Hypoteser och termer från psykoanalysens genombrottsår lever i
vår tid sitt eget liv, oftast utan någon koppling till ursprunget.
Så intervjuades i ett svenskt TV-program för en tid sedan en kvinnlig
partiledare av en nytänd stjärna på programledarhimlen. Hon
ville utmana med att ställa frågan om den nya teorin var bekant om
en näskörtels betydelse när ett parförhållande inleds.
Så ny är den ju knappast; den kläcktes av en nässpecialist
och Freudelev men fick inget genomslag, trots anknytningen till Freuds sexualteorier.
Vi umgås egentligen mer eller mindre dagligen med uttryck som anknyter
till Freud utan att närmare fundera på vilken verklighet de täcker.
Till dessa hör exempelvis “freudiansk felsägning”, “ett
utslag av det undermetvetna” och motsvarande. För att nu inte tala
om Oidipus-komplexet som behandlas med närmast vetenskaplig dignitet.
Men vad ska man då säga om den svartsyn på människosläktet
som i vissa sammanhang kommer till uttryck i vardagslivet, även när
politiska frågor står på dagordningen? Är den freudiansk?
I alla händelser utgick Freud från att människan av naturen
är aggressiv, att utövandet av våld utgör en del av den
mänskliga naturen. Den kan följaktligen inte bekämpas; människan
styrs av sina drifter och till dessa hör dödsdriften, som får
komplettera de övriga drifterna: sexualdriften och jagdrifter (självbevarelse,
självhävdelse och självförverkligande). Med en sådan
uppfattning om människans natur blir krig en oundviklig faktor i de mänskliga
relationerna. Mot aggressionerna som kunde utlösa krig gällde det
att mobilisera Eros och förlita sig på en elit, som kunde leda massorna
i fredlig riktning. Till denna hyllade elit räknade tydligen Freud den
italienske diktatorn Benito Mussolini, som han förlänade sin bok Warum
Krieg? med dedikationen: “Från en gammal man, som i härskaren
hälsar kulturhjälten!”
Nog finns det tillräckligt med politiskt verksamma personer som inte bara
accepterar krig utan som till och med betraktar det som ett naturligt inslag
i konfliktlösningar. Och de förlitar sig här på personkult
i det folkliga bedrägeriet. Dessa personer styrs knappast av Freuds teorier
men de har i alla händelser inga svårigheter att hos honom finna
de nödvändiga uttolkningarna.
På 40-talet kände jag inte till att Freud ingalunda var ensam om
att presentera nya sexualteorier - och att han inte ens var den förste.
Och framför allt hade jag ingen uppfattning om hans behandlingsmetoder.
Det tomrummet är nu utfyllt - men knappast på det sätt som Freud-anhängarna
hade tänkt sig.
I somras utkom boken Den ukendte Freud av den danske journalisten och författaren
Eric Danielsen, en begåvad arvtagare till marxisten Harald Rues kulturessäistik,
där han redogör för de resultat som ett antal oavhängiga
forskare kommit fram till vid en genomgång av Freuds så kallade
berömda fall och som han själv har redovisat med vetenskaplig förtecken.
Till dem hör exempelvis Anna O, Dora, Lille Hans, Råttmannen, Schreber
och Vargmannen. Freud sökte till varje pris en sexuell grund för olika
symtom som han oftast karaktäriserade som hysteriska, även om dessa
i vissa fall hade sin grund i organiska sjukdomar. Till sin elev C.G.Jung sa
han under ett samtal 1910: “Du måste lova mig att aldrig uppge sexualteorin.
Den är det väsentligaste. Vi måste göra den till en dogm,
ett fast bålverk.” Dogmen fick styra och då blev också
redogörelsen för behandlingens effektivitet en lögn. En annan
av hans elever, den ungerske läkaren S.Ferenczi påminde sig en anmärkning
Freud fällt och som är en drakonisk dom över hans arbetsmetod:”Patienter
är rena packet. Det enda goda med dem är att de ger oss levebröd
och stoff till forskning. Hjälpa dem kan vi ju inte.”
Kritikerna av Freuds behandlingsmetod drar den kompromisslösa slutsatsen
att psykoanalysen närmast bör ses som en pseudovetenskap.
Psykoanalysen föddes när borgarklassen lämnade sin revolutionära
roll i historien och kapitalismen övergick i sitt imperialistiska stadium.
1902 utkom den engelske ekonomen J.A. Hobsons bok Imperialismen, som redogör
för hur monopolen på världsmarknaden ingår överenskommelser
och bildar karteller. I boken Imperialismen som kapitalismens högsta stadium
(1916) skriver V.Lenin: “De rikaste och mäktigaste nationerna bedriver
en utsugning av små och svaga nationer under monopolbildandet, utpräglade
kännetecken för imperialismen, som gör att vi kan karakterisera
den som ruttnande kapitalism. Men denna förruttnelse utesluter inte en
snabb tillväxt av kapitalismen. I stort sett utvecklas kapitalismen snabbare
än tidigare, men denna utveckling blir alltmer olikmässig.”
Denna nya tid, som präglades av finanskapitalets och monopolens framväxt,
påverkade samhället i stort. Så drabbades de skikt inom borgarklassen
som saknade förutsättningar att överleva i det hårdnande
ekonomiska klimatet.
Arbetarrörelsens organisationer i respektive land ställdes inför
hittills oprövade uppgifter men de mest medvetna vägleddes av den
historiska uppgift för arbetarklassen som marxismen formulerat: att lägga
grunden till ett nytt samhälle.
Marxismen innefattar också en metod, den dialektiska materialismen, för
utforskning av vår verklighet, en verklighet utan föreskrivna gränser
och i ständig förändring. Så vände sig Freuds elev
A. Adler på 10-talet till marxismen och sökte betingelser för
en förening av Marx och Freud. Den ryske psykologen Lev Vygotskys elev
A. Laura var i slutet på 20-talet en ivrig förespråkare för
psykoanalysen med anknytning till Freud. Den svenske författaren Erik Blomberg
är ytterligare ett exempel. I essäsamlingen Efter stormen - före
stormen (1938) skriver han i förordet: “Till min övertygelse
är jag socialist, men icke någon partiman. Jag har sökt kunskap
hos många mästare, däribland Marx och Freud, men utan att försvära
mig till någon filosofisk lära eller politisk doktrin.”
Lev Vygotsky (1896-1934), utnämnd till psykologins Mozart, slog på
ett tidigt stadium fast att psykologierna kan reduceras till två: den
naturvetenskapliga, materialistiska och den spiritualistiska,idealistiska. Han
ställde sig på den förras sida och vände sig till Marx
och Engels. Ur deras verk redovisas tankar som verkar riktningsgivande för
en psykolog med Vygotskys ambitioner.
“...industrins historia och industrins objektiva existens som den mänskliga
naturens uppslagna bok och en psykologi som utestänger denna bok kan aldrig
bli en verkligt innehållsrik och reell vetenskap.” (Den heliga familjen)
“...hela historien har varit en oavbruten förvandling av den mänskliga
naturen.” (Filosofins elände)
“Det mänskliga väsendet är inte något abstrakt som
är fast förbundet med den enskilde individen - i verkligheten är
det summan av samhällsförhållanden.”(Teser om Feuerbach)
“Mitt förhållande till omvärlden - det är mitt medvetande.”
(Den tyska ideologin)
Exemplifieringen har inga andra begränsningar än en tidnings utrymme.
Inte minst understryker Marx språkets betydelse, människans verkliga
medvetenhet.
För Vygotsky gällde det nu att låta marxismen erövra psykoanalytikernas
arbetsområden och bearbeta dem med andra metoder. Men han ansåg
samtidigt att den dialektiska materialismens teori inte utan vidare kan appliceras
på vetenskapliga problem, inte direkt överföras på exempelvis
psykologi. Den kan däremot hjälpa till att utveckla den nya psykologiska
metateorin.
Vygotsky svarade för bestående insatser inom sådana områden
som arbetet med barn med olika slags handikapp och arbetet med barn och språket.
Om det arvet till fullo tillvaratagits och vidarutvecklats är väl
en öppen fråga.
När Freud och hans elever verkade kom klientelet från borgarklassen
och terapin bedrevs individuellt och under en längre tid. Under de senaste
decennierna har i USA en mängd skolor vuxit upp som representerar nya psykoterapeutiska
tekniker. Efterfrågan har varit stor på psykoterapeutisk behandling
i ett land där jakten på maximal kapitalackumulation är riktningsgivande
och det andliga klimatet präglats av antikommunism och det kalla krigets
propaganda. Den individuella psykoanalysen har ersatts med gruppterapier och
tiden är begränsad till en vecka eller kortare tid. Trots variationerna
mellan de olika skolorna så har de ett gemensamt: att ladda ur känslorna
som ackumulerar spänningar. Känslorna blir följaktligen något
som vi ska befria oss från i stället för att använda dem
till att förändra vår situation.
Den stora efterfrågan på psykoterapeutisk behandling är ett
omisskännligt tecken på att neuroserna utgör en växande
folksjukdom i västvärlden. Och denna är i sin tur ett uttryck
för en ofullkomlig civilisation. Det enda säkra botemedlet är
ett nytt samhälle.
Julius Rolander
De fem böckerna av den danske författaren Eric Danielsen:
Kritik af psykoanalysen ( 1955, ny upplaga 1974), Vold - en ond arv (1978),
Skaersildsterapier ( 1985, ny upplaga 1992), Psykologiens Mozart ( 1996), Den
ukendte Freud ( 2000)