Tidningen Arbetet finns inte längre. Låt oss inte hymla, det senaste
decenniet har varit en patetisk uppvisning i konstgjord andning. För många
läsare förlorade Arbetet sin själ då Hans Cavalli-Björkman
och Rune Andersson blev tidningens “frälsare”. Arbetet lämnade
också mängder av väljare, framförallt socialdemokrater,
“hemlösa” vid EU-omröstningen.
Dock, vad som ägnats ett förstrött intresse i Stockholm har orsakat
stor sorg och vrede i Skåne. Den 113 år gamla tidningen har utan
tvekan varit av största betydelse för tillkomsten av det svenska välfärdssamhället.
Själv minns jag när jag som barn besökte min faster och farbror
i Trelleborg på 50-talet. Min farbror som var elektriker tog sig alltid
en god stund med tidningen då han kom hem från sitt arbete. Arbetet
var på den tiden en eftermiddagstidning, och hade sin självklara
plats på hyllan under radion, tillsammans med Folket i Bild.
Olle Svenning påminner i en artikel om Arbetets starkt USA-kritiska hållning
under Vietnamkriget och om Hans Palmstiernas tidiga miljöartiklar. Det
är också Arbetet som svarat för det mest lysande årliga
kulturevenemanget i Malmö, nämligen Bokens Dag. Under mer än
60 år har i stort sett alla betydande svenska författare hjälpt
till att fylla Stadsteatern och på senare år Konserthuset.
Tidningens sista chefredaktör skriver med all rätt, “ att Arbetets
kris är det socialdemokratiska partiets kris.” Varken parti eller
tidning har lyckats hejda raserandet av välfärdssamhället, och
vad värre är man har inte lyckats formulera någon förklaring
till varför det raseras. Tydligare än så kan det inte illustreras.
Den verkliga makten ligger i ägandet och förklaringen skulle vara
att vi faktiskt är maktlösa.
Genom att delta i en allt mer perverterad fördelningspolitik avskärmar
sig det socialdemokratiska partiet från de mänskor, och de är
många, som inte känner igen sig i den goda värld som målas
upp av borgarpressen och dessvärre även av radio och television.
Det är här som tidningen Arbetet borde haft mod och styrka att bli
det organ som mänskor kunde identifiera sig med. Det är också
här som LO borde ha visat andra intressen än att förvalta medlemspengar
på börsen. De måste snart visa att det finns en annan maktfaktor,
nämligen kraften i det kollektiva arbetet.
LK