borde de tala om jämlikhet i möjligheterna och inte om jämlikhet
i resultatet.”
För sextio år sedan, den 11 oktober 1940, klandrade marskalk Philippe
Pétain i ett tal till den franska nationen den gamla regimens svagheter
och brister och förklarade att de principer om jämlikhet som hade
inspirerats av Rousseau skulle bytas ut mot idén om jämlikhet i
möjligheter:
”Det nya styret skall vara en social hieraki. Det vilar inte längre
på den falska idén om en naturlig jämlikhet mellan människorna
utan på den oundvikliga idén om jämlikhet i ‘möjligheter’,
vilka är givna åt varje fransman för att bevisa sin förmåga
att tjäna. Sålunda återföds den äkta elit som den
gamla regimen har förstört under åren och som skall utgöra
den kader som är nödvändig för att utveckla välfärden
och värdigheten för alla” (citerat av René La Borderie
i ”L’Ecole émancipée”, Paris, nummer 6/2000).
Då hade den franska regeringen under ledning av Pétain redan kapitulerat
för den tyska imperialismen. Tyskland hade delat Frankrike i en ockuperad
del och en del där Frankrike skulle föreställa leva kvar som
suveränt land med Vichy som huvudstad. Pétain ledde det reaktionära
och auktoritära Nya Styret i Vichy och försåg de tyska storföretagen
med fransk tvångsarbetskraft. Efter kriget dömdes han till döden
för landsförräderi, men folkfrontsregeringen benådade honom
till livstids fängelse.
På 1930-talet gick fascismen i spetsen för kontrarevolutionen. Nu
liksom då utmärks reaktionen av imperialism och idealisering av militära
aktioner. Av framhävande av betydelsen av etniskt ursprung framför
klasstillhörighet och medborgarskap. Av elitism, intolerans, anti-intellektualism
och anti-socialism. Av förment folklighet.
Vem tar täten för kontrarevolutionen denna gång?
Och blir det också denna gång kommunisterna som till slut får
rädda demokratin och 1789 års radikala idéer om frihet, jämlikhet
och broderskap?
DM