Areal Sharons besök vid Aqsa moskén i Jerusalem den 28/10 var ett
planerat besök och kom till i samråd med Baraks regim.
Man bör notera att Sharon blev eskorterad av 3 000 soldater och sex
ledamöter av Likudpartiet som sitter i Knesset.. Detta besök var ett
försök att kränka palestiniernas känslor och skedde precis
när de flesta höll på att tappa sitt förtroende för
fredprocessen i Mellanöstern p.g.a av oviljan från den israeliska
sidan att fortsätta följa Osloavtalet.
Avtalet kräver av Israel ett militärt tillbakadragande från
Västbanken och Gazaremsan, vilken omfattar östra delen av Jerusalem,
och överlämnandet av marken till palestinierna.
Det palestiniska upproret var omfattande och en reaktion mot de nya kränkningarna.
Det var inte det första och ska inte bli det sista så länge
Israel fortsätter med sin fientliga politik, en brutal politik som förhindrar
palestinierna från att få sina rättigheter förverkligade
i en egen och självständig stat.
Upproret är brett och innefattar den delen av Palestina som var beslagtagen
efter kriget 1948. Upproret idenna del beror på den politiska diskriminering
som palestinierna utsätts för. Deras fredliga reaktioner möts
med våld av den israeliska sidan, bosättare orsakade 15 dödsfall
och tusentals skadades i området. Många affärer blev förstörda.
Allt detta hände medan den israeliska polisen var i närheten. Om man
däremot i rapporteringen i massmedia jämför den israeliska polisens
och arméns reaktioner mot palestinierna och demonstrationerna mot detta
våld så upptäcker man att våld och brutalitet alltid
tillskrivs palestinierna och vänlighet och mjukhet den israeliska delen.
Israel använder alla metoder - helikoptrar, stridvagnar och stridsplan
– för att tysta palestiniernas kamp för ett eget land. Hittills
har mer än 200 oskyldiga civila människor dödats, 5 000
skadades, bland dem en tredje del barn med allvarliga skador. Israel stängde
och ockuperade åter den delen av Palestina som enligt fredsprocessen kontrollerades
av den palestinska regeringen. Dessutom stängde de gränsen mellan
Palestina , Egypten och Jordanien. Armén isolerade och avbröt alla
kommunikationer mellan Palestina och omvärlden.
den vilket ledde till en förlamning av det vardagliga livet.
Inga mediciner får föras in till det området som styrs av palestinierna.
Arbetslösheten har ökat drastiskt, eftersom mer än 120 000
personer, som försörjer sig genom att arbeta i Israel, nu har utestängts
från sina arbetsplaster. Det är allvarligt med tanke på att
50 000 familjer är beroende på arbetet i Israel.
De internationella reaktionerna på de senaste händelserna har varit
olika och varierat mellan fördömning av Israels beteende eller att
hålla tyst om detta.
I de arabiska huvudstäderna reste sig människor och demonstrerade
mot Israels aktioner mot palestinierna. I de flesta västliga huvudstäderna
visade människor sitt avsky mot Israels etniska rensningspolitik och krävde
rättvisa för det palestinska folket.
Men det finns stora skillnader i attityden till palestinafrågan. Medan
USA står sida vid sida med Israel mot palestinierna finns det stater som
reagerat på att annat sätt och visat sin solidaritet med Palestina.
Var USA står i valet mellan slaktaren och offret är inte svårt
att se. Washington håller tyst när hundratals palestinier dödas,
men blir väldigt aggressivt när en israelisk soldat dör. De stater
som försöker fördöma våldet mot palestinierna anklagas
för att vara anti semitiska.
Jag tror att våldet kommer att fortsätta eftersom Israel inte respekterar
internationell rätt och handlar tvärt alla rättsnormer. Israel
vill inte lämna de områdena som blev ockuperade efter 5 juni 1967
och som omfattar den östra delen av Juraslem.
Jag anser också att det finns många hinder för fredprocessen,
bl.a de omständigheter som ledde till att fredprocessen inte ser likadan
ut idag som tidigare. Sovjetunion har försvunnit och USA breder ut sin
makt i hela världen.
Samtalen mellan de arabiska länderna och Israel har inte resulterat i någon
förändring i Israels inställning till fredprocessen.
Säkerhetsrådes resolutioner 242-338 är grunden till varje fredssamtal,
men Israel har ännu inte godkänt dem.
Palestinakonflikten är en konflikt om marken. Osloavtalet sa tydligt att
uppbyggnaden av israeliska bosättningar på palestinsk mark måste
stoppas och en palestinsk stat måste utropas på den delen som blev
ockuperad efter 5 juni 1967. Även ekonomisk självständighet skulle
respekteras. Men ingenting i denna riktning hände som skulle tyder på
att Israel skulle kunna tänka sig ett Palestinskt stat. Därför
fortsätter de med utbyggnaden av bosättningarna och sina aktioner
mot palestinierna.
Israels uppfattning om fred i Mellanöstern är den inte densamma som
omvärldens.. Israels politik bygger på aggressivitet och etnisk rensning
medan omvärlden vill se ett fredligt slut på konflikten och att en
palestinsk stat får sin plats i det internationella samfundet.
Mohammed Qadoura