Demokrati

Det finns ord som används dagligen utan att man reflekterar nämnvärt över dem.
Men inget ord i världen används oftare på falska grunder och vanställs mer än ordet demokrati.
Ursprungligen föddes detta ord av det antika Greklands filosofer som begrepp för folkstyre och folkmakt. Men i nuläget betyder det oftast raka motsatsen. I de antika filosofernas tankar inkluderade ordet en regering som väljs folket, för att tjäna folket och utöva makten med folket. Dessa tankar, som var mycket avancerade då har i sin tur inspirerat folk från i hela världen i kampen för att ändra förhållandena i sina respektive länder.
Men nu har demokrati blivit ett ord som allt annat än demokratiska makthavare och maktmiss-brukare använder utan hänsyn till folket för att utöva politiskt, ekonomiskt, socialt eller kulturellt våld. Man använder detta ord för att invadera länder som inte böjer sig för kapitalets diktamen. Regeringar som inte representerar sitt folk kallar sig demokrater. De tar för sig i anspråk att bestämma vad som är demokrati i denna ”globaliserade” värld och uppför sig som äkta barbarer. Detta heter hos de ”moderna tider”.
Exempel på deras barbariska agerande är invasionen i Jugoslavien, som Nato/EU i demokratis namn verkställer brutalt, utan hänsyn till folkrätten, med militär precision, med många döda, med totalt förakt för folket. Enligt de regeringar som var medbrottslingar i denna invasion har man försvarat demokratin.
De västeuropeiska regeringarna har mycket lätt för att tolka olika situationer utifrån sina egna intressen. Exempel på detta påstående finns i det senaste jugoslaviska och det peruanska valet. När det gäller Jugoslavien har de västeuropeiska regeringarna öppnat sina demokratiska truten för att kräva revolution, krossa eller döda Milosevic, allt detta p.g.a. att valet enligt dem inte hade genomförts enligt demokratiska regler.
När det gäller Peru är det precis tvärtom. Här kräver man inte revolutionen, vill inte krossa eller döda den peruanske diktator. Från olika håll i världen kritiserades diktator Fujimoro för att han hade fuskat med valresultaten. Inte minst EU-regeringar och OEA (amerikanska staternas organisation i Latinamerika) anklagade den peruanska diktator. Inga regeringar, presidenter eller statschefer vill vara närvarande när diktatorn skulle tillträda sitt ämbete som nyvald president.
Folket i Peru protesterade kraftigt; massorna krävde Fujimoros avgång. Situationen var optimal för en revolution. Men regeringar, eller de som kallar sig själv för demokrater, öppnade sin trut igen för att övertyga eller sätta press på Alejandro Toledo, Fujimoros motståndare i det peruanska valet, för att inte genomföra revolutionen. Istället pressade man honom till en dialog med diktatorn. De ville att Toledo skulle tona ned situationen, stoppa massorna som krävde Fujimoros avgång, stoppa upproret i imperialismen bakgård.
I skrivandet stund efterlyser man i Peru officiellt chefen till f.d. förtryckarapparaten, Vladimir Montecinos, men i själva verket handlar det endast om en fars, eftersom Fujimoro har inte hade utfärdat någon arresteringsorder, och Montecinos kan helt enkel lämna Peru vía Lima eller någon annan flygplats, utan att polisen ska störa honom. De politiska fångarna i Peru som t.ex. Lucero Cumpa Miranda, kvinnan som är fängslad på örlogsbasen i El Callao, eller Nancy Gilvonio, eller de människor som är förföljda för sina politiska åsikter har inte samma chans som Fujimoros spionchef.

Varför finns så olika åsikter om samma problem? Varför är inte de själv utnämnda demokraterna överens om receptet när det gäller att bekämpa förfalskade val i ett visst land?
Svaret på detta fråga är enkel: de nuvarande regeringarna i Europa eller på andra håll i världen har bara en uppgift: att försvara kapitalets intressen, att plundra de nationella ekonomiska, politiska eller sociala resurserna för att livnära besten som heter utlandsskuld.
När det gäller Chile, finns det där – den intensiva propagandan som vill förvränga sanningen till trots -tiotals politiska fångar som inte ska få samma chans som f.d. diktatorn Pinochet. En av dessa politiska fångar är Pedro Rosas. Han är svårt sjuk i cancer, och trots juridiska bestämmelser från Högsta Domstolen om att han ska få behandling nekas han den av fängelsemyndigheterna. Den som trotsar bestämmelserna från Högsta domstolen är en läkare som heter Carlos Chiquito, en individ som hatar alla politiska fångar och gör allt som är möjligt för att göra livet surt för dem. I tidigare artiklar har vi talat om kvinnor som är politiska fångar i den skamliga chilenska demokratin, t.ex. Maria Cristina San Juan Avila som är så sjuk att hon inte har den minsta möjlighet att komma levande ur fängelset; eller Marcela Rodríguez som har halva kroppen förlamad, men inte kan få tillstånd att lämna landet. Bara internationell solidaritet kan rädda deras liv liksom andra politiska fångars som är fängslade i högsäkerhetsfängelse. Pinochet däremot har en hel stab med advokater som kämpar hårt för att förhindra att han måste inställa sig i rätten och för att han ska slippa bli dömd för sina kriminella handlingar under sin blodiga tid som diktator.

En sak som är tragisk i detta skräp som kallar sig demokrati och det moderna samhället, är den hermetiska tystnaden som regeringarna i det moderna Europa håller gentemot de politiska fångarna i Chile, Peru, i Argentina, Colombia och de trakasserier som folket i Latinamerika är utsatt för. Varför denna tystnad när det gäller att försvara arbetarnas intressen? Varför detta oväsen för att fördöma Kuba i uppdiktade övertramp av mänskliga rättigheter som bara finns i imperialismens huvudet?
Varför finns två olika måttstock för att mäta ett problem? Och varför finns olika lösningar? de Demokrater borde resa sig för att försvara de svagaste i samhället, beskydda barnen, kämpa för ett bättre framtid åt alla som arbetar och bygger landet och samhället. Men denna tanke har inte utrymme i detta samhället som gurglar med ordet demokrati. För dem som har makten existerar demokrati bara när man ska utplåna arbetarklassens organisationer som kämpar för ett annat och mycket annorlunda samhälle, ett samhället som har individen i centrum och inte marknadsekonomi som styrande faktor. Ett samhället som respekterar de mänskliga rättigheterna på riktigt och inte ett samhället som står till tjänst för globaliseringen som betyder att imperialistiska krafter och för dem krypande regeringar obehindrat kan utöva sin rövarpolitik.
Arbetarklassen syn på demokrati har inget att göra med makthavarnas demokrati. Det är två olika ting. Den ena demokratins, arbetarnas, försvarar sina bröders intressen; den andra, makthavarnas, försvarar kapitalet; enklare kan inte bli. Och det är dags att all inser denna skillnad.

Chile t.ex. är lett and med djupa motsägelser. I TV och på annat offentligt sätt vill den nuvarande regeringskoalitionen La Concertacion sälja bilden av ett land där det finns gott om demokrati. Men detta är inte sant. Arbetsköparna har nu på samma sätt som under diktaturen makten för att ta jobbet ifrån arbetarna. Arbetslösheten väntar arbetarna med öppna armar; ingen myndighet kan eller vill försvara arbetarnas intresse. Det finns helt enkel ingen framtid för arbetarna som har fått sina jobb fråntagna. Ett exempel på detta finns i Santiago de Chile, där ABB AB utövar ett ny ”sport”: att förfölja arbetarna, krossa facket, använda falska vittnen för att bli av med arbetarna som enligt ABB:s bedömning orsakar problem för företaget. Från 1996 tills idag har företaget avskedat oräkneliga arbetare utan giltiga bevis; man förföljer fackets medlemmar och fackliga ledare. Fackorganisationen nummer 1 och 2 krossades total.
En arbetslös arbetare skickade ett brev till mig för att göra denna situation offentlig. I brevet står att ABB är ett företag med tydlig klassindelning, eftersom man gör stora skillnader på ingenjörer, eltekniker eller arbetare av mindre rang.
1999 har avskedades Virginia Roman när hon var gravid. Efter bakläxa genom den tillständiga myndigheten fick hon tillbaka sitt arbete, men slutligen blev hon arbetslös i februari 2000; och förföljelsen fortsätter. Hennes man Hugo Kemp hamnade i arbetslöshet i mars i år.

1996 köpte ABB företaget AMCO AB; man återanställde folk, lovade att betala löner, gratifikationer, bonus, osv, men allt detta var bara våt papper Detta handlingssätt från företagets sida gjorde att arbetarna protesterade. Avdelning Recoleta 4442 och Huechuraba mobiliserade alla anställda på företaget. De skickade ett brev till verkställande direktör Victor Ballivian och protesterna gav resultat: arbetarna fick allt som företaget var skyldig. Men en av aktivisterna, Luis Felipe Manriquez, blev avskedad efter 8 år i tjänsten.
ABB har policyn att sänka lönen och om arbetaren inte accepterar detta är han automatiskt arbetslös. Exempel på detta är Eduardo Avalos, som var chaufför åt VD Ballivian.
Företaget ligger efter 3 år när det gäller att höja lönen för dem som inte är ingenjörer.
Humberto Peña förlorade sitt jobb p.g.a. sin fackliga verksamhet och kampen för att höja fortbildningen av arbetarna. Företaget respekterar inte hans ställning som facklig ledare och inte heller hans ställning som skyddsombud. Dessa enkla exempel visar hur ett företag, nationellt eller internationellt använder övergrepp mot arbetarna och ingen myndighet vill göra något mot företaget i fråga. Arbetarna är ensamma i sin kamp, därför behövs internationell solidaritet som kan uträtta något, speciellt om detta kommer från svenska arbetare i ABB.
Luis Peña