Det föreliggande förslaget till program för det socialdemokratiska
partiet innebär att SAP inte bara i den praktiska politiken utan även
teoretiskt och visionsmässigt lämnar de sista resterna av socialistiska
värderingar.
I SAPs första partiprogram som antogs 1897 lyder anslaget:
”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom,
att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation
och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse, till betryggande
och utveckling av den andliga och materiella kulturen. Huvudorsaken till de
lyten, som vidhäftar våra dagars civilisation, är nämligen
det privatkapitalistiska produktionssättet.”
Programmet från 1897 skildrade de motsättningar som måste uppstå
på grund av det privata ägandet av produktionen och drog av detta
slutsatsen:
”Socialdemokratin vill därför genomföra även arbetarklassens
politiska organisation, sätta sig i besittning av den offentliga makten
och efter hand förvandla till samhällets egendom alla produktionsmedlen
– transportmedel, skogar, gruvorna, bruken, maskinerna, fabrikerna, jorden.”
Denna klart socialistiska grund har sedan steg för steg lämnats, först
i den praktiska politiken och nu även slutligen i programmet.
I programmet som gällt enda tills nu och som reviderats så sent som
1990 heter det fortfarande att socialdemokratin ville om
dana samhället så att ”bestämmanderätten över
produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”.
Men detta mål avfärdade Göran Persson nu med en handvändning
när han presenterade det nya programförslaget: ”Den där
meningen kan vi säga adjö till, den var uttryck för en socialiseringstanke
som partiet aldrig tillämpat i praktiken.”
Klasser och följaktligen klasskamp är i det nya förslaget okända
begrepp, eftersom inga klassmässiga motsättningar finns i programkommitténs
världsbild.
Kapitalkoncentrationen i Sverige och världen som helhet är större
än någonsin, klassklyftorna fördjupas dramatiskt både
inom länderna och mellan kontinenten, storkapitalets globala ekonomiska
och politiska makt är närmast obegränsad – men socialdemokratin
ser inga motsättningar mellan kapital och arbete.
Med ett simpelt knep försöker man trolla bort klassmotsättningarna
genom att måla upp en ytlig bild av arbetarnas levnadsbetingelser i industrisamhället
för hundra år sedan och ställa det mot dagens förbättrade
materiella förutsättningar. Då, så argumenterar man, fanns
det fog för uppror och klasskamp och hänvisar till och med till marxismen
som en av socialdemokratins idékällor. Men sedan socialdemokratin,
vem annars, förverkligat sin reformpolitik och fört den till en blomstrande
välfärd, sedan alla i Sverige har varmt vatten i lägenheten och
en lagstadgad semester – sedan dess har i SAPs definition arbete och kapital
smält samman till en enda solidarisk gemenskap.
Hur ska man annars tolka skrivningen i det nya programförslaget:
”Socialdemokratins välfärdsreformer utgår ur den idétradition
som handlar om det gemensamma samhällsbyggande. Det omfattar alla, inte
bara de som har låga inkomster. De generella systemen gör alla invånare
delaktiga i både rättigheter och skyldigheter och det bidrar därmed
till sammanhållningen och solidaritet i samhället.”
Programskrivarna ser inte de ökade motsättningarna i dagens samhälle,
den ökade utslagningen, segregeringen, privatiseringen av sjukvården,
en tandvård som präglas av klassklyftor och klassklyftor också
djupt ner i utbildningssystemet. De förmår att blunda för hur
kapitalet steg för steg förvandlar arbetarna, framför allt i
den moderna industrin, till tysta och fogliga undersåtar, till moderna
slavar – visserligen med bil och utlandssemester, men med arbetsbördor
bortom alla sociala gränser och utan inflytande över arbetets inriktning
och frukter.
Socialdemokratin med sin odiskutabelt starka dominans bland de arbetande i vårt
land är det parti som skulle kunna ge ett alternativ till nyliberalismen,
som skulle väcka och inspirera till kamp mot det egoistiska och penningfixerade
samhälle som breder ut sig, men tyvärr utgör detta programförslag
en total underkastelse för liberalismen. Marknaden upphöjs till det
enda saliggörande rättesnöre för allt och alla i samhälle.
Men marknadsekonomi – det är penningvälde, motsatsen till sociala
och demokratiska värderingar och mål.
Programkommittén var tydligen medveten om att partiets medlemmar vet
vad kapitalism innebär. Därför försöker man rädda
sig med en exempellös samhällsvetenskaplig gallematias: ”Mot
kapitalism och för marknadsekonomi” lyder parollen.
Man framställer marknadsekonomi som ett rationellt sätt att fördela
varor. Och varornas produktion? Och fördelningen av vinsterna? Det säger
programmet inget hållbart om. Man erkänner att kapitalismen inte
fungerar så bra när det handlar om vård och omsorg. Att kapitalet
i kraft av sitt kapital vill styra över andra – detta ”kapitalistiska
uttryck tycker vi inte om”, så Persson. SAP vill gärna att människorna
är fria och inte blir beroende av varandra – fast till ägandet
av produktionsmedlen och kapitalet ser de uppenbart ingen koppling.
Varför denna ideologiska högersväng, som gör SAP till ett
borgerligt-liberalt parti? Orsaken måste sökas i den traditionella
reformismens ovilja att på allvar ta itu med att förändra ägarförhållanden.
Den globala kapital- och maktkoncentration gör det allt svårare att
förverkliga reformer i de arbetandes intresse utan en konsekvent klasskamp,
utan att ifrågasätta de multinationella koncernernas ekonomiska och
därmed politiska makt. SAP försöker fly detta dilemma genom att
skriva fast kapitalismen som den enda acceptabla samhällsordningen. Marknadshyllningen
gör om klasskillnader till något naturligt, oundvikligt, beroende
på individuell förmåga. Demokratiskt inflytande och sociala
rättigheter ersätts med aktieinnehav.
Programkommittén avskriver därmed till många partimedlemmars
besvikelse den gamla ideologin att med sociala och demokratiska reformer utöka
de arbetande människornas inflytande i samhället.
Kommer de krafter i SAP som fortfarande tänker i sociala och demokratiska
banor, som i sin egen verklighet ständigt upplever kapitalismens väsen,
att går till storms och kräva ett program för ett samhälle
där åtminstone socialdemokratins traditionella reformistiska värderingar
ska vara vägledande? Här menar jag den ursprungliga teorin om via
reformer till socialism. Detta är inte vägen vi kommunister tror på,
men den skulle ändå vara bättre än knäfallet för
nyliberalismen som vi nu upplever.
Nu vet vi att det inte är lätt för medlemmarna i SAP att rubba
ledningens politik. Programförslaget talat för fortsatt knytning och
anpassning till EU. Litet kryptiskt talas om ekonomiska samarbetsorganisationer
som får en allt större betydelse för landet – för
att undvika att tala rakt ut om EMU. SAP vill bekämpa och bota kapitalismens
mörkaste sidor med EU och andra av kapitalet skapade och dominerade instrument.
Väldigt enkelt utryckt innebär det att ska bekämpa jäveln
med fan …och hur det går, det vet vi alla.
Att majoriteten av både SAPs medlemmar och väljare blir allt mer
kritiska till den Europeiska unionen och dess monetära och militära
grenar struntar programkommittén i. Denna linje kan inte sägas vara
populistisk, den går ju på tvären mot vad folkflertalet anser.
Däremot är den ett tydligt bevis för undfallenheten mot monopolkapitalet.
Ren och skär populism har däremot föranlett programkommissionen
att nu utropa SAP till ett ”feministiskt parti”. Även om Persson
påstår att han redan blev ”feminist” när han gick
med i partiet, så kan ingen undgå att förstå att SAP
hoppas på detta sätt kunna hämta hem några röster
från vänsterpartiet.
Med socialdemokratins nya programmatiska idéer i högsits kommer
Sverige att fortsätta sin vandring bort från välfärd, gemenskap
och solidaritet. Kapitalmakt får fritt spelrum och tränger undan
avgörande delar av folkmakten. För alla som inte är överens
med denna ideologi, för dem som vill ha ett antikapitalistiskt, socialistiskt
alternativ, finns inget hopp i dagens socialdemokrati. Det åligger inte
minst vårt parti, SKP, att göra ett sådant alternativ synligt
och attraktivt för många. Men vägen är lång och många
fördomar mot socialism och kommunister måste brytas ner.
Rolf Hagel