Egentligen vill jag börja med Jugoslavien – ett land som sitter som
ett kycklingben i nyordningens hals. Fortvarande. Låt oss minnas: ”det
internationella samfundet” (!?) inledde sanktioner mot Jugoslavien, hotade
och isolerade landet, bombade det suveräna Jugoslavien och bröt därmed
mot alla gällande internationella lagar och konventioner samt FN:s stadgar,
invaderade och ockuperade Serbiens södra provinsen Kosovo och Metohija,
beväpnade och utbildade UCK-terrorister till ”poliser”, bildade
en albansk ”administration” och ”domstolar” med ”opartiska”
albanska domare, åsåg stillatigande fördrivningen av serber…
Albright krävde att Slobodan Milosevic inte skulle tillåtas att vara
politiskt verksam. ”Samfundet”, även Lindh och Persson, krävde
att serberna skulle rösta ”rätt” – om de vill befrias
från sanktionerna. För detta betalade alla dessa demokratiska länderna
(USA, NATO, EU) miljonbelopp till den s. k. ”demokratiska oppositionen”
i Serbien (genom hemliga kanaler!).
De fick det de ville – en ny president – den bästa man kunde
få för pengarna. Nu, läser jag i svenska tidningar, förvånas
man att Milosevic planerar en politisk återkomst. Inte nog med det utan
han ”avfärdade det folkliga upproret i oktober som en kupp”.
Bevare oss! Suck.
Han fick visserligen inga utländska pengar till valpropagandan. Han bombade
inget land, men skurk, det är han.
Våra demokratiska skurkar
Kohl är väl ingen skurk. Mångmiljonbeloppen som han sålde
DDR:s industri för och stoppade som svarta pengar i sin partikassa glömmer
vi bara.
Chirac då? Nej, inte han heller. Dessa är ju”det internationella
samfundet”. Fast, Chiracs kabinettschef Michel Roussin anhölls förra
veckan misstänkt för att ha spelat en nyckelroll i olaglig finansiering
av Chiracs parti (RPR).
(Aj, aj, aj!)
Finansieringen av presidentens parti börjar bli alltmer besvärande
för Chirac. Det handlar om att RPR på olagliga vägar finansierades
medan Chirac förutsätts vara den yttersta garanten för att landets
politiska liv fungerar i enlighet med republikens lagar. (minns Tysklands kansler
Kohl)
Nästan som i Sverige, ett annat land i ”samfundet”. Men om landets
hederliga ministrar och vissa kommunalpolitiker behöver jag inte orda i
Riktpunkt. Lyssna på sparvarna, de kvittrar glatt om kreditkort, lägenheter,
porrklubbar, privata semestrar, skatteskulder, privata resor som vi betalade…,
vem vet varifrån de får pengar till sina valkampanjer? Egentligen
finns lagar även i Sverige. Politiker får sina positioner genom vårt
förtroende, de är folkvalda. Här är fiffel strängeligen
förbjudet. Det är förbjudet att få pengar från utlandet
eller från kapitalet. Pyttsan!
Men borde det då inte också vara förbjudet att skicka (många,
många) miljoner till Serbiens opposition? Borde, ja!
(Uran)bomber förpestar inte miljön
Klimatförhandlingarna i Haag bröt samman. Det läste jag också
i tidningarna. Svensk minister, vad var det han hette? – var trött,
nedslagen och med en dygnsgammal stubb på hakan: ”Det är kört,
för den här gången”.
(Inte bara den här gången, tillägger jag ödmjukt.)
Varför var miljöministrar nedslagna? För att deras premiärministrar
tidigare hade beordrat och stött bombningar av ett suveränt land?
För att de bombat med utarmad uran? För att de framkallat miljökatastrofer
i det lilla landet?
Nej. De bråkade om sina utsläpp av koldioxid. Det var ett traditionellt
demokratiproblem, sa svensk minister Kjell Larsson (äntligen hittade jag
vad han heter!). Nej, det handlade inte om klimat. USA krävde att få
räkna bort 125 miljoner ton koldioxid med hänvisning till skog och
jordbruksmark som ska absorbera dem - istället för att exempelvis
stänga kolkraftverk eller gynna bränslesnåla bilar. Alltså
– pengar.
I globaliseringens namn – mer pengar
Persson & Lindh besökte Belgrad. Samma Belgrad som de tyckte var rätt
att bomba. I deras släp reser svenska direktörer i skytteltrafik till
Belgrad för att tjäna pengar. Det kallas: bistånd. Naturligtvis
tävlar de med alla andra direktörer från ”det internationella
samfundet”. Samma krigsförbrytare som förra året sönderbombade
Serbien skall nu ”hjälpa till” att bygga upp – genom att
tillskansa sig dyra kontrakt som det jugoslaviska folket och i viss mån
även svenska skattebetalare ska stå för. Jag läser vidare
i den svenska tidningsfloran: ”Milosevicsregimens fall i Serbien anses
bädda för goda affärsmöjligheter för svenskt näringsliv”.
- Regimskiftet i Belgrad är nyckel, efter detta tycks nu vara dags för
en kraftsamling för ekonomisk uppbyggnad i Jugoslavien, säger handelsminister
Leif Pagrotsky.
Aha, det var därför de bombade i 78 dagar samt betalade otaliga miljoner
till sina serbiska butlers!
Alltså – pengar.
Nu är det så att även ledningen i Jugoslavienkommittén
– Kommittén för solidaritet med Jugoslaviens folk - pustar
ut, nu när en ”demokratisk president”. sitter i Belgrad. De är
lättade eftersom Milosevic är borta så nu kan man uttala det
man verkligen tycker: ”att biståndet till återuppbyggnaden
av landet inte ska förbindas med politiska, ekonomiska eller militära
krav, att Sverige och övriga EU-länder bidrar till en varaktig och
stabil fred på Balkan på FN-stadgans grund med full respekt för
Jugoslaviens suveränitet, att…”.
Mycket skall man höra innan öronen faller av: ”… bistånd
till återuppbyggnaden…”. Vem har orsakat anledningen för
återuppbyggnad? Och varför? Varför inte betala krigsskadestånd
- istället? ”… att Sverige och övriga EU-länder bidrar
till fred… på FN-stadgars grund med full respekt för…”.
Var det inte dessa länder som bombade och stödde bombningar? Var det
inte samma länder som kom med krig, död och förstörelse?
Var det inte samma länder som sket i FN-stadgar? Visade de då någon
som helst respekt för Jugoslaviens suveränitet? Bara frågar.
Klasskampen på huvudet
Klasskamp pågår. Det kan vi bevittna dagligen. Det är bra att
vänsterns ideologiska perspektiv framstod så tydligt som nyss i Riksdagen.
Medan neutraliteten (svensk!?) har blivit en belastning och landets politiska
och militära ledning allt öppnare visar vägen till Nato, talar
landets högerledare om ”nödvändig klasskamp”. Ur led
är tiden! Bo Lundgren ställer klasskampen på huvudet: ”Hur
ska alla få det bättre, inte bara de rikaste?”. Med skattesänkningar,
förstås – annars ökar klassklyftorna. ”Det måste
löna sig med hederligt arbete.” Löna sig för vem?
Varje dag, varje kväll går den moderate, den modige Don Quijote (alias
Bo Lundgren) mot ”röda”, åtminstone socialdemokratiska
väderkvarnar, i kampen mot orättvisor i samhället. Helt enkelt
– mot klassamhället. Det upprepar den outtröttlige moderaten
varje dag, varje kväll, så vi kan väl koppla av en stund, eller
hur?
Men säger han hur han tänker omfördela resurserna i Sverige och
världen? Nej då, det gör han inte och vill inte heller.
Mina öron håller på att falla av. Jag orkar inte mer.
Dušan Lazarevic