Den svenska valstatistiken visar en klart nedgående trend, åtminstone vad medborgarnas röstbenägenhet beträffar. Botten nåddes vid fjolårets val till europaparlamentet, där endast 36 procent av de röstberättigade deltog. Allmänhetens intresse för partipolitik har således drastiskt minskat. ”Sjulingspartierna” lider dessutom av en åldersmässig stagnation. Av Stockholms socialdemokratiska arbetarkommuns officiellt redovisade 10 000 medlemmar utgörs exempelvis 6 000 av ålderspensionärer. Ännu dystrare är förhållandet på ungdomsfronten. På 1970-talet var 8 procent av de svenska ungdomarna organiserade i någon form av politiskt parti. Men nuförtiden är endast 0,2 procent av ungdomarna politiskt organiserade! Visserligen utgjordes den relativt höga siffran för 1970-talet till betydande del avhängigt av det stundtals heta engagemanget emot USA:s krig i Vietnam. Men det döljer endast skummet på ytan vad det gäller det rekordhöga manfallet i de etablerade politiska partiernas medlemsstruktur.
Mittenpartiernas väljarras
Den mest tydliga trenden i svensk politik utgörs av väljarraset för
de två mittenpartierna, centern och folkpartiet. Vid det första allmänna
valet med gemensam valdag 1970 erhöll dessa två partier så
mycket som 36 procent av väljarstödet. Numera balanserar båda
farligt nära 4 procentspärren för att överhuvudtaget nå
riksdagstillträde. Det parlamentariska parti som huvudsakligen tjänat
på centerraset är moderata samlingspartiet. Moderaterna har inte
bara slukat mittenpartierna, utan har även annars framgångsrikt kunnat
torgföra sin politik. Tidningen Dala Demokratens förre chefredaktör
Villy Bergström påpekade exempelvis häromåret att om Sverige
väl anslöt sig till den Europeiska valutaunionen, EMU, så hade
moderaterna i praktiken fått igenom hela sin programpolitik, som de propagerat
för det senaste halvseklet! Samtidigt har mittenraset skapat en synbar
apati hos ickemoderata borgerliga väljare. Politisk polarisering är
för denna gruppering inte särskilt avundsvärd. Den privatiseringsvåg
som kulminerade under den moderatdominerade borgarregeringen 1991 – 1994,
har sedan dess ingalunda avstannat. De kvarvarande mittresterna har tämligen
reservationslöst accepterat nämnda tilltag!
Men kriskänslan inom svensk partipolitik har numera inte bara sin hemvist
hos de ständigt krympande mittenpartierna.
Storfinansen styr, socialdemokraterna regerar
I sin klassiker från 1902 ”Den sociala revolutionen” skrev
Karl Kautsky: ”Den härskande klassen styr men den regerar inte”!
Och Kautskys utsaga är i högsta grad tillämplig på dagens
svenska politik. Storfinansen styr, socialdemokratin regerar! Privatiseringsvågen,
nyligen manifesterad genom utförsäljningen av Telia, fortsätter
oförtrutet trots regeringsskiftet 1994.
Samspelet mellan storfinansen och SAP-regeringen märks nu också av
”vanligt folk”. De politiska partiernas medlemskris beror därför
helt enkelt på att den enskilde medborgaren inte får något
som helst inflytande via ett medlemskap i något av ”sjulingspartierna”.
Således saknar alla eventuella folkliga protester gentemot privatiseringar
och massarbetslöshet i nuläget en synlig politisk- och facklig bas.
Dessutom ligger den folkliga samhälleliga medvetenheten för närvarande
långt under isen. ”Byt folk” var Berthold Brechts recept vad
gällde ”arbetarupproret” i Öst-Berlin 1953. Ett synonymt
recept skulle också kunna tillämpas i nutidens Sverige. För
utan folkliga politiska- och fackliga motåtgärder gentemot privatiseringar
och massarbetslöshet kommer den rådande krisen inte bara att bestå,
utan den kommer successivt att fördjupas!
Jan Westermark