Fienden i Moskva har besegrats.
”Ondskans imperium” finns inte mer, borta är muren i Berlin.
Det kalla kriget är historia, marknadens frihet råder överallt.
Det är bara antikommunismen som inte har dött – tvärtom.
Vad är de rädda för, de nya antikommunisterna?
Marknadsglobalismens offer, de fattiga i det forna östblocket, i tredje
världen? Ikeas och Hennes & Mauritz barnarbetare i Asien? Våra
egna länders icke-eliter när nästa lågkonjunktur slår
till? Eller kritiska intellektuella som kan tänkas uppvigla dem?
Liksom våra egna borgerliga medier har Tysklands ansedda liberala tidskrift
Der Spiegel blivit något av ett antisocialistiskt kamporgan. Som sådant
nöjer den sig inte med att i nummer efter nummer påminna om Stasi
och ”kommunismens” brott, att driva hem ekvationen: socialism lika
med massmord. Fördömandet omfattar i tilltagande grad allt och alla
som ifrågasätter marknadsglobalismens oundvikliga välsignelser,
t.o.m. de mest försynta kritikerna – från nobelpristagaren Günter
Grass, socialdemokratiska ”traditionalister” som Oskar Lafontaine
och till intellektuella som vågar så mycket som att ställa
frågor kring det rådande tillståndet. De behöver inte
ens vara kritiska.
En artikel av Reinhard Mohr, ”De nya nästan-patrioterna” (Der
Spiegel, nr. 37, 2000-09-11), utgör ett försåtligt sofistikerat
exempel på marknadsliberalismens ideologiska stridsrop i tiden. Mohr säger
sig vilja ta temperaturen på det politiskt-andligt-kulturella klimatet
i förbunds-republiken tio år efter återföreningen. De
stora orden från 1990, från jubeln över segern för världsfreden
till varningarna för Fjärde Riket, sägs ha ersatts av en ”normalitet”,
där man kan vara ”tysk, men lycklig”. Även om tyskheten
är ”västeuropeiskt präglad” och ”den mordiska
högerextremismen” kanske inte fullt ut normal.
Artikeln visar sig vara mer än ännu en smädelseskrift mot den
inte längre existerande socialismen och dess forntida representanter och
nutida försvarare. Den nöjer sig inte med att fördöma vänsterintellektuella
utan hånar alla dem som inte kan motstå ”den gamla frestelsen”
att hänge sig åt ”Contraphobia”. Günter Grass anklagas
för att avslöja sitt släktskap med den gamla horkheimerska kapitalismkritikens
utdömda tradition (”Men den som inte vill tala om kapitalismen borde
också tiga om fascismen”) när han hävdar att ”inte
folket har segrat i Leipzig eller Prag, utan kapitalismen”. ”Kontrafobi”
tillskrivs emellertid också intellektuella som Thomas Assheuer, som kritiserar
den ”nya mitten” (”vulgo ’nyliberalism’”): först
gör han den nya mitten till fetisch, ”för att sedan indirekt
ge den huvudansvaret för höger-radikalismen”. Mohr passar på
att påminna om att den ”nya mitten”/nyliberalismen också
utgör ”nynazismens strategiska angreppsmål”. Han fortsätter:
Och det dröjer inte länge förrän den kritiske intellektuelle
når fram till standardfrasen om ”den desillusionerade republiken”,
som har förlorat tron på sig själv och en bättre framtid.
Kulturpessimism plus apokalyps-förälskelse delad med tillsvidareanställning.
Vad kan det rimligen finnas att kritisera i den nya republiken? Tyskland är
grön: ”Från Bayern till Mecklenburg-Vorpommern, från Rhenlandet
till Sachsen sträcker sig landskap, som hör till världens vackraste
– ett under i detta tätbefolkade, högt industrialiserade land.”
Till och med den hoppande laxen har återvänt till Elbe, en gång
förpestad av DDR-industrins giftutsläpp, nu sanerad. Tyskland är
rikt och globaliserat: ”Ekonomin blomstrar, nu också virtuellt: vi
är med i World Wide Web.” Tyskland är roligt (televisionen erbjuder
många skämt- och komediprogram som når höga tittarsiffror),
och det är klokt och demokratiskt:
Utan uppehåll resonerar dess diktare och tänkare om världens
gång – dessa kritiska intellektuella, tränade experter på
det allmänna. Dessutom har de uppfunnit ’stridskulturen’ och
blivit manandets och varnandets oomstridda världsmästare.
De flesta, fordom mer eller mindre kritiska intellektuella är åtminstone
på väg att tänka om; de har blivit ”nästan-patrioter”.
Så Hans Magnus Enzensberger enligt Mohr:
”Ack Tyskland”, ropar han och skisserar än en gång den
endemiske intellektuelle häcklaren som svuren hypokondriker, som letar
efter ”misstänkta symptom” på ”samhällskroppen”
och alltid blir fyndig. Förr var det den alltid hotande ”nya fascismen”
med sina olika förklädnader. I våra dagar riktas den diagnostiska
blicken snarare mot estetiska monster.
Att ondgöra sig över den kitschiga renoveringen av Stralsunds innerstad,
allmän välståndskommersialism och vulgär TV-underhållning
framstår sålunda fortfarande som häcklarnas högdragna
besserwisseri. Men de estetiska kritikerna har också en del positivt att
säga om det nya, och de har lämnat den ”obönhörliga
’misstankens kultur’”, som enligt Mohr och den av honom citerade
Jan-Werner Müller1 dominerade det intellektuella klimatet ännu för
tio år sedan, långt bakom sig.
Den tyske sociologen Ulrich Beck, som kan räknas till de nya kritikerna
enligt Mohr, varnade för de ”röda protektionisterna” i sin
bok om globaliseringen (1999), dem som ”för alla eventualiteter”
än en gång vill ”damma av klasskampens gamla kostymer”.
Antikommunismen är ännu inte tillräckligt gammal för att
behöva dammas av, men beskrivningar av det för tio år sedan
avsomnade intellektuella klimatet vill tydligen fortfarande till för att
förhindra att den samlar alltför mycket damm. Den varnande påminnelsen
om Tysklands (vänster-) intellektuella förflutna visar sig också
vara huvudsyftet med Mohrs artikel.
1990 tycktes ”skötet ännu bära frukt”. Då var
det inte bara någon liten minoritet på vänsterkanten ”i
kamp mot ett hotande ’Fjärde Rike’”, som ropade ”aldrig
mer Tyskland”. ”Som många andra tyska intellektuella fruktade
DDR-författaren Rainer Schedlinski, senare avslöjad som Stasi-informant,
en ’återupplivning av nattståndna völkische känslor’”.
Västtysken Günter Grass arbetade visserligen inte åt Stasi,
men ”drog i fält mot återföreningen med Auschwitz och beklagade
för övrigt ’den kapitalistiska ideologins’ oförskämda
seger”. Och ”den privilegierade DDR-författaren Stefan Heym”
(inte heller anklagad för Stasi-brott – ännu?) förolämpade
hellre den föregivet konsumtions-kåta mobben bland sina medborgare,
”en hop av ursinniga, som… drogs mot Hertie och Bilka [på jakt
efter bjäfs]”, än de där SED-skurkarna, som under årtionden
bar ansvaret för förtrycket i DDR.
Kritiken av Schedlinski, Grass och Heym får stå modell för den på en gång segervisst hånfulla och hotfullt varnande kritiken av kritiken, där ”kritik” alltid förväntas läsas som vänster-kritik. Vad kritikerna sägs ha gemensamt är att de vänder på begreppen, förvandlar offren till förbrytare och förbrytarna till offer, det nya till reaktion och det föråldrade till framtidslöfte.
När de första författarna drabbades av Stasi-misstankar – som senare i praktiskt taget samtliga fall bekräftades – haglade de värsta anklagelserna: förvisso mot dem som avslöjade och upplyste om brotten, emellanåt t.o.m. mot polisspioneriets offer, aldrig mot förövarna. (…) Det talades om ”drevjakt” och ”avrättningsförberedelser”, om en ”postmodern mccarthyism” och ett stort reaktionärt ”halali” mot allt som är framstegsvänligt och humanistisk.
Den verklighetsfrånvända begrepps-förvirringen och oförmågan
att följa med tiden förklaras av en sorts psykopatologi, som den gamla
tyska intelligentian sägs lida av.
I den förtvivlade kampen om eventuella restbestånd av den socialistiska
mänsklighetsutopin såväl som den gammal-västtyska intelligentians
kulturella hegemoni tog man än en gång fram den apokalyptiska anklagelsens
och den där negativa nationalismens sönderrostade vapen ur förrådet
för gamla bevisföremål, som avslöjar mer om protagonisternas
lidande än om föremålet för deras klagan.
Än en gång uppenbarade sig hela omfattningen av den intellektuella
verklighetsförnekelsen och den fruktlösa abstrakta självupptagenheten.
Mohr får stöd hos den ovannämnde Jan-Werner Müller, som
upptäckte ”hur många ’blind spots’ som helst i realitets-förnimmelsen”
hos de intellektuella. Müller medgav att det finns en ”levande, ämnesövergripande
debattkultur”, som emellertid förmörkas av sitt fångenskap
i den magiska triangeln som bildas av ”det förflutnas språk,
patologin och det kollektiva psyket”. Mohr ansluter sig till Müllers
uppfattning, att Tysklands intellektuella är kroniskt försenade, envisas
med att älta det nazistiska förflutna, att opponera sig mot gamla
maktstrukturer istället för att ”nyfiket, som samhälleliga
seismografer, spåra upp framtidens tendenser”. M.a.o., de förblir
fastlåsta i ”kontrafobin”, ”det reflexmässiga tänkandet
ex negativo”, förblindade inför framtiden av en blandning av
”ideologiskt lagertänkande och dikotomisk begreppslighet”.
Men Mohr finner att tiderna som väl är har förändrats: ”De
tänkande skrånas betydelseförlust är uppenbar, och dagens
25-35-åringar av ’golf-generationen’ bryr sig över huvud
taget inte om att delta i måttlösa debatter om ’postnationell
identitet’, den tyska ’särvägen’ i det förflutna
och i vår egen tid och frågan om de som tyskar, som hellre tittar
på MTV än ZDF [icke-kommersiell tysk TV-kanal], sänder sina
engelskspråkiga e-mails ut i världen och siktar på ett jobb
hos CNN i Atlanta, får vara ’normala’ eller ej”.
Betydelseförlusten tycks emellertid inte räcka till för att bli
kvitt den intellektuella faran. Vårt ”komplexa, ofta besvärliga,
men frihetsgaranterande, öppna samhälle” måste inte bara
försvara sig mot ”de inskränkta, hycklarna och mördarna,
men emellanåt också mot vältaliga kritiker, som sörjer
den radikala systemkritikens goda tider en smula.”
Klarspråk om vad som behöver göras om tyskar skall få
förbli tyskar, ”men lyckliga”. Brukar vi inte uppmanas att lära
av historien så att den inte upprepar sig? Det är inte första
gången tyskar får höra att de måste försvara sig
”mot vältaliga kritiker”.
Martin Wardenberg
1 Författare till den aktuella boken Another Country. German Intellectuals,
Unification and National Identity (2000).