Låt oss börja vår betraktelse på samma sätt som sagorna gör och då avser jag ej de litterära och inte politikers imaginära verklighetsbeskrivningar i valtider. För nog påminner de rader som Västerås stadsarkitekt Sven Ahlbom en gång nedtecknade i Svenska stadsmonografier idag om en saga. Eller ska vi hellre kalla det en vision?
Ahlbom uppehåller sig vid den decentraliserade stadsformen med ”moderstad”
och ”filialstäder” och skriver:” Med filialstad behöver
inte förstås en helt ny stad, som geografiskt är klart avskild
från moderstaden. Den kan istället med fördel ingå som
en stadsdel i den större enheten, men genom att man för denna filialstad
skapar ett kulturellt och merkantilt centrum med bibliotek, samlingssalar, affärer
o.d. får ”filialmedborgaren” en egen samlingspunkt. De behöver
inte förflytta sig till ett avlägset centrum eller affärskvarter
så fort de önskar sig något för det dagliga behovet.”
Mycket tyder på att de tankar Ahlbom uttrycker här ger uttryck för
var för honom en inriktning och verkande styrande. Men en tjänsteman
i en kommun kan just inte omsätta så mycket av egna intentioner om
han inte stöttas av politikerna, i alla händelser av majoriteten.
Och majoriteten utgjordes av socialdemokrater när Bjurhovda centrum invigdes
4 december 1969. Även ASEA:s ungkarlshotell omfattades av den högtidliga
ceremonin, så här förelåg en symbios med stadens existensavgörande
kraftcentrum. Innevånarna i Bjurhovda bjöds då på helstekt
gris till musik av F1s musikkår och tal hölls av Tage Erlander. Den
ceremoniella invigningen accentuerade Ahlboms arkitektidé.
Nu har trettio år gått sedan grisen fick offra sitt liv för Bjurhovda centrum, och mycket har förändrats inte minst ”moderstaden” Västerås. När Ahlbom delgav sina tankar om mänsklig stadsplanering så hade staden 60.000 innevånare, idag är antalet det dubbla. Vi lever ju i en tid av sammanslagningar till större enheter i ekonomismens intresse, och det sker på alla områden; så blev exempelvis det mäktiga ASEA en dag ABB, med huvudkontor i utlandet. Och staden inte bara växte i omfång, utan den inledde också ett stilbyte.
Bäst har detta åskådliggjorts av Eva Eriksson i boken Den
moderna stadens födelse: ”1980- talets arkitekturdebatt i såväl
Sverige som internationellt har i hög grad handlat om respekt för
”genius loci”, dvs platsens egenart. Det är ett intresse som
har spirat fram ur kritiken mot den internationella modernismen, där husen
ser ungefär likadana ut oavsett var de byggs. I svensk arkitekturhistoria
finns det få arkitekter som i så hör grad som Erik Hahr (1869-1944)
kunna ha något att lära ut just när det gäller en hänsynsfull
anpassning till stadens egen karaktär. Tyvärr tycks kunskapen vara
bortsopad i 1990 års Västerås, där en dominerande och
helt artfrämmande skyskrapa byggts i centrum. Den har fått förödande
inverkan på stadsbilden, och inte minst på de närliggande bostadskvarter
från 10-talet, som utgör något av stadens finaste tillgångar
i arkitektoniskt avseende. Flera höghus byggs och planeras i Västerås
våren 1990”
I takt med stadens tillväxt har således också en ny estetik
– även om den är inlånad – fått bli ledande.
Estetiken bottnar i en samhälls- och människosyn, så denna måste
följaktligen ha växlat sedan 60-talet. Mycket kan sägas om den,
men i alla händelser tillhör den inte fotfolket.
Är det just denna syn som satt sin prägel också på utvecklingen
av Bjurhovda centrum? Som numera upphört att fylla sin funktion som centrum!
Senast lämnade postkontoret centrumbyggnaden, som idag ägs av en tysk
fastighetsspekulant. Den framtidsbilden ingick knappast i Tage Erlanders invigningstal;
han förbisåg helt enkelt skeendets drivande kraft under de kommande
åren.
I Bjurhovda finns parkeringsplatser för över tusen bilar. Närmare
halva bilparken står kvar när på morgonen det sista koldioxidmolnet
lämnar området. Den bilden bekräftar att bilen har blivit en
integrerad del av vardagslivet, en i många fall tvingande nödvändighet,
accentuerad av att området saknar centrum. Bilen underlättar inte
bara transport av sopor och containrar efter gjord sortering utan framför
allt är den en fast nödvändighet när färden går
till stormarknad för att fylla kassen för en vecka, en vardagsföreteelse
som fått sitt lyriska uttryck hos Magnus Carlbring (Aria):
”Kundvagnen på parkeringsplatsen sjunger ut sitt tunna ståltrådsintermezzo
mot den bomullsfärgade himlen: fyll mig nu”
Koncentrationen av detaljhandeln följer vår tids allmänna mönster
av sammanslagningar till större enheter. Och för den utvecklingen
får kunden nu ge sin tribut i form av kännbara resekostnader, medan
stormarknadens ägare kan notera allt angenämare resultat i boksluten.
Därtill kommer att vardagen blir allt mer betungande för en del innevånare,
särskilt för en del äldre och för personer med vissa handikapp,
när ett centrum saknas och stormarknader förläggs i stadens utkanter
man kan utan överdrift tala om utstötning av människor, att människor
blivit ”icke behövliga”.
Man kan naturligtvis likt den tyske filosofen Leibniz för tre hundra år
sedan säga att den här verkligheten är ju bara en av många
möjliga världar och sedan instämma i hans slutsats: Vår
värld är således den bästa möjliga. Den uppfattningen
kan man ju få om man utgår från den politiska retoriken, eftersom
man genomgående utelämnar att tala om de växande motsättningar
på olika plan i samhället till följd av att den styrande kraften
i samhällets förändring utgör kapitalets rörelselagar.
Men vad blir då nästa steg i utvecklingen i en värld där
”allt är inrättat till det bästa” och de nämnda
lagarna får fortsätta att styra?
Julius Rolander