Fega politiker

Nedmonteringen av den offentliga sektorn, bl a vården och omsorgen, började under den borgerliga regeringen men genomfördes med socialdemokraternas goda minne.
I mitten av 90-talet kulminerade besparingarna. Vardagen i vården präglas fortfarande av åtstramningar och osäkerhet. Följderna av besparingarna underblåste ett allmänt missnöje i alla yrkeskategorier av den offentliga sektorn som hade sin grund i dålig arbetsmiljö, den personalpolitik som bedrivits och lönerna. Mer än någonsin äventyras patienternas säkerhet och personalens hälsa. Den situationen som nu råder har sin bakgrund i politikernas beslut, socialstyrelsens försummelse av sitt ansvar och facklig passivitet på alla nivåer.
Det låg många baktankar bakom den aggressiva borgerliga nedrustningspolitiken. Det långsiktiga målet påstods vara besparingar. Sverige skulle få balans i ekonomin. Den enligt uppgift kostnadskrävande och ineffektiva offentliga sektorn skulle monteras ner. Det talades om privatiseringar i termer som effektivisering och bättre valmöjligheter.
Det man frågar sig är vad det blev för valfrihet: vilka patienter väljer de nuvarande förhållandena i vården? Finns det verkligen valfrihet i vården?
Hur sjukvården ska arbeta framgår av lagar, förordningar och föreskrifter. Så finns t ex en Författningsbok för personal inom hälso- och sjukvård (HSL).
Socialstyrelsen säger i HSL 2§ 1982:763 att arbetet i vården förutsätter en humanistisk människosyn och antagandet om människors lika värde. Men ni ska inte tro att det är den andan man bedriver vårdverksamhet i privat regi i där syftet är att generera vinst.
I kapitalistiskt perspektiv har människorna inte alls lika värde.
I dag har socialstyrelsen inte fullständig kontroll över vinstjägarnas vårdpraxis. Som patienter har vi inga valmöjligheter och kan inte påverka den vård vi erhåller.
Förändringar kommer ofta plötsligt eller med kort varsel, och ofta kan de anställda inte påverka dessa förändringar i den utsträckning man önskar. Det är en enda sak som avgör om man får god vård eller inte, och det är plånboken. Denna linje drivs av samtliga partier. Värst är kristdemokraterna som smyckar sin cyniska praxis med lögner inför sin Gud och hans skapelse – det vill säga väljarna.
För att väljarnas förhållande ska kunna förbättras krävs det att problemen angrips från olika vinklar.
Först och främst krävs det ett rejält tryck underifrån för att hierarkierna ska kunna rubbas. Den fackliga kampen bör intensifieras. Kampmetoderna får ändras så att de motverka partiernas lögner och propaganda. Fackmedlemmar måste få bättre insyn i organisationens ekonomi, och därigenom bättre insikter i ekonomi, organisatoriska frågor, frågor som gäller kontrakt och avtal mm. Som en följd av passiviteten i vårdfacket släpar 35 000 sjuksköterskor efter i fråga om löneutveckling, kompetensutveckling, kompetens i organisationsfrågor osv. Man kan säga att facket i sin helhet har kapitulerat inför arbetsgivarens politik och inför investerarnas vinsthunger.
Krav och förväntningar från patienter, anhöriga, politiker och arbetsgivaren själv är oförändrat höga – men de resurser som ställs till personalens förfogande räcker inte till. Och personalen sliter med att försöka kompensera dessa brister.
Ahmad