Den palestinska intifadan
Orsaker och reaktioner

Intifadan som utbröt den 28 oktober var ingen överraskning för dem som har bevakat händelserna i de ockuperade områdena sedan Osloavtalet tecknades år 1993. Det finns även dem som anser att denna intifada kom till lite för sent, att den borde ha utbrytit så fort palestinierna kände den enorma besvikelse inför resultaten på osloavtalet. Avtalet kännetecknades av palestinska eftergifter och en israelisk envishet och beslutsamhet om att utvidga bosättningspolitiken i dem ockuperade områdena, vilken anses som väldigt farlig för palestiniernas framtid.
Inför denna bakgrund är intifadan ingen som helst överraskning utan kom som ett resultat av de israeliska myndigheternas våldsamma aktioner mot det palestinska folket, som möts av amerikanskt stöd och europeisk tystnad.
Palestiniernas första protest sedan Osloavtalet kom år 1996 då israelerna under Netanyahus tid grävde en tunnel under Aqsa moskén. Tunnel-intifaden varade i flera dagar och avslutades med 160 döda och mer än 1000 skadade på det palestinska sidan.
Dem aktiva i det politiska spelet borde uppfattat händelsen 1996 som ett allvarligt och farligt tecken på palestiniernas missnöje. Man borde ha förstått att ”fredsprocessen” lider av brister och orättvisor, och att man borde inrikta processen på rätt spår där FN-resolutionerna fungerar som milstolpar. Men så blev inte fallet.
Istället satte man handbojor på palestinierna genom ett nytt avtal som fick namnet ”Whyriver-avtalet” och som anses som väldigt pinsamt och förnedrande för palestinierna. Enligt avtalet skulle de palestinska myndigheterna fungera som säkerhetspolis under det israeliska väldet. Palestinierna gick med på avtalet i hopp om att Israel ska genomföra och förverkliga sina plikter enligt avtalet, men palestiniernas förhoppningar gick aldrig i uppfyllelse tack vare Netanyahus ”käpp-i-hjulen-politiken”.
Som ursäkt för dem ständiga fördröj-ningar hävdade man att Netanyahu kämpade med inrikesproblem från alla håll. Högerkrafternas Netanyahu försvann och den mer vänster orienterade Barak kom till makten. Många palestinier och araber stödde Barak och Arbetarpartiet och hade ett hopp om att man med Barak-regeringen skulle påbörja en ny epok av positiva förändringar.
Men dag efter dag tvingades man upptäcka Baraks verkliga karaktär.
Han fokuserade på följande fyra grundläggande punkter.
- nej till reträtt från östra Jerusalem.
- nej till en nedmontering av bosättningarna i de ockuperade områdena
- nej till reträtt från dem områden som ockuperades 4 juni 1967,
- nej till de palestinska flyktingarnas rätt att återvända, vilken bekräftats i FN-resolutionen 194.

Vägran att diskutera dessa frågor
samt fördröjningarna av att ge
nomföra dem israeliska plikterna enligt Osloavtalet 1993 visar att det inte är någon skillnad mellan Baraks och Netanyahus regering.
Det nya palestinska upproret är denna gång inte enbart något uppror från folkets och oppositionens sida, utan missnöjet har spritt sig till det palestinska självstyret och till dem som har stött ”fredsprocessen” och dess avtal.
Ännu en gång ville USA inte förstå meddelandet från det palestinska folket, och de farliga riskerna som ”fredsprocessen” innebär. Denna sorts ”fredsprocess” var och förblir en amerikanskt ide. USA försökte även denna gång att sätta nya handbojor på Arafat i Camp David, där man skulle ta upp dem slutliga lösningarna som hade presenterats i Osloavtalet. Clinton försökte att få en ny och sista politiska succé på palestiniernas bekostnad. Men han och Barak lyckades inte att få några eftergifter från Arafat. Bara att inte ge upp under amerikanernas och israelernas enorma press ansågs som seger för den palestinska delegationen i Camp David.
Efter Camp David blev situationen mellan parterna väldigt spänd. Då och då kunde man höra hårda uttalanden från den ena eller den andra sidan.
Ariel Sharons provocerande besök vid Aqsa Moskén, tillsammans med tretusen fullt utrustade soldater blev dödsskottet på ”fredsprocessen”.
Denna explosiva uppresning har kostat palestinierna hundratals döda samt tusentals skadade.
Naturligtvis är Sharon inget misstag i det israeliska samhället, utan en tydlig beskrivning av psykologin i detta samhälle. Han har t.o.m. kallats för att vara Israels kung, och fick därför leda Likudpartiet. Tack vare hans starka ställning i landet kom han att bli det enda hoppet för Baraks svaga regering.
Sharon är en israelisk officer, en blodtörstig krigsförbrytare känd för att vara ansvarig för mordet på dem egyptiska soldaterna som tillfångatogs av hans styrkor. Dessutom låg han bakom ” sabra-och shatelas massakern” där 4 000 palestinier och libaneser mördades med dem mest grymma metoderna som mänskligheten någonsin har känt till, där b.la. knivar och yxor användes som mordvapen.

För den amerikanska presidenten är intifadan ett hot för både honom, hans vän presidentkandidaten Al Gore och frun congressledamoten Hillary.
Därför var han tvungen att anstränga sig för att rädda situationen. Lösningen blev ett möte med både Barak och Arafat i Sharm el Sheikh i Egypten .
Mötet misslyckades av en enkel anledning: det undersökte inte den verkliga anledningen bakom den våldsamma situationen, utan man talade om ömsesidiga våldsaktioner som borde stoppas.
Alltså blev mördaren jämställd med offret.
Det är viktigt att påpeka att samtidigt som mötet ägde rum attackerade israeliska flygplan och stridsvagnar palestiniernas polisbyggnader och civilområden.
Israelernas våldsamheter mot civila och barn har endast möts av ”beklaganden”. Konstigt nog finns det dem som har anklagat dessa barns föräldrar för att bidra till sina egna barns död!!!
Jag riktar mitt uttalande till drottning Silvia, jag undrar om hon har sett den tolvåriga Muhammed al Dura som var på väg hem tillsammans med sin pappa. De gömde sig bakom ett betongfat, men det kunde inte skydda dem mot skarpa kulorna som ven i deras riktning i 45 minuter. Tragedin slutade med att barnet dog och pappan förlamades för livet.
Varken barnet eller pappan var stenkastare, men blev dödade trots allt.
Det är en stor skam för dem som
försöker hitta ursäkter för de is
raeliska soldaterna som skjuter ihjäl barn. Dödandet av barn är enligt Göran Persson ”ett ömsesidig våld”. Jag undrar om skarpa kulor, flygplan och stridsplan som möts med stenar är ett ”ömsesidig våld”.
Det palestinska folket är nu övertygat om att priset på friheten är väldigt högt och att förhandlingar inte ingår i detta pris.
Liksom andra folk i världen har det palestinska folket rätt att kämpa för att uppnå sin självständighet. De som anser sig kämpa för folkrätt och demokrati borde stödja och skydda det palestinska folket, ett folk som har levt i förtryck i generationer.
Said Hadrous