I rasande galopp har EU:s justitieministrar i början av december antagit
ett rambeslut om ”terrorismen”. Brott som begås i terroristiskt
syfte kommer att straffas hårade än när brott begås i
annat syfte. En brottsling som leder en terroristgrupp ska kunna dömas
till 15 års fängelse. Detta kräver lagändring i Sverige,
eftersom det längsta tidsbestämda straffet i Sverige är 10 år.
Vid första påseende, med det raserade World Trade Center framför
ögonen, kanske man tycker att det är rimligt. Sedan förstår
man: den allt avgörande betoningen ligger i ordet ”syfte”. Hur
definierar EU:s justitieministrar ett terroristiskt syfte? ”Ett terroristiskt
syfte är en avsiktlig handling som allvarligt kan skada en stat eller en
internationell organisation”, enligt beslutet.
Detta är en gummiparagraf, godtyckligt användbar i makthavarnas intresse.
Det är en paragraf som sammanflätar USA:s krig i Afghanistan med våra
demonstrationer i Göteborg.
Ville de 25 000 som i somras demonstrerade mot EU-politik ”allvarligt
skada” denna internationella organisation? Vill de som protesterar mot
IMF:s och Världsbankens imperialistiska globaliseringspolitik allvarligt
skada den organisationen?
Denna nya ”rättsordning” är ett ohyggligt farligt instrument
i makthavarnas händer, formulerad så luddigt som möjligt för
att kunna kväva allt motstånd mot deras stater, deras organisationer.
Norska motståndsmän och vietnamesiska partisaner firades som hjältar
när de slog ut de tyska resp amerikanska ockupanterna i sina länder.
Men när palestinier kämpar mot Israel, som sedan många år
ockuperar deras land, då kallas de numera terrorister.
Många demokratiska organisationer och rättsexperter har höjt
rösten mot att rättssäkerheten så allvarligt utholkas och
mot sättet på vilket nya lagar piskas fram. Förgäves. Den
s k alliansen mot terrorismen ser sin chans så länge ruinerna efter
World Trade Center ryker, innan bilderna på förstörelsen i New
York trängs undan av bilder från tiotusentals sönderbombade
människor och hus i Afghanistan.
Den 11 september framstår mer och mer som en skänk från ovan
för imperialismens maktcentra. Under stridsropet ”kamp mot terrorismen”
håller de på att pådyvla världen förändringar
som innan dess verkade vara fullständigt otänkbara.
Världens rikaste land bombar ett av världens allra fattigaste –
och så gott som alla staters regeringar bugar för krigsherren i Vita
huset. Vissa – som Sveriges statsminister – tränger sig formligen
fram för att bedyra sitt reservationslösa stöd för världspolisen
och njuter av rollen som Washingtons springpojk.
Krig, bomber i tiotusental mot skyddslösa civila, framställs plötsligen
som ett godtagbart alternativ för att nå politiska och ekonomiska
mål. Detta strider visserligen direkt mot FN:s stadgan och grundidén
för själva dess grundande, men våra ledande politiker är
fräcka nog att framställa mördandet i Afghanistan som ett FN-beslut,
som ”humanitär” välgörenhet. ”Självförsvar”
tolkas om till anfall och aggression.
Under stridsropet ”kamp mot terrorismen” berövas vi viktiga demokratiska
rättigheter och grundläggande rättsprinciper, Mac Carthyismens
isande vind blåser runt hela jordklotet. USA inrättar militärdomstolar
utan någon som helst rättssäkerhet och demokratisk kontroll,
och Sveriges statsminister liksom hans EU-bröder skyndar sig att bedyra
sin totala uppslutning bakom Washington. Militärdomstolar är ännu
en för hård nöt att knäcka i ett Västeuropa med relativt
starka borgerligt-demokratiska traditioner, men även med gummiparagrafer
om ”terroristiska syften” kan man komma långt. EU-polis har
ingått ett speciellt samarbetsavtal med de amerikanska terroristjägarna.
Den som inte är med oss, är emot oss, är Georg W Bushs credo.
Vår regering ställer upp på det, den är med George W Bush
i kriget mot Jugoslavien, Irak, Afghanistan. Men vi är många som
är strikt emot dessa krig. Vem är ”terroristen” – fredsrörelsen
eller bombkrigarna?
Även om det kan vara svårt att genomskåda den massiva propagandan,
så är västvärldens offensiv mot Afghanistan inte framsprungen
ur ”kampen mot terrorismen” utan styrs av den enkla råa strävan
att med alla medel säkra USA:s ekonomiska och strategiska dominans i världen.
EU-länder hakar på för att även deras storkoncerner vill
vara med när bytet, Asiens rikedomar, ska fördelas. Varken avsikten
eller den brutala metoden är ny. Samma mönster gällde när
de industrialiserade stormakterna erövrade sina kolonier. Sedan kom Oktoberrevolutionen
och under de socialistiska ländernas inflytande bröt de gamla kolonialriken
ihop. Tredje världens länder började gå sina egna vägar,
om än tungt belastade av det koloniala arvet.
Men kolonialherrarnas vilja att så billigt som möjligt roffa åt
sig råvaror, marknader och arbetskraft har inte försvunnit för
det, den är själva motorn i kapitalismen. Med de socialistiska ländernas
nederlag har kapitalismen på nytt skaffat sig fria händer att agera.
Det vi nu upplever, med krig, upprustning, avskaffad rättssäkerhet
och hot mot alla som inte vill underordna sig de mäktigas diktat, det är
den fria kapitalismen i modern globaliserad tappning.
”Kampen mot terrorismen” var slagordet när USA startade kriget
i Afghanistan. Bin Laden, som – än så länge utan bevis
– anses vara ansvarig för attackerna i New York och Washington, skulle
fångas, död eller levande. Ett storkrig med militärteknikens
modernaste missiler mot en man i öknen? Tusentals civila har mördats,
jagats på flykt från sina sedan tidigare eländiga levnadsomständigheter
till ännu värre svält, törst, kyla och död. Den lilla
humanitära hjälp som fanns innan kriget för landets fattiga bombades
bort.
Nu anges som krigets mål att få bort den reaktionära talibanregimen,
som USA tidigare själv lyft i sadeln, och ersätta den med en regering
som bättre lyder order från Vita huset. Visserligen blodbesudlade
krigsherrar även denna gång, men med ett undantag mot förr:
denna gång kommer USA – bakom FN som fikonblad – att finnas
på plats med sin militär. Ett nytt brohuvud är upprättat
i världens oljerikaste region.
Det första steget i kampen om denna olja var kriget i Jugoslavien, där
Nato nu har sina baser, det andra är Afghanistan. Vilket blir nästa
steg? En blick på oljestrategernas kartor låter oss förstå
varför Bush skärper tonen mot ”terroristlandet Irak”.
Mycket allvarligt är i detta sammanhang är det öppna brutala
kriget som Israel med USA:s stöd släppt loss mot det palestinska folket.
Även krigsförbrytaren Sharon draperar blodbaden på Västbanken
och i Gaza med stridsrop om ”kampen mot terrorismen”, och Bush och
vår egen Göran Persson håller med. Bakom terroristskölden
håller vår regering på att kasta resten av stödet för
det ockuperade Palestina över bord. Knappt hörbart viskar man att
Israel ska visa ”all möjlig återhållsamhet” i sina
attacker. Men inte ett ord om att orsakerna till det farliga läget i Mellanöstern
är Israels ockupation av palestinska områden. Alla säger: det
finns ingen militär lösning på problemet. Ändå tillåts
Sharon att söka just en sådan lösning med tanks och missiler.
Men dessa har inte förmått att stoppa palestinska självmordsbombare
som använder sina kroppar som vapen eftersom de varken har tanks eller
missiler. Våld föder våld, oskyldiga drabbas på båda
sidor. I denna blodsspiral gäller det att angripa problemets orsak, och
den är, som även svenska regeringar tidigare många gånger
understrukit, den israeliska ockupationen av palestinsk mark. Det blir ingen
fred i Mellanöstern förrän Israel följer FN-deklarationerna
och lämnar med sina trupper och bosättningar alla ockuperade områden.
I dag gäller ”kampen mot terrorismen” Afghanistan och Palestinierna.
I morgon kommer det att handla om andra stater som vill bevara ett uns av nationell
suveränitet.
Till de senare kommer inte Sverige att räknas, den tiden är förbi.
Många säger sig önska Palmes tid åter. Jag tillhör
inte Palmeentusiasterna, väl medveten om den dubbla politik som fördes
under hans tid. Men i jämförelse med dagens regering, som totalt saknar
självrespekt och ansvar inför de egna partimedlemmar och väljarna,
så framstår önskan om en Palme- begriplig. Palme var ingen
socialist, men realpolitiker. Existensen av det socialistiska blocket och en
stark fredsrörelse, även i vårt land, möjliggjorde hans
ställningstaganden för fred och avspänning. Men vid en blick
ut i Europa ser vi att samtliga socialdemokratiska partier har inordnat sig
under USA:s diktat på samma sätt som Sverige. Socialdemokratins definitiva
avståndstagande från socialistiska värderingar får sitt
uttryck i dess försvar av det kapitalistiska systemet.
Den som inte är med oss, är emot oss, och ska krossas, säger
Bush. Socialdemokratin vill vara med. Utrikes- och militärpolitiken anpassas
till detta steg för steg. I februari 1998, när USA och Storbritannien
massivt bombade Irak, framhöll svenska regeringen i alla fall, att frågan
borde förts till FN:s säkerhetsråd, samtidigt som man uttalade
”förståelse” för kriget. När USA några
månader senare på egen hand bombade Afghanistan och Sudan, gick
man ett steg längre. Visserligen talade utrikesministern även då
pliktskyldigt om FN, men samtidigt betonade Lena Hjelm-Wallén att man
”ibland måste möta våld med våld”. (Den i Sudan
bombade anläggningen visade sig vara en medicinfabrik och hela angreppet
ett ”misstag” av USA.)
Regeringen gick ännu ett steg längre och ansåg att ”våld
får tillgripas i extrema nödsituationer”. Sedan kom brytpunkten
- kriget i Kosovo. Nu godkändes våld som rätt medtod som ”humanitär
intervention”, för att ”försvara mänskliga rättigheter”.
Med Perssons totala stöd för angreppskriget mot Afghanistan är
omläggningen av den svenska utrikespolitiken fullbordad.
Regeringen åberopar USA:s rätt till ”självförsvar”,
och denna rätt inkluderar tydligen rätten att utan bevis frysa tillgångar
för somalier i Sverige som sänder surt förvärvade kronor
till hjälp för anhöriga i ett land som fått känna
på USA:s politik långt innan den 11 september. Utan någon
bevisföring faller vår regering undan och verkställer Bushs
anvisning.
Den nya terroristlagen sammanlänkar inrikes- och utrikespolitik på
ett tydligt sätt. Demokratiska fri- och rättigheter i den svenska
grundlagen sätts ur kraft utan nämndvärd diskussion. Med den
nya lagstiftningen ligger många av oss som protesterar mot krig, ekonomisk
förtryck och urholkningen av demokratin illa till.
När den svenska riksdagen diskuterade terroristbekämpning i alla former,
bl a skärpt telefonavslyssning, var enigheten mellan socialdemokraterna
och moderaterna störst. Och det är i och för sig inte svårt
att förstå. (S) har under många år initierat avlyssning
och åsiktsförföljelse av i huvudsak vänsterfolk. Moderaterna
har inte drabbats av dessa åtgärder utan snarare sett dessa kränkningar
av demokratin som vapen för att försvåra för de grupper
som inte ser kapitalism som välsignelse för människorna.
Imperialismen, den globala kapitalismen, skärper motsättningarna i
världen mellan rika och fattiga. Motståndet mot den rådande
världsordningen växer, därför försöker makthavarna
klassa alla som inte vill foga sig som ”terrorister”.
Det år som snart är slut har inneburit få glädjeämnen
och många har säkert känt anledning till förtvivlan. Men
förtvivlan leder inte framåt. Endast gemensamt motstånd av
alla demokratiska krafter kan och måste bryta nedgångsspiralen.
Låt det nya året bli ett år i kampen för fred, demokrati
och social utveckling.
Rolf Hagel
rolf.hagel@skp.se