Grupp 77 består av 77 av världens fattigaste nationer, och Kuba har varit en av de drivande krafterna i dess etablerande. Namnet syftar på G7, en grupp som består av världens 7 rikaste nationer. Grupp 77s mål är att ”ge u-länderna medel för att uttrycka och främja sina kollektiva ekonomiska intressen och förbättra sin kollektiva förmåga att förhandla inom FN-systemet om samtliga stora ekonomiska frågor, samt att främja det ekonomiska och tekniska samarbetet mellan u-länderna” (www.g77.org).
I ett tal till G77s konferens i Havanna i april i år sade Fidel Castro:
”Kuba har framgångsrikt förverkligat sitt program för bl
a utbildning, hälsovård, kultur och sport, vilket ingen i världen
skulle ifrågasätta - trots fyra decennier av ekonomisk blockad -
och har revalverat landets valuta (skrivit upp värdet, undert anm) gentemot
dollarn sju gånger under de senast fem åren, och allt detta tack
vare Kubas privilegierade position som icke-medlem av IMF (Internationella valutafonden)”.
Det är svårt att hitta en bättre beskrivning av fördelarna
med att inte vara utsatt för omvård från IMF och Världsbanken
(WB), som tillsammans med Världshandelsorganisationen (WTO) går i
spetsen för ett fenomen som kallas för ”globalisering”,
men i själva verket inte är någonting annat än imperialism.
Vad som väntas folken över hela världen, i såväl Sydostasien
som Sverige, är total underkastelse under kapitalets villkor.
Statistik om levnadsvillkoren i de länder som har varit utsatta för
”globaliseringen” är så nedslående att propagandan
för kapitalets fortsatta frammarsch har reducerats till upprepande av ett
enkel påstående, nämligen att när ”marknaden”,
d v s imperialismen, får härja fritt blir det bättre för
alla. Visserligen blir de rika rikare, men de fattiga blir mindre fattiga. Och
det har alltid funnits en skillnad mellan de fattiga och de rika, eller hur?
Detta skrev Tony Blair och Göran Persson i en artikel i International
Herald Tribune for ett par månader sedan. Detta säger Sveriges handelsminister
Leif Pagrotsky så fort han bara får chansen. Och detta upprepas
av en kör journalister varje gång som någon demonstrerar på
gatan under parollen ”Stoppa globaliseringen”.
Både G7s regeringschefer och chefena för IMF och WB har under det
senaste året erkänt att dessa institutioner gör misstag ibland,
som under kraschen i Sydostasien, vilken började 1997 och fortfarande är
på gång. Men de menar att misstagen varit rent taktiska, t ex räntesatser
har satts några procent för högt eller lågt. Men på
det stora hela är fortsatt globalisering livsviktig för att ge vanligt
folk en chans att leva det goda livet.
Hemlig IMF-plan för Ecuador
Därför var det av intresse att läsa ett reportage i The Guardian
12.10.2000 om IMF:s hemliga strategi för Ecuador, ett land som har svåra
ekonomiska problem. Dessa problem är så akuta att landets nuvarande
president har sagt att den amerikanska dollarn skall bli Ecuadors nya valuta.
Det har tidigare påpekats flera gånger i Riktpunkt att när
en nation inför en främmande valuta som sin egen förlorar den
kontroll över sin egen ekonomi.
En sak som Ecuador har gemensamt med många andra u-länder är
att landet ha varit utsatt för en ”räddningsaktion” från
IMF. En IMF-räddningsaktion är i grund och botten riktad mot att rädda
utländska kapitalister som har investerat pengar på ett eller annat
sätt i landet i fråga.
I början på 1980-talet hade en del utländska kapitalister investerat
pengar i Ecuador genom att låna ut stora summor till privatägda företag
som ansågs ha goda vinstmöjligheter. Emellertid visade det sig som
så ofta att vinstmöjligheterna var antingen starkt begränsade
eller t o m obefintliga, och företagen kunde varken betala ränta på
lånen eller återbetala lånebeloppen. Detta var mycket oroande
för de utländska kapitalisterna, vilket var helt naturligt, eftersom
ingen människa tycker om att förlora pengar. Och eftersom denna typ
av investerare ofta har de goda kontakterna som behövs i en sådant
kris, kom IMF till räddning.
Räddningen var ganska enkel. Som många andra u-länder hade Ecuador
lånat pengar från IMF för att finansiera landets utveckling.
Som långivare kunde IMF ställa hårda villkor, precis som en
bank i Sverige kan ställa hårda villkor när en skuldsatt ägare
till ett hus eller en lägenheter kommer i penningnöd.
IMF tvingade Ecuadors regering att ta över de dåliga lånen
och betala tillbaka pengarna till de utländska kapitalisterna, som därigenom
visserligen gick miste om räntor men åtminstone fick tillbaka sitt
satsade kapital. Ecuadors regering tvingades låna 1,5 miljarder dollar
av IMF för att rädda privata investerare. Detta motsvarar ungefär
38 miljarder dollar i dagens penningvärde, vilket motsvarar ca 20procent
av Ecuadors bruttonationalprodukt (BNP) 1997, enligt FNs Human Development Report
1999.
Om den svenska staten skulle låna en summa motsvarande 20 procent av BNP
skulle beloppet bli ca 450 miljarder kronor, och man kan föreställa
sig det skriket som skulle komma från alla landets välinformerade
ekonomer angående lånens fördärvande effekt på statsfinanserna.
Liknande aktioner för att rädda utländska investerare har genomförts
i många länder, inkl Mexiko och de s k tigerekonomierna i Sydostasien.
Hur som helst - efter att Ecuador hade överfört de dåvarande
1,5 miljarder dollar till de utländska investerarna ökade den ecuadoriska
statens skuld till IMF med detta belopp. IMF var förstås mycket mån
om att få pengarna tillbaka, och för att förbättra statens
möjligheter att återbetala lånet satte IMF en del villkor,
som ofta kallas för ”reformer”.
Först och främst måste regeringen höja priset på
elkraft och andra nödvändiga produkter och tjänster som levererades
av statligtägda företag. Dessutom måste 120 000 jobb elimineras
inom den offentliga sektorn. Med hänsyn till befolkningen skulle detta
motsvara ca 148 000 jobb i dagens Sverige.
Dessutom tyckte IMF att det var rimligt för Ecuador att ta bort alla kontroller
på kapitalmarknaden, så att privatägda banker skulle kunna
agera precis som de ville och kapitalet skulle flöda fritt. Räntesatserna
och den privata skuldsättningen exploderade.
Detta var 1983. Och nu är det dags igen. Ecuador behöver låna
mer pengar för att kunna betala tillbaka lån. Statens låneskuld
uppgår idag till ca 238 miljarder dollar, eller 2 380 miljarder kronor,
ungefär det dubbla av Sveriges statsskuld. Och som vanligt är det
IMF som ställer upp med en hjälpande hand.
Journalisten Gregory Pallast som skriver om Ecuador i The Guardian har på
något sätt kommit över IMFs hemliga strategi för Ecuador,
som kallas för ”Interim Country Assistance Strategy” (provisoriskt
hjälpprogram).
Denna strategi innehåller 167 olika villkor som Ecuador måste acceptera
för att kunna låna pengar av IMF. Bl a måste ca 26 000
jobb snarast elimineras, och reallönerna för de resterande som har
arbete måste halveras inom ett par månader. Priset på hushållsgas
måste höjas med 80 procent. Det största statligtägda systemet
för vattenförsörjning måste överföras i utländsk
ägo senast 1 juli 2001. Och oljejätten BP måste få rätt
att bygga och äga en pipeline över Anderna.
Arbetare och småbönder i Ecuador har lidit mycket sedan 1983, och
deras lidande kommer inte att minska inom den närmaste framtiden. Kanske
kunde Leif Pagrotsky tillsätta en studiegrupp för att åka till
Ecuador och rapportera om läget och sedan dra slutsatser om ”globaliseringen”
verkligen leder till ett bättre liv för alla.
PC