”Vi vill vara en öppen koloni och ett öppet samhälle.” (G-17:s koordinator Veselin Vukotic, intervjuad i ”The News Hour with Jim Lehrer”, amerikansk TV den 14 juli 1999)
På senaste tiden har man uppmärksammat ekonomerna i den jugoslaviska gruppen G-17. De skrev det program som antogs av den ”demokratiska” oppositionen och dess presidentkandidat Vojislav Kostunica. (Programmet diskuteras i ”US Arrogance & Yugoslav Elections”, på www.emperors-clothes.com/engl.htm)
G-17 vill gärna ge intryck av att man är självständiga
och orienterade mot Jugoslavien. I själva verket är gruppen i huvudsak
finansierad av ”Center for International Private Enterprise” (CIPE)
i Washington. CIPE beskriver sig som ”ansluten till USA:s handelskammare”.
Men egentligen är det fråga om ett kärninstitut i ”National
Endowment for Democracy”. ”National Endowment for Democracy”
har, såvitt vi kan se, inget att göra med demokrati. Snarare skapades
stiftelsen 1983 för att lösa ett problem för imperiet. Folk förstod
att CIA mutade de intellektuella och organiserade falska frontgrupper för
att verkställa den amerikanska politiken:
”När dess hemliga aktiviteter avslöjades (vilket oundvikligen
skedde) blev effekterna förödande.” (Washington Post 22.09.1991)
Det var därför som den amerikanska kongressen satte upp ”National
Endowment for Demo-cracy”.
Allen Weinstein, som planerade stiftelsen, sade: ”Mycket som vi gör
idag gjordes för 25 år sedan i det dolda av CIA.” (Washington
Post 21 .09. 1991)
”National Endowment for Democracy” kontrollerar alltså och betalar
för CIPE, som sedan i sin tur finansierar G-17.
Tre av de främsta medlemmarna i G-17 är tjänstemän vid Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken och placerade i Washington. Nämligen Dusan Vujovic, Zeliko Bogetic och Branko Milanovic. Vidare har G-17:s koordinator professor Veselin Vukotic arbetat nära Världsbanken. Han ledde Världsbankens ”konkursprogram” i Jugoslavien åren 1989-1990, som ledde till ödeläggelse av Jugoslaviens ekonomi och som innebar grundarbetet för upplösningen av landet. Trots att de står på IMF:s och Världsbankens lönelistor är de djupt inblandade i politiken i Serbien och Montenegro. Andra medlemmar i G-17 verkar som ”konsulter” där och deltar regelbundet i möten som organiseras av Världsbanken.
Om den ”demokratiska” oppositionen, som stödjer G-17:s ekonomiska program, får makten kommer G-17 ekonomerna att bestämma hur Jugoslaviens myndigheter och institutioner skall omformas. Det är ingen spekulation. Den ”demokratiska” oppositionen program, som har skrivits av G-17, kräver nära samarbete med IMF. Och fonden fordrar alltid att dess folk (som i detta fall praktiskt råkar vara G-17 ekonomerna) sköter affärerna. Det är inget man kan förhandla om.
På sin websida slår G-17 fast att dess mål är att etablera ”ett nätverk av experter i alla serbiska städer som kan utforma och förverkliga de nödvändiga ändringarna på alla sociala områden”. Detta blir ett nätverk som IMF och Världsbanken kan använda för att driva igenom sin politik i Jugoslavien samtidigt som man kan upprätthålla skenet att G-17 skulle vara ett inhemskt alternativ. Men G-17:s koordinator Mladjan Dinkic har bekräftat att det första en oppositionsregering kommer att göra är att förbereda en ”avsiktsförklaring” för IMF vilken redovisar de ekonomiska reformer som skall vidtas. ”Och vi hoppas att de godkänner den”.
Låt oss titta på tre av de ledande G-17 ekonomerna. Deras meriter är högst oroande. En av författarna till denna artikel, professor Chossudovsky, studerar effekterna av den ”ekonomiska medicin” som åläggs länderna av IMF och Världsbanken. G-17:s program är fullt av samma skadliga medicin som man påtvingade Ryssland, Ukraina, Bulgarien och Peru och många andra länder. Resultat: social och ekonomisk ödeläggelse. Men eftersom Jugoslavien har motsatt sig Natoangreppen på sin nationella suveränitet, kommer IMF av allt att döma att slå till i hämnd. Den ”ekonomiska medicinen” i Jugoslavien skulle bli mycket värre.
G-17 ekonomerna gillar fraser som ”fri marknad” och ”privatisering”,
men IMF:s ”reformer” förstör länder. Först tvingar
man regeringarna att göra sig av med allt socialt skydd: subventionerad
mat och hyra, gratis kommunikationer, gratis sjukvård. Iväg med det.
För det andra använder man ekonomisk manipulation och nya lagar för
att tvinga företag - offentliga och privata - i konkurs. Sedan tas dessa
företag över av en liten klick spekulanter och andra mäktiga
utländska ekonomiska intressen. Detta kallas för ”privatisering
genom likvidation” och är en rutinåtgärd på Balkan
och i Östeuropa..
Ett exempel på detta är Jugoslavien 1989.
G-17:s äldre statsman är professor Veselin Vukotic. För närvarande
är han en av hjärnorna bakom seperatismen i Montenegro. Men 1989 var
han privatiseringsminister i premiärminister Ante Markovic regering.
Jugoslaverna har bittra minnen av 1989-1990. Fast försöker de sätta
ett mänskligt ansikte på mardrömmen? Kanske folk tror att den
ekonomiska katastrof som drabbade Jugoslavien det året var ett naturligt
resultat av ”marknaden” eller ”inkompetent regeringspolitik”.
Det var det inte. Det fanns folk i Ante Markovics regering som drog i trådarna.
Året 1989-1990 arbetade professor Vukotic med sina kollegor i regeringskansliet
i Belgrad vid sidan av en armé av västliga jurister och konsulter
för att införa lagen om finansiell verksamhet. Den var en plan från
Världsbanken.
Med denna lag valdes företag noggrant ut för konkurs eller likvidation. Företagen tvingades uppnå omöjliga villkor. På detta sätt iscensatte Världsbanken - genom privatiseringsministeriet under professor Vukotics ledning – en nedbrytning av femtio procent av den jugoslaviska industrin. Uppgifter från Världsbanken bekräftar att under hans ledning utplånades mer än 1.100 industriella företag mellan januari 1989 och september 1990. Och det var bara början.
Av 2,7 miljoner arbetare avskedades mer än 614.000. De hårdast drabbade områdena var Serbien, inklusive Kosovo, Bosnien-Herzegovina och Makedonien. Reallönerna störtdykte. Socialpolitiken havererade. Arbetslösheten sköt i höjden.
Och nu vill samme professor Vukotic, en av nyckelmännen i G-17, tillbaka till makten. När IMF sätter käftarna i ett land, tvingar man regeringen att arbeta under folk som professor Vukotic. Vukotic kan alltså slutföra det jobb han påbörjade 1989 och som ironiskt nog avbröts när ekonomiska sanktioner infördes 1992. (Bulgarien skulle troligen ha det bättre idag om landet hade drabbats av sanktioner i stället för IMF!)
Medan professor Vukotic strävar efter att bli minister i en ”demokratisk” oppositionsregering arbetar han nära den separatistiska regeringen i Montenegro. Den montenegrinska presidenten Milo Djukanovic, hans tidigare student, har utsett honom till biträdande chef för Privatiseringskommissionen, som auktionerar bort statlig egendom i Montenegro. Nyligen fann vi på internet en annons från USA:s handelsdepartement. Rubriken är ”Montenegro: Privatiseringsdirektörer sökes”. I annonsen förklaras det att direktörerna behövs i Montenegro, där amerikanska tjänstemän ”ger tekniskt stöd” för s.k. privatisering. Direktörerna skall kontrollera ”fonder” som tar över äganderätten till vad som nu är offentlig egendom. Direktörerna skall ”omstrukturera” dessa privatiserade företag - avskeda arbetarna och sälja de mest värdefulla delarna. Handelsdepartementet lovar att ”det kommer att bli mycket lönsamt”. Notera hur skamlöst det amerikanska handelsdepartementet firar omvandlingen av montenegrinsk egendom till utländska vinster.
Professor Vukotic har också varit högröstad om Kosovos politiska och ekonomiska status. Förra juni marscherade Natotrupperna in i Kosovo - och UCK tillsammans med dem. Överallt drev man lojala jugoslaviska medborgare från sina hem, stal eller förstörde deras egendom och hotade dem till livet. Den 26 juni nådde fördrivningen sin höjdpunkt. Samtidigt uppgav professor Vukotic att ”Kosovo borde ha sin egen valuta” (Associated Press den 26 juni). Det är detsamma som att säga att Kosovo borde vara ett särskilt land. Den tyska marken antogs som lagligt betalningsmedel och nästan hela banksystemet i Kosovo överlämnades till tyska Commerzbank A.G. Och G-17 ekonomerna applåderade…
G-17 och IMF-Världsbanken
En av de mest framstående G-17 medlemmarna är Dr Dusan Vujovic, en
högt placerad ekonom i Världsbanken. Han är länken mellan
G-17 och Washington. Han har mycket aktivt övervakat ”reformerna”
i ”övergångsländerna”. I augusti 2000 sattes Vujovic
att leda förhandlingarna om ett av Världsbankens mest dödliga
ekonomiska paket: det som föreskrevs för Ukraina, som då redan
var förstört av tidigare åtgärder från IMF och Världsbanken
Vad hände med Ukraina? Den ukrainska katastrofen började hösten 1994 i Madrid i Spanien vid ett möte på IMF:s och Världsbankens 50-årsdag. Premiärminister Vitali Masol undertecknade ett avtal med IMF. I utbyte mot att landet accepterade en ”ekonomisk chockbehandling” fick Ukraina ett lån på 360 miljoner dollar, en mycket liten summa i dessa sammanhang. Reformerna lanserades i mitten av oktober 1994. IMF beordrade de ukrainska myndigheterna att överge den statliga kontrollen av valutakursen. Detta medförde att valutan kollapsade. Brödpriset steg på en natt med 300 procent. Elektriciteten med 600 procent. Allmänna kommunikationer med 900 procent.
”Dollariserade” priser påtvingades en befolkning där lönen var mindre än tio dollar i månaden. Krediter låstes. Med skyhöga elektricitetspriser och ingen kredit förstördes den offentliga och privata industrin. Internationella spekulanter drogs dit som vanvettiga hajar.
I november 1994 skickades sedan förhandlare från Världsbanken dit för att ge regeringen ”råd” om en översyn av Ukrainas jordbruk. Spannmålsmarknaden avreglerades. Därmed öppnades Ukraina upp för dumpning av USA:s spannmålsöverskott. Ukraina, som tidigare hade exporterat vete, fick tigga livsmedelshjälp från EU och USA. Tack vare IMF är Ukraina idag ett svältande politiskt protektorat under USA och Tyskland. Och kom ihåg: Ukraina gjorde aldrig något som kunde förtörna USA, till skillnad från Jugoslavien.
En annan nyckelmedlem i G-17 är Dr Zeliko Bogetic, som har en hög ställning vid IMF. IMF har varit doktorn i flera medicinska behandlingar. Patienten dör alltid. Åren 1994-1996 deltog Bogetic på uppdrag av IMF när Bulgarien påtvingades ett strukturellt anpassningsprogram. Allt socialt försvar revs bort: priskontroller, subventionerade livsmedel, bostäder och sjukvård.
Programmet ledde till massarbetslöshet. År 1997 hade pensionerna, enligt Världsbanken, kollapsat till två dollar i månaden. Världsbanken erkänner själv att 90 procent av bulgarerna nu lever under existensminimum men man säger att det ändå sker stora ekonomiska framsteg. Uppenbarligen når man fulländning när det inte finns några bulgarer kvar i livet.
Tidigt 2000 skickades Bogetic av IMF till Podgorica i Montenegro får att ge råd till president Milo Djukanovics separatistiska regering. Bogetic skulle ordna en valutanämnd efter förebild av den i Bosnien enligt Daytonavtalet. Bogetics råd var att man skulle sluta använda dinaren, den jugoslaviska valutan. Han framhöll att under inga omständigheter fick Montenegro upprätta en centralbank. Och minns: Djukanovics regering säger att man vill ha ”självständighet” från Jugoslavien. En centralbank är en nödvändig förutsättning för riktig självständighet. Nej, sade Bogetic, det vore ”den värsta lösningen”. Det vill säga: självständighet i dess koloniala innebörd.
Bogetic är den troliga kandidaten till posten som chef för den jugoslaviska centralbanken, om den ”demokratiska” oppositionen skulle vinna. Vad skulle han göra där? Detsamma som han gör i Montenegro: etablera en kolonial valutanämnd som är kopplad till den tyska marken. Då skulle penningpolitiken kontrolleras av landets fordringsägare. Det skulle innebära utmärkta affärer för fordringsägarna men bli desto värre för vanligt folk. Det skulle göra det omöjligt att finansiera en ekonomisk återuppbyggnad med Jugoslaviens egna resurser. Landet skulle komma i en tvångströja.
Vad skulle IMF-reformer innebära för Jugoslavien? Om den ”demokratiska” oppositionen kommer till makten, skulle den genomföra IMF:s ekonomiska medicin. Det säger den själv i sitt program. Men skulle det bli samma medicin som IMF har ordinerat för Ryssland, Bulgarien och Ukraina?
Ryssland, Bulgarien och Ukraina samarbetade helt och fullt med Washington. Länderna gick med på att förvandlas till kolonier. Var Väst barmhärtigt? Tänk på Ryssland. Under det första år som reformerna tillämpades, 1992, kollapsade lönerna med 86 procent. Och i flera länder på Balkan och i Östeuropa har den ekonomiska aktiviteten halverats, trots att den var låg redan tidigare. Och detta är ändå de länder som samarbetar. Som alla vet är USA irriterat över Jugoslavien. Jugoslavien har inte varit någon god slav. Landet har inte kysst bombarnas händer.
Historien visar att om IMF får tag i ett land som gjort motstånd så blir behandlingen brutal. Och vi syftar inte då på stora rebeller som Jugoslavien. Vi talar om mycket moderata rebeller, t.ex. Peru. I Peru vägrade president Alan Garcias regering (1985 - 1990) att göra en del av vad IMF beordrade den att göra. År 1985 bestämde den att internationella lån skulle avbetalas med reducerade belopp. Den satte igång ett ekonomiskt program som skulle hjälpa (och inte förstöra) ekonomin. Landet sattes omedelbart på IMF:s svarta lista, vilket skadade Perus utrikeshandel.
Så kom professor Alberto Fujimori. Det var valet 1990. På grund av Washington hade Peru ekonomiska problem, och många ville ha en förändring. Fujimori var okänd. Folk tyckte han var ”hederlig” och ”lovande”. Han ledde ett litet parti som aldrig hade suttit vid makten. Han fick flest röster i valet 1990.
När Fujimori väl kom till makten gav han upp för IMF:s krav. Därefter följde de mest dödliga ekonomiska ”reformerna” i Latinamerikas historia. Bara från en dag till en annan steg bränslepriset 31 gånger (2.968 procent) och brödpriset mer än tolv gånger (1.150 procent).
Folket hade inte längre råd att koka vatten. En koleraepidemi bröt ut. De sociala följderna var förödande. I augusti 1990 var lönen för en lantarbetare 7:50 dollar i månaden. Det var tillräckligt för att köpa två hamburgare och något att dricka på McDonalds. Konsumentpriserna i Lima var högre än i New York. Reallönerna sjönk med 60 procent. I mitten av 1991 hade levnadsstandarden sjunkit med 85 procent jämfört med nivån på sjuttiotalet. Och det var bara början på tio års dödliga reformer under Fujimori.
Och kom ihåg: Peru hade egentligen inte gjort något. Bara motsatt sig några IMF-åtgärder. Men Jugoslavien? Jugoslavien motsatte sig tyskt kolonialt herravälde under andra världskriget - och nu amerikanskt. Washington och Berlin skulle inget hellre vilja än att statuera ett exempel med Jugoslavien och visa vad som händer om man gör motstånd. De vill göra landet till ett modellprotektorat.
Har inte USA och Tyskland gjort detta fullständigt klart i Kosovo? En
fascistisk gangsterregim med länkar till narkotikahandeln har installerats.
Och västliga ledare är helt medvetna om det skräckvälde
man har bringat till Kosovo. FN:s generalsekreterare Kofi Annan har erhållit
en särskild rapport om det.
Rapporten diskuterades i den engelska tidningen the Observer: ”Mord, tortyr
och utpressning. Det är de anklagelser som framförs mot FN:s egen
skyddskår (Kosovo Protection Corps, KPC) i en hemlig FN rapport till generalsekreterare
Kofi Annan.”
”KPC anklagas i rapporten från den 29 februari för kriminella aktiviteter - mord, tortyr, olaglig polisverksamhet, maktmissbruk, hotelser, brott mot politisk neutralitet och etnisk hets.”
Vad skulle Washington göra om dess tjänstemän i G-17 fick tag i Jugoslavien? Man skulle sätta igång de mest extrema ekonomiska ”reformer”. Priserna skulle gå i höjden. Lantbrukarna skulle förlora sin jord. Företag skulle köpas upp eller stängas.
Sådant lidande ger etniska motsättningar. Washington skulle piska upp dem genom att skicka in sina terrorister i UCK. Varför håller Washington UCK vid makten i Kosovo? För att man vill använda dem igen. Till vad? De klarar inte att slåss med en reguljär armé. Men de klarar att terrorisera en civilbefolkning.
En Washingtonkontrollerad regering skulle släppa in Natotrupper för att ”upprätthålla ordningen”. Trupperna skulle aldrig lämna landet. Jakten på fingerade krigsförbrytare skulle fortsätta, tusen gånger värre än vad den är i den bosniska serbiska republiken. De kroater, bosniska muslimer och etniska albaner som har flytt till Serbien för att undkomma den fascistiska förföljelsen skulle sättas upp på listan av påhittade krigsförbrytare. Alla lojala jugoslaver skulle få betala för sina (fingerade) brott så att ”läkandet kan börja”.
Allt skulle göras för att förnedra folket, bryta deras gnista, och för att eliminera möjliga motståndsledare.
Efterkrigsrelationerna mellan USA och Vietnam är belysande.
När Vietnamkriget var slut, beordrade USA ett embargo som innebar betydande
ekonomiska skador för Vietnam. För några år sedan gick
Washington med på att upphöra med embargot efter en hemlig överenskommelse
mellan de officiella fordringsägarna, Parisklubben. Vietnam accepterade
att betala de skulder som fanns från den sydvietnamesiska regeringen,
en marionettregim som hade kontrollerats av Washington och som lånat pengar
av Washington. Den största delen av skulderna avser lån som togs
för att köpa vapen av USA för att döda vietnameser. Och
nu måste Vietnam återbetala denna motbjudande skuld.
Kostunica framställer sig som en nationalist som är kritisk mot Nato, men han vill ”normalisera” Jugoslaviens förbindelser med IMF, FN och OSSE. Dessa är emellertid systerorganisationer, de arbetar tillsammans i en stor familj. Nato är den militära grenen av Västs finansiella intressen och opererar inte självständigt utan i tätt samråd med Wall Street och IMF. I Bosnien och Kosovo koordinerades Natos olika militära operationer nära med IMF:s och Världsbankens ”ekonomiska interventioner”.
Under IMF och G-17 skulle Jugoslavien omvandlas till ett protektorat efter mönster från Bosnien och Kosovo. Det slutliga målet är erövring, ekonomisk krigföring är instrumentet. Det som inte förstördes genom Natobombningarna 1999 skulle avvecklas med ett nytt konkursprogram, planerat av IMF och genomfört av ekonomerna i G-17. Den nationella industrin skulle konfiskeras av utländskt kapital såsom skedde i Kosovo med gruvorna i Trepca, vilka överlämnades på ett silverfat till den mäktiga Washingtongruppen, en byggnads-, gruv- och försvarsentreprenör med säte i USA.
I denna process skulle jugoslaverna, vars levnadsstandard redan kollapsat på grund av ekonomiska sanktioner och tidigare IMF-åtgärder, störtas ned i bottenlös fattigdom.
Michel Chossudovsky och Jared Israel
© Michel Chossudovsky och Jared Israel. Artikeln publiceras i Riktpunkt
med
särskilt tillstånd av författarna.