Första veckan i december höll KPRF - Ryska Federationens Kommunistiska
Parti - sin VII. Kongress och omvalde generalsekreterare Gennadij Ziuganov.
KPRF är en av världens största och mest inflytelserika kommunistiska
partier i världen i dag och förtjänar därför också
vår uppmärksamhet. Den följande artikel publicerades i Unsere
Zeit strax före kongressen.
KPRF är det medlemsmässigt starkaste politiska partiet i Ryssland
och förfogar över betydande positioner i parlamenten och i flera regioner
och många kommuner även i de exekutiva organen.
Särskilt betydelse fick partikongressen på grund av de förändringarna
som uppstått i det politiska läget i Ryssland som ett resultat av
de senaste Duma- och presidentvalen. Partiet bildar visserligen fortfarande
den starkaste gruppen i ryska parlamentet, men det har förlorat möjligheten
att tillsammans med sina bundsförvanter blockera reaktionära dumabeslut,
så att de borgerliga krafterna numera dominerar i alla delar av den federala
statsmakten.
Även Putins val till rysk president har försvårat betingelserna
för KPRF. I stället för Jeltsin, som var den ryska oligarkins
och utlands-kapitalets marionett, trädde en president som försöker
att befria sig i vissa frågor från deras ledband och försöker
att genomdriva en självständigare politik. Han vill överföra
den ryska rövarkapitalismens ”ursprungliga ackumulationen” i
banor av en ”ordnad, normal” kapitalism för att på det
viset skapa ett fastare fundament för de kontrarevolutionära omvälvningarna.
Putin har skickligt tagit upp KPRF:s och deras bundsförvanters patriotiska
paroller och kopplar ihop dem med sin kapitalistiska orientering. Medan Jeltsin
misslyckades med att tränga KPRF bort från den politiska arenan har
Putin för avsikt att ”tämja” partiet och binda upp det i
hans egen politik som ett av partierna som ”utforma systemet”.
Teser om de närmaste uppgifterna
En ny etapp i det politiska livet, i klasskampen mellan de kapitalistiska krafterna
och dem som kämpar för en förnyad socialismen i Ryssland har
börjat. Detta är anledningen till att KPRF:s ledning i maj i år
i förtid inkallade VII. Kongressen till 2 dec.
Inför kongressen publicerades teser för diskussion inom KPRF. Efter
en kort beskrivning av den djupa krisen som restaurationen av kapitalismen inneburit
för Ryssland, betonas där: ”KPRF är övertygad om att
utvägen ur detta läge och den enda värdiga framtiden för
Ryssland är att återupprätta en förnyad socialism som tar
hänsyn till tidigare landvinningar och fel.”
Samtidigt konstateras att partiets närmaste programmatiska mål, att
ta makten ifrån de mafialiknande överskikten inom bank, finans- och
handelskapitalet, än så länge inte har uppnåtts. Som orsaker
nämns: otillräckligt utnyttjande av partiets parlamentariska och exekutiva
positioner, avsaknaden av ett kraftfullt nätverk av egna massmedia och
bristande koordination av arbetet i de regioner där kommunisterna och deras
bundsförvanter innehar avgörande inflytande. Som huvudorsak nämns
att partiet har misslyckats med att ”organisera utomparlamentariska massaktioner
av de arbetande vtill stöd för oppositionens krav”.
I centrum för teserna står därför det utomparlamentariska
massarbetet, särskilt verksamheten inom facket. Bl a heter det: ”Det
gäller att erkänna att KPRF hittills inte har blivit nyckelkraften
inom arbetar- och fackföreningsrörelsen. Just på grund av kommunisternas
svaga inflytande har arbetarrörelsen hittills kvarstått i embryonalt
tillstånd. Den lider av att vara halvhjärtad och inkonsekvent och
kan lätt genom minigåvor oskadliggöras av de nya herrarna. Kommunisternas
arbetet i de bestående fackföreningarna måste bli huvudformen
för att stärka partiets inflytande inom arbetskollektiven.” Samtidigt
betonas kommunisternas plikt att föreslå egna program för den
fackliga verksamheten. Dessutom betonas nödvändigheten att utvidga
inflytandet bland ungdomen.
Partiet vill förnya en bred allians av folkets patriotiska krafter och
uttalar sig för ”alla kommunistiska organisationers aktionsenhet i
kampen för Rysslands socialistiska pånyttfödelse.” Detta
är med tanke på de kommunistiska krafternas splittring i två
dussin partier och grupper en särskilt angelägen uppgift.
KPRF-medlemmarna har under de senaste månaderna fört en livlig diskussion
om dessa teser. Allt i allt var reaktionerna positiva, men det fanns också
många kritiska invändningar, vilka har återspeglats i partipressen.
På kongressen stod inte bara dessa teser till diskussion, utan också
frågan om och hur ett nytt partiprogram ska utformas. En annan fråga
var kravet att dela av funktionerna som partiordförande, ordförande
för folkpatriotiska unionen och ordförande i KPRF:s Duma-grupp, som
nu alla tre innehavs av Gennadij Ziuganov. Även en tidsbegränsning
för utövandet av de högsta funktionerna stod till diskussion.
Partiet under ideologisk press
Den politisk-ideologiska striden inom partiet har blivit intensivare sedan presidentvalet.
Olika skribenter i medier som står KPRF nära har under senare tid
försökt att sätta partiet under press. T ex försökte
man att ta ner betydelsen av kampen om den politiska makten med formuleringar
som ”Makten – det är alltid en hemlighetsfull, mystisk form,
som innehåller något kosmiskt och utomjordiskt.” Man rekommenderade
att ”sammansmälta” ”de 70 åren av socialism”
med det antisovjetiska ”årtiondet av demokrati” till ett mischmasch
som kallas ”arbetets socialdemokratiska republik”. Kommunisterna ska
i denna ”republik” bli ”den avgörande komponenten”.
Skribenterna förkunnade: ”Idag har förhållandena i Väst
och speciellt även i Ryssland förändrats till den grad att många
av marxismen-leninismens teser har blivit oanvändbara, och därför
tränger sig frågan på att utarbeta en ny samhällsteori,
som tar hänsyn till de nya specifika villkoren. Ziuganov har försökt
att utarbeta en sådan teori, som inte förnekar marxismen, utan använder
den som en beståndsdel.”
CK-medlemmen Viktor Truschkov påpekar i tidningen ”Prawda Rossii”
att KPRF:s ordförande Ziuganov verkligen är inblandad i dessa försök
att ”relativera” marxismen som partiets ideologiska fundament. I hans
artikel ”Oktober och nytiden” (1997) kan man läsa: ”Mycket
i den marxistiska doktrinen behöver göras mera noggrant och korrigeras,
bland detta t.o.m. läran om mervärdet som kapitalisten roffar åt
sig utan att betala för, om arbetarklassens relativa och absoluta utarmning,
teorin om den proletära revolutionen med slutsatsen om proletariatets diktatur
osv.”
Andra frågor i KPRF:s ideologiska strid är försöken att
ersätta socialistiska paroller och målsättningar med en ”statspatriotism”;
att ersätta arbetarklassens roll såsom avgörande samhällelig
subjekt med intelligentian och nationellt inställda företagare, och
att ersätta den nödvändiga revolutionära brytningen med
de kapitalistiska produktionsförhållandena genom möjligheten
av en evolutionär ”transformation”.
Denna ideologiska gallematias beror naturligtvis i stor utsträckning på
de senaste tio årens kontrarevolutionära förändringar.
Det är ju inte första gången att ideologisk förvirring
sprider sig efter den revolutionära rörelsens nederlag.
Faktum är att man efter nederlag grundligt måste dra slutsatser,
även teoretiska. Men detta måste ske på basis och med hjälp
av marxistiska metoder och grundsatser. Marxismen förblir ett oersättligt
teoretiskt instrument för oss kommunister inte minst därför att
vi oavsett alla aktuella förändringar fortfarande har att göra
med klassmotsättningen mellan arbete och kapital, vilken endast kan lösas
genom att kapitalismen ersätts av socialism, och detta inte bara i ett
land utan i hela världen. Men hur ska man kunna förstå denna
motsättning, när man – som Ziuganov i den nämnda artikeln
- kräver att korrigera den vetenskapliga teorin som avslöjar kapitalismens
väsen, nämligen mervärdesteorin? Detta kommer att förblir
Ziuganovs hemlighet. Tyvärr är det är en hemlighet som förvirrar
många ryska kommunister. Dessutom har under de senaste månaderna
förvirringen bland progressiva krafter i Ryssland ökat på grund
av Putins taktik gentemot KPRF och illusioner som har såtts.
Willi Gerns