Psykiatrireformen trädde i kraft år 1995. Det var en följd
av psykiatriutredningen som startade 1989.
Den innebär att kommunerna har ansvar för att ordna sysselsättning,
träfflokaler och stöd i boendet samt gruppboenden för psykiatriskt
färdigbehandlade patienter som vårdats i minst 3 månader. Hela
psykiatrireformen är en följd av beslut i riksdagen att de gamla mentalsjukhusen
skall stängas, och patienterna slussas ut i samhället för att
kunna leva ett så normalt liv som möjligt bland andra människor.
Istället för att differentiera patienterna som förr så
skall nu målet vara att integrera dem i samhället. Antalet slutenvårdplatser
har skurits ned ganska drastiskt. 1967 övertog landstingen ansvaret för
mentalsjukhusen från staten. Då fanns i landet ca 36 000 slutenvårdsplatser,
1997 fanns det 8300 st. Långbro och Beckomberga mentalsjukhus är
så gott som nedlagda nu.
Tidningar och TV har gjort skräckreportage om hur bedrövligt det blev
när mentalsjukhusen bommades igen och patienter som behövde vård
kastades ut på gatan.
Men har psykiatrireformen misslyckats?
Jag var på konferens i Borlänge den 15/9 där vår socialminister
deltog. Där konstaterades att mycket återstår att göra
innan den lyckats. Jakob Ronsten från RSMH Dalarna har farhågor
att vi bygger upp små ”mini hispor” ute i kommunerna i stället
för att få med dessa människor i gemenskapen. Lars Engkvist
sa att för varje hemlös som irrar kring i Stockholm har reformen misslyckats.
Kennet Hed från IFS Dalarna tycker att psykiatrin behöver en demokratireform-patienter
och anhöriga är med och påverkar besluten, men ska ej behöva
ta ansvar för besluten.
Ledningsgruppen för uppföljning av psykiatrireformen (LUPP) i Stockholms
läns landsting har skrivit en slutrapport för åren 1996-1999.
Där framkommer att kommunerna varit flitiga med att starta upp sysselsättningsprojekt,
träfflokaler, stöd i boendet och gruppbostäder. Men fortfarande
bedöms personer vara i behov av något av detta och ej fått
behovet tillgodosett ännu. Det behövs mer pengar till kommunerna för
att fortsätta bygga ut verksamheten bedöms det.
Överväldigande delen (ca 2/3) av de psykiskt funktionshindrade personer
har sjukbidrag/förtidspension. I länet finns ca 13 500 personer med
psykiskt funktionshinder. Antalet beviljade sjukbidrag/förtidspensioner
för hela riket har minskat från ca 60 000/år till runt 40 000/år
mellan 1994-96. Av dessa 40 000 beviljas drygt 8 000 sjukbidrag/förtidspensioner
varje år p g a psykisk sjukdom. Eftersom det blivit svårare att
få sjukpension så är läkarna tvungna att skriva tyngre
diagnoser som betonar det sjuka mer, för att bidraget ska ha en chans att
gå igenom hos försäkringskassan. LUPP betonar behovet att försöka
rehabilitera den grupp som har störst chans att ta sig tillbaka till arbetslivet.
Det gäller främst dem som redan har förankring på arbetsmarknaden
eller studerar, uppbär A-kassa eller socialbidrag eller socialbidrag som
exempel, och ej har helt nedsatt arbetsförmåga. Det är arbetslinjen
som gäller- har du arbetsförmåga så skall du (med hjälp)
så ett jobb. Det är vanligt att man får hjälp att få
en lönebidragsanställning (lönebidrag betyder att staten i stort
sett betalar hela lönen för att underlätta en anställning).
LUPP har gjort frågeformulär och skickat ut till produktionsområdena
med fler (Stockholms landsting är uppdelat i sk produktionsområden).
En synpunkt som bland många andra inkommit är att även de som
är intagna för psykiatrisk tvångsvård borde infattas i
kommunens ansvar.
En person som vårdas enligt LRV (Lagen om Rättspsykiatrisk Vård)
och vill ha permission behöver först få tillstånd av överläkaren
på avdelningen, och sedan av länsrätten. Om t ex läkaren
godkänner permission, och länsrätten ger avslag så får
patienten ej permission. Detta gäller för s k MSU (med särskild
utskrivningsprövning).
På en sluten avdelning på Löwenströmska sjukhuset fick
man förr ha dator på rummen, men den rättigheten har de nu dragit
in (p g a att de vill att patienterna ska vara ute mer på avdelningarna
vad jag vet).
Vissa avdelningar är det blandade kön på, och andra inte. Man
kan undra om det inte är en sämre miljö att vistas i när
avdelningarna är specialiserade (En för ätstörningar, en
andra för svårt schizofrena och en tredje för depressionspatienter
o s v), och när man ej blandar män och kvinnor.
Elchocksbehandling (s k ECT) förekommer ganska ofta på speciellt
deprimerade och självmordsbenägna patienter som gärna är
äldre kvinnor (vad jag vet). Det finns en debatt huruvida elbehandling
(som det står på dörren till det rummet på Löwenströmska)
kan i sig istället förvärra själmordsrisken. En del vill
förbjuda metoden för att den anses grym och föråldrad,
andra hävdar att DN är beprövad och bevisligen hjälper.
Senast stod en notis i DN om att forskare gjort försök på råttor
och kommit fram till att ETC ger nybildning av hjärnceller.
Enligt perssmeddelande från RSMH 00-07-05 ska nya pengar, de sk försvarsmiljarderna
(8 miljarder från försvaret och 1 miljard tillskjuts från staten)
fördelas till hälso och sjukvård. RSMH är kritiska eftersom
de uppfattar det som att hela kakan som rör de psykiskt funktionshindrade
kommer att gå till landstingen. Detta kan bero på att landstingen
har mångårig kunskap att kräva pengar emedan kommunerna ej
riktigt hunnit med i svängarna. RSMH menar att detta kommer att leda till
mer betoning på vård, istället för stöd i vardagen
att leva ett så bra liv som möjligt trots sitt psykiska funktionshinder.
Annika El Mourabit Olsson
Sekreterare i RSMH Upplands Väsby
Fotnoter: RSMH = Riksförbundet för Social och Mental Hälsa.
Grundades 1967 av personer med egna erfarenheter av psykiatrisk vård och
har cirka 10 000 medlemmar i riket.
IFS = Intresseförbundet för Schizofreni. En annhörigförening
som startades 1987 och har ca 5 000 medlemmar i riket.