Man påstår att det finns ingen privilegierad klass i Kuba. Men
detta är fel. Det är fullständigt klart att barnen i Kuba utgör
en väldigt privilegierad klass, sa en 91-årig amerikan på första
dagen av den Andra världskonferens för vänskap och solidaritet,
som ägde rum i Havanna 10-14 november i år.
Den gamla kommunisten från New York var en av mer än 600 människor
som rest från USA till konferensen. De representerade en rad olika organisationer,
men hade alla samma mål - att bidra till upphävandet av den amerikanska
regeringens kriminella och inhumana blockad mot Kuba, en blockad som nu har
pågått i 40 år.
Totalt kom 4 244 mycket entusiastiska deltagare från 118 länder
och man kunde ibland få intrycket att konferensen handlade mer om hur
Kuba visar solidaritet med andra nationer än om kampen mot blockaden.
T ex berättade en palestinsk läkare att många av hans kolleger
har Kuba att tacka för sin professionella träning. Han hade fått
sin medicinska utbildning i Havanna, naturligtvis utan kostnad, hans bror hade
likaså utbildats till ingenjör i Kuba, och han ville tacka det kubanska
folket för dess mångåriga stöd till palestiniernas kamp
för rättvisa mot Israels regering. Han var den förste av en lång
rad talare från u-länderna som hyllade Kuba för att ha öppnat
portarna till utbildning på universitets- och högskolenivå
för mer än 40 000 studerande.
I Panama finns ca 300 läkare, ingenjör och lärare som utbildats
i Kuba, där för närvarande ca 125 studenter från Panama
håller på att utbilda sig.
I många tal nämndes också den Latinamerikanska skolan för
medicinsk vetenskap i Havanna, där ungdomar från hela Latinamerika
välkomnas och utbildas kostnadsfritt till läkare och sjuksköterskor.
En delegat från Colombia berättade om den omfattande hjälpen
från Kuba efter jordbävningen i början på 1999, som med
hänsyn till BNP (Bruttonationalprodukten) var mycket större än
vad andra länder inkl USA ställde upp med.
Ghanas hälsovårdsminister rapporterade att det finns en akut brist
på läkare i landet, och att han tidigare i år bett Kuba om
hjälp. I början av november fanns 170 kubanska läkare i Ghana,
och 30 till skall anlända före årsskiftet.
En kvinna berättade om hur hon som barn hade kommit till Kuba med sina
föräldrar när de flytt Guatemala efter den CIA-organiserade statskuppen
1954. Hon var i den första gruppen av lärare som utbildades efter
den kubanska revolutionen, i ett läroverk som låg i ett distrikt
där terroristgrupper från USA var aktiva fram till 1963-64. ”Jag
älskar mitt hemland Guatemala, men mitt hjärta är i Kuba, mitt
fosterland”, sa hon.
Delegater från Angola och Mozambique sa att deras länder hade fått
så mycket moralisk, ekonomisk och militär hjälp från Kuba
att skulden aldrig kan betalas tillbaka. Inte är kubanerna heller särskilt
intresserade av att inkassera fordran, som framgår av faktumet att Kuba
nyligen har helt avskrivit Mozambiques finansiella skuld med motiveringen att
landet har allt för stora ekonomiska problem.
När man går på gatorna i Havanna ser man hur fattig Kuba är.
Men det fattiga Kuba har råd att avskriva en fordran i rena pengar på
Mozambique, medan de rika ländernas finansministrar vrider sig i förtvivlan
över ett förslag att avskriva en liten del av den gigantiska skuldbördan
som har uppstått genom kapitalismens plundring av den s k tredje värld.
I ett tal på andra dagen av konferensen sa Felipe Pérez Roque,
Kubas utrikesminister, att när de kubanska soldaterna kom hem från
Afrika bar de endast sina döda kamraternas kroppar med sig - inga plundringstroféer,
guld eller olja.
FN röstar mot blockaden
Pérez Roque hade dagen innan konferensen började kommit tillbaka
från FN, där Generalförsamlingen den 9 november hade röstat
för nionde gången om en resolution som kräver upphörandet
av USA:s blockad mot Kuba.
167 nationer röstade för resolutionen, och 3 mot - USA, Israel och
Marshallöarna, en liten ögrupp i Stillahavet som håller på
att förhandla fram ett lån i Washington. El Salvador, Litauen, Marocko
och Nicaragua lade ner sina röster. FN-ambassadörer från många
länder, inklusive Norge, talade före voteringen mot blockaden.
Sveriges FN-ambassadör Pierre Schori, en känd poet och humanist, var
tyst. Vilket kanske är förklaringen till varför inga av de stora
tidningar och TV-kanaler i Sverige rapporterade om voteringen, enligt vad undertecknad
vet.
Pérez Roque menade att voteringen visar att det finns ett globalt stöd
för upphävandet av blockaden, d v s att USA:s politik mot
Kuba nu är isolerat. Han berättade att nästan samtliga delegater
i Generalförsamlingen kom fram till Kubas representant för att gratulera.
USA:s FN-ambassadör hävdade att blockaden är en sak som måste
förhandlas mellan Amerika och Kuba, och de s k brotten mot mänskliga
rättigheter i Kuba måste tas upp till diskussion.
Men Pérez Roque bekräftade att Kuba aldrig kommer att förhandla
om blockaden. Denna har iscensatts unilateralt av USA, som därför
unilateralt måste upphäva den. Kuba kommer aldrig att göra den
minsta kompromiss. Hans uttalande orsakade kanske den största storm av
applåder under hela konferensen.
Bland de brittiska deltagare fanns en taxichaufför från London, som
berättade att han ibland har politiker som passagerare, och flera av dem
har sagt till honom att ”Kuba har besegrat USA - blockaden är död”.
Pérez Roque berättade att en majoritet av både senatorer och
representanter i USA:s kongress också vill att blockaden tar slut. Ett
försök för ett par månader sedan att få igenom en
lag som skulle mildra blockaden omintetgjordes emellertid av den republikanska
partiledningen, som lyckades förvränga lagstiftningen för att
skärpa blockaden i stället för att mildra den.
Kubas ekonomi förbättras
På konferensens första dag hörde vi en lysande presentation
av dagsläget i Kuba från Carlos Lage, viceordförande i Kubas
statskonseil och enligt uppgift en av de mest populära ledare i landet,
inte minst för hans mycket enkla livsstil. Hans tal var för undertecknad
en av konferensens höjdpunkter. Han sa att Kuba nu är på bättringsvägen
efter att ha överlevt 1990-talets kris.
Han skissade bakgrunden till dagens situation, med utgångspunkt från
beslutet 1993 att införa en rad restriktioner och ändringar för
att hantera krisen som hade uppstått efter socialismens kollaps i Östeuropa
och Sovjetunionen. Med denna kollaps försvann Kubas viktigaste handelspartner,
vilket var en fruktansvärt slag mot landets ekonomi.
Lage betonade att de socialistiska länderna hade visat mycket stark solidaritet
med Kuba, inte minst genom att skydda handelsavtal från prissvängningar
på den internationella marknaden.
T ex fanns i avtalet om byte av kubanska socker mot sovjetisk olja en klausul
som innebar att Kuba alltid fick samma mängd olja för en given mängd
socker, oavsett hur multinationella bolag skulle manipulera priserna på
världsmarknaden.
Bristerna som uppstod i Kuba efter 1990-91 var mycket allvarliga, eftersom landets
internationella ekonomiska utbyte som gott som helt berodde på de socialistiska
länderna. Långfristiga lån (4-10 år) från västvärlden
som brukar användas för att finansiera handel och utveckling, var
och är fortfarande utom räckhåll. När Kuba lånar
pengar måste de återbetala inom 6 eller 12 månader, och räntesatserna
är ovanligt höga.
Carlos Lage betonade att handeln med Sovjetunionen och de socialistiska ländenar
i Östeuropa var huvudsakligen baserad på långfristigakrediter,
låga räntesatser och låga priser.
1993 stod det klart att drastiska åtgärder måste till för
att Kuba skulle överleva. Men alla beslut om neddragningar och uppoffringar
var fast förankrade bland folket. På alla arbetsplatser, i alla fackföreningar,
i alla bondeorganisationer diskuterades vad som skulle göras, och alla
åsikter samlades centralt och analyserades som ett underlag för en
proposition i det kubanska parlamentet. En stor majoritet bland folket ansåg
att inga neddragningar skulle göras inom hälsovård, utbildning
eller åldringsvård.
Parlamentsledamöterna diskuterade och modifierade lagförslaget, vilket
därefter togs tillbaka till folket för vidare diskussion innan en
slutgiltig version godkändes i parlamentet.
Restriktionerna omfattade bl a sträng ransonering av elkraft, bränsle
och mat. T o m huvudstaden Havanna var mörklagd på kvällarna
tills nyligen.
Krishantering i Kuba och Sverige
Krishanteringsprocessen i Kuba 1993-94 kan jämföras med krishanteringsprocessen
i Sverige 1992, fast orsakerna till krisen här var mycket annorlunda. I
Kubas fall var krisen orsakad av de socialistiska staternas kollaps och den
amerikanska blockaden. I Sveriges fall var orsaken monopolkapitalets krav på
en de facto devalvering av kronan och en överföring av den offentliga
sektorns förmögenhet till privata ägare, och bakom allt låg
den fortsatt krisen i den kapitalistiska ekonomin.
I september 1992 började svenska storföretag att pumpa pengar ur landet.
Under en 10-dagars period strömmade 161 miljarder kronor från svenska
banker till utlandet. Varje häpnadsväckande försök av Bildts
regering att försvara kronans värde var i detta läge dömt
att misslyckades, och urholkade dessutom Riksbankens valutareserv. Devalveringen
var ett faktum, och Ingvar Carlsson och Carl Bildt satte sig ner för att
ta fram tre olika krispaket.
I motsats till Kuba var inget av dessa krispaket förankrat bland folket.
Carlsson och Bildt tog plats i TV och berättade att ”vi” hade
levt över våra tillgångar och nu alla måste betala priset.
T o varje normalt begåvad svensk journalist skulle kunna ha
räknat ut vem som i verkligheten hade levt över sina tillgångar,
vem som skulle betala priset, och vem som skulle ta hem vinsten. Men så
ställdes aldrig frågorna.
Man satte på allvar igång att demontera den svenska offentliga sektorn
med motiveringen att ingen längre hade förtroende för Sverige
och att vi måste låna pengar från utlandet för att överleva.
Fast vem som helst skulle ha kunnat titta i Sveriges statistiska årsboken
och upptäcka att mer än 65 procent av statsskulden var från
långivare inom Sverige. Och är det ännu idag.
I Kuba gick folket igenom fyra mycket svåra år utan att några
få aktieägare blev rika, och utan att privatisera ett enda sjukhus
eller en enda skola. 1990 hade Kuba per capita ett kaloriintag av ca 3 000
per dag, i linje med de rika ländena inom OECD. 1995 var intaget ner till
under 2 000, samma nivå som i Haiti och de fattiga afrikanska länderna.
Idag är siffran ca 2 400, ungefär som i Kroatien.
Även när krisen var som värst lades inga fabriker ner. Eftersom
både bränsle och råvaror är bristmaterial, måste
man dra ner produktionen, i vissa fall till mycket låga nivåer.
Men ingen människa sparkades. Alla fick full lön.
Som resultat fanns de för mycket pengar i omlopp med hänsyn till de
varor och tjänster som producerades. Och när för mycket pengar
jagar för få varor och tjänster kan en förödande och
förvirrande inflation uppstå.
Ett steg i hanteringen av penningmängden var att den kubanska staten höll
priserna för basvaror oförändrat medan priserna för lyxartiklar
höjdes ordentlig. Också detta beslut var förankrat bland folket.
Naturligtvis blev kontrollerna på kapital och export mycket stränga.
Samtidigt minskades subventionerna till statligt ägda jordbruksorganisationer.
Genom dessa och andra åtgärder kunde mängden pengar i omlopp
så småningom komma i bättre balans med produktionen, d v s
med utbudet av varor och tjänster.
Som tidigare rapporterats är Kuba inte medlem av IMF (Internationella
valutafonden), vilket innebär att landet inte är utsatt för den
typ av påtryckningar eller ”hästkurer” som haft förödande
följder i de forna socialistiska länderna. Dessutom är den kubanska
peso inte konvertibel, d v s peso kan inte växlas till utländska
valuta på världsmarknaden, vilket innebär att Kuba inte är
utsatt för finansiell destabilisering av den sorten som har drabbat forna
Sovjetunionen.
Hanteringen av den ekonomiska krisen i Kuba blev ännu mer komplicerade
därför att man bestämde sig dels för att införa dollarn
som betalningsmedel parallellt med den kubanska peso, och dels att satsa på
turismen som inkomstkälla. USA-blockaden gör att Kuba ofta måste
betala höga priser på världsmarknaden, och betalningsmedel är
s k hårdvaluta, mestadels dollarn.
Dessa beslut har också varit förmål för långtgående
diskussion bland det kubanska folket. Fidel Castro sa att krisen var så
pass allvarlig att man tillfälligt tvingas fokusera mer på att försvara
revolutionen än att utveckla den. Enligt uppgifter från människor
som undertecknad träffade både inom och utanför de kubanska
kommunistpartiet var de allra flesta överens med honom.
Naturligtvis är det så att turismen och användningen av dollarn
som betalningsmedel inom landet har en negativ effekt på jämlikheten,
vilket Carlos Lage var noggrant att påpeka. Inte minst därför
att människor som arbetar inom turistnäringen ofta få dricks.
För att skapa någon mån av kompensation har lönerna höjts
i sektorer som inte har någon förbindelse med turismen. Samtidigt
har priserna för livsmedel hållits kvar på samma nivå
som på 1960-talet.
Samtliga dollar som cirkulerar bland kubanerna kan endast spenderas i butiker,
restauranger, hotell m m som ägs av staten, vilket innebär att den
s k hårdvaluta till sist hamnar i den offentliga kistan. Man är mycket
medveten om riskerna att en svart valutahandel kan uppstå för peson
och dollarn, och för att förebygga detta hålls den officiella
växelkursen på en nivå som är tillräckligt hög
så att det inte lönar sig att växlar svart.
En faktor som också hjälper att motverka de negativa effekterna av
den parallella dollarekonomin är det kubanska folkets medvetenhet och solidaritet.
Den allmänna uppfattningen både inom och utanför Kubas KP är
att 85-90 procent av befolkningen är fast beslutna att försvara revolutionen
och acceptera tillfälliga restriktioner.
Som Carlos Lage poängterade, är den finansiella situationen ”ett
stort, komplicerat problem” som måste ständigt och noggrant
bevakas.
Tillväxt och högre produktivitet
Att höja värdet på den kubanska peson är ett viktigt sätt
att motverka problemet. Hur gör man det? Genom att höja produktiviteten
och sänka na. Eftersom staten kontrollerar priserna, kan dessa då
sänkas.
Enligt Carlos Lage har den kubanska ekonomin visat stadig tillväxt under
de senaste fyra åren, och detta väntas fortsätter. Arbetsproduktiviteten
har stigit med 3,2 procent per år. Högre effektivitet har inneburit
lägre produktionskostnader i en rad sektorer som inte har samband med turismen.
Peson har inom loppet av fem år revalverats sju gånger mot dollarn.
Två anmärkningar bör göras här. För det första,
att stigande produktivitet i Kuba inte har varit baserat på ökad
arbetslöshet, som det ofta är i västvärlden. Hög och
bestående arbetslöshet gör det lättare för arbetsgivarna
att pressa lönerna, och detta har varit en huvudfaktor bakom de stigande
företagsvinsterna under 1990-talet i västvärlden. Dessa stigande
vinster är enligt borgerliga ekonomer ett tecken på att allt går
åt rätt håll. Men ekonomisk hälsa är inte lika med
högre avkastning till aktieägare. Den kan bedömas enbart ifrån
en allmän analys av hela folkets situation.
I Kuba är bedömningen att välståndet idag i stort ungefär
75 procent av 1990 års nivå.
Den andra anmärkningar är att tillväxtstatistiken i Kuba inte
är förvrängt av en stor finansiell sektorn, som i västvärlden.
I dessa spalter har vi ofta talat om att BNP i OECD-länderna i flera år
vanligtvis har bestått till mer än 50 procent av finansiella transaktioner.
Dessa transaktioner skapar inget värde. De innebär endast att ett
redan skapat värde cirkulerar. BNP siffror i Väst blir därmed
opålitliga indikatorer om det allmänna ekonomiska välståndet
för befolkningen som helhet, d v s för både överklassen
och arbetarklassen.
I Kuba består BNP-statistiken till en mycket stor del produktion av varor
och tjänster som fyller befolkningens verkliga behov, vilket innebär
att statistiken är en mycket bra indikator av det allmänna ekonomiska
välståndet. Givetvis ökar turismen, men den svarar ändå
endast för en liten del av BNP.
I detta sammanhanget kan nämnas att det finns i Kuba en ekonomisk sektor
som kallas som turismo de salud, eller hälsoturismen. Det kubanska hälso/sjukvårdssystemet
är så pass utvecklat att det attraherar borgerliga människor
från hela Latinamerika som är villiga att betala i dollar för
bl a neurokirurgisk behandling av en kvalité som inte existerar i deras
hemländer.
Problem: transport och olja
Transport är kanske det största enskilda problemet i Kuba, och lösningen
kräver pengar – mycket pengar.
Bussar och tåg i det allmänna transportsystemet köptes ursprungligen
från Östeuropa eller Sovjet, och det är nu omöjligt att
få tag i reservdelar. Detta innebär förstås att många
fordon är obrukbara. Antalet bussfärder i Havanna 1990 var 25 000
per dag. Nu är det ca 10 000. Inköp av nya bussar endast för
Havanna skulle kosta ca 20 miljarder kronor.
En sak som eventuellt kan bidra till en lösning är den fortsatta kris
inom kapitalismen, som återspeglas av ett omfattande överskott av
produktionskapacitet i alla viktiga sektorer, inte minst bilindustrin. Kuba
förhandlar idag med en stor europeisk tillverkare av motorfordon, som naturligtvis
är intresserad av att få en ny kund, och kan också ordnar krediter.
Men affären är långt ifrån avslutning.
Kubas järnvägsnät är också i akut behov av förnyelse.
Just nu köper man andrahands utrustning och fordon, men detta är endast
en kortsiktig lösning. I längden siktar man mot en s k joint venture,
d v s ett samarbete med en stor producent som skulle sälja tågdelar
till Kuba, där en sammansättningsfabrik skulle byggas.
Efter Sovjetunionens kollaps blev det brist på olja och raffinerade oljeprodukter,
och det råder brist idag. Oljeproduktionen i Kuba ligger på ca 3,5
miljoner ton/år, men 7-8 miljoner behövs. Raffinaderierna är
gamla och måste förnyas.
Därför är man tvungen att fortsätta ransonering och importera
både olja och raffinerad bränsle.
Venezuela har nyligen ställt upp med ett flerårigt avtal som ger
Kuba förmåner i form av låga priser samt krediter med låga
räntesatser. Men på sikt måste Kuba producerar mer olja själv.
Ett steg i denna riktning togs nyligen i form av en överenskommelse mellan
Kuba, Mexiko och själva USA om oljerättigheter i Karibiska havet.
Kubanerna säger att avtaet är rättvist, och det ger dem rätten
att utvinna olja från havsbotten över ett område på 112 000
kvadratkilometer. Emellertid saknas teknologi och kunskaper för detta,
och de måste på något sätt skaffas, eventuellt genom
samarbete med Venezuela.
Sjunkande priser för råvaror
Ett annat problem som Kuba delar med många fattiga länder är
att pristrenden för råvaror på världsmarknaden har varit
nedåtgående under flera år, inte minst därför att
de stora västerländska bolagen har enormt inflyttande på prissättningen.
Priset för socker, som ju är Kubas huvudexportvara, är nu så
lågt att det knappast täcker produktionskostnaderna. Priset för
nickel, en annan viktig kubansk export, är också mycket låg.
Exporten av råvaror från fattiga länder till OECD är naturligtvis
en del av imperialismens livlina. De flesta fattiga länder som exporterar
till de imperialistiska nationerna har bara ett eller två produkter att
sälja, vilket är en garanti för fortsatt beroende. Dessutom är
det så att förädlingen av råvarorna sker för det
mesta inom de rikaländerna. Endast ca 12-14 procent av samtliga råvaror
som exporteras till OECD förädlas i ursprungsländerna. Och det
är förädlingen som ger mervärde.
Ett av de mest slående exempel av imperialismens makt är olja, vilken
är oumbärlig för ett modernt industriland. Undertecknad har länge
uppmärksammat att praktiskt taget inga västerländska ekonomer
och politiker någon gång har undrat varför de länder som
säljer olja till OECD-nationerna inte själva har byggt raffinaderier
och tagit hem vinsten på raffinerade produkter. Varför exporterar
Saudiarabien och de andra OPEC-länderna endast råolja, och inte bränsle?
Det finns faktiskt raffinaderier i Saudiarabien, men de raffinerade produkter
säljs bara inom landet, eller ibland till ett annat arabland, i små
mängder.
Svaret är att de imperialistiska makterna inte vill tillåta att OPEC-länderna
blir annat än råvarorleverantörer. Det är de stora oljebolagen,
ägd av brittiska, holländska och amerikanska kapitalister, som vill
förädla olja och sälja de förädlade produkterna vidare.
Men en liten spricka har uppstått i imperialismens fundament. Hugo Chavez,
nuvarande statschef i Venezuela, har sagt att OPEC bör ändra prispolitiken.
Varför skall fattiga länder betala samma pris för olja som de
rika gör? Venezuela har faktiskt höjt priset på den olja som
säljs till USA, vilket delvis subventionera de låga priser som Kuba
betala till Venezuela för samma olja.
Om denna politik lyckas, och om den skulle tillämpas inom andra sektorer,
skulle sprickan i fundamentet ökas ordentligt. Om med andra ord de fattiga
länderna som exporterar råvaror till OECD skulle börja bygga
karteller kunde balansen i världsekonomin börja ändras. Och nästa
steget skulle vara att bygga ut förädlingskapacitet inom de exporterande
länder.
Det vore mycket intressant att titta på dagordningen för möten
mellan Vladimir Putin och Fidel Castro när Putin besöker Kuba denna
vinter. Ryssland är världens största nickelproducent, och tillsammans
med Kuba kunde den utöva stort tryck på världspriset. Det fanns
tidigare en stor nickelfabrik i Sovjet, där nickel från Kuba förädlades.
Det finns ingen brist på problem i Kuba, men med tanke på vad som
har skett sedan 1960, och det intrycket som man får under ett kort besök
i Havanna, måste slutsatsen vara att det inte går att besegra det
kubanska folket.
Bland deltagarna i konferensen fanns en katolsk präst från Storbritannien,
som sa ”Under fyrtio år har folket i Kuba åstadkommit vad Kyrkan
har pratat om under tvåtusen år”.
Och med hjälp från sina vänner kommer det kubanska folket inte
bara att försvara den socialistiska revolutionen, utan att fortsätta
att utveckla den.
PC