För tre veckor sedan drabbades Kuba av den värsta orkanen på
över 50 år med vindhastigheter på upp till 60 sekundmeter.
Halva landet, och över halva befolkningen, nästan 6 miljoner människor,
drabbades av cyklonen. 45 000 bostäder har skadats och bara i huvudstaden
Havanna raserades ett 80-tal byggnader. 1 500 skolor skadades och ett femtiotal
förstördes
400 000 hektar sockerodlingar har skadats, och 10 procent av skörden
totalförstörts. En tredjedel av sockerbruken, som stod beredda att
ta hand om skörden som just skulle börja, tvingades stänga på
grund av skador. 90 000 ton citrusfrukter slogs ned, 20 procent av skörden
totalförstördes, liksom omfattande bananodlingar och tobaksfält.
750 fabriker och större arbetsplatser har skadats
Tre familjer, med barn och tonåringar, som jag känner, råkade
under sitt besök på Kuba hamna mitt i orkanen. Och de blev alla helt
överväldigade, inte bara av orkanens oerhörda naturkraft, utan
av det kubanska samhället och folket, och den fantastiska förebyggande
mobiliseringen, varningarna, organiseringen, evakueringen – hela detta
mänskliga, solidariska, välorganiserade samhälle som drog igång
på högvarv för att begränsa skadeverkningarna och framför
allt rädda liv.
Över 700 000 människor evakuerades inför den annalkande
katastrofen, och så kunde antalet döda hållas så lågt
som 5 personer. El- och vattenförsörjning stängdes av för
minska risken för dödande elektricitet från nedfallna ledningar
och risken för gasexplosioner, och risken att dricka av förorenat
vatten. Folk uppmanades i förväg att lägga upp förråd
av mat och vatten för ett par dagar, spika för fönstren och hålla
sig inomhus. Det gick lugnt och tryggt till, ingen av mina vänner eller
deras barn kände den minsta oro för egen del, bara omåttlig
beundran och tacksamhet över att ha fått vara med om detta, och få
en inblick i vad samhälle kan handla om. Och socialism.
Ni kommer väl ihåg den oerhörda naturkatastrof som drabbade
Centralamerika för tre år sedan, orkanen Mitch som dödade tiotusen
människor på några dagar. Då drabbades inte Kuba så
hårt, som det hade gjort året innan med orkanen George. Kuba kunde
inte göra något för att förebygga katastrofen i Centralamerika,
men när den väl var ett faktum så var det fattiga Kuba, som
knappt börjat ta sig upp ur den värsta ekonomiska krisen i historien,
som stod för första läkarhjälpen, den mest omfattande läkarhjälpen,
den mest långsiktiga läkarhjälpen med tusentals läkare.
Men inte bara det, Kuba erbjöd sig att gratis utbilda 500 läkare per
år från Centralamerika. Och sedan några år finns nu
den Latinamerikanska Läkarhögskolan i Havanna, där fattiga ungdomar
från Latinamerika, och till och med ungdomar från USAs inre bakgårdar,
får gratis läkarutbildning för att när de är färdiga
kunna erbjuda läkarhjälp till sina systrar och bröder.
Den 11 september i år skulle Fidel Castro återinviga en Salvador
Allendeskola i Havanna. Det var årsdagen av den 11 september 1973 då
Salvador Allende gav sitt liv i försvaret av demokratin mot CIAs och militärens
terrorkupp i Chile. Timmarna innan hade bilderna börjat kablas ut över
kubansk TV som över resten av världen av de två planen som störtade
in i World Trade Centers tvillingtorn.
”Vi känner sorg och smärta med USAs folk”. Det var Fidel
Castros ord och i det officiella regeringsuttalandet fördömde Kuba
energiskt attackerna mot World Trade Center och Pentagon, och uttryckte sin
djupa medkänsla med USAs folk, och erbjöd sig att ställa sina
begränsade resurser till förfogande för medicinsk hjälp
till offren. Och detta var inte bara regeringsord. USA-medborgare som befann
sig på Kuba då katastroferna inträffade har vittnat om hur
kubanerna visade dem sin medkänsla,
hur kubanerna tog hand om dem och oroade sig med dem för släkt och
vänner.
Denna förmåga att skilja på den regering som under över
40 år ägnat sig åt statsterrorism mot det kubanska folket,
försökt svälta dem till underkastelse, skapat och skyddar terroristorganisationer
som utfört terrorattentat mot människor och anläggningar på
Kuba, och som för 25 år sedan sprängde ett kubanskt plan i luften
och dödade 73 oskyldiga människor; att kunna skilja den regeringen
från USAs folk, och i stället för vedergällning mot dem
som härbärgerar terroristerna erbjuda läkarhjälp, det är
enastående.
Det är en framgång för mänskligheten när sådan
solidaritet skapas i djupet av människors hjärtan. Kubanernas medmänsklighet
är en motbild till primitiva rop på hämnd och korståg
och stjärnornas krig mot demoner som dominerar i världens supermakt.
Den folkliga solidaritet som det kubanska samhället bygger på och
dess internationella solidaritet har få, om någon, parallell i historien.
Svensk-Kubanska firar nu sitt 35-årsjubileum, och det finns de som undrar
varför vi håller på med att stödja Kubas rätt, och
försöker informera om Kuba mot all massmedial smutskastning, och kräver
att USAs ekonomiska, terror- och biologiska krigföring ska upphöra,
och varför en del av oss har hållit på i 35 år, i större
delen av våra liv. Den välbekante friherren Carl Bildt föreställer
sig att vi är behäftade med deformerade, antiamerikanska gener.
Men det handlar om att Kuba, det kubanska folket och deras revolution, har givit
och ger oss en föreställning om hur ett mänskligt samhälle
kan byggas, och ger oss hopp om att detta är möjligt för fler
folk, t o m för USAs folk.
Vi som har varit med länge fick uppleva hur den gamla europeiska kolonialismen
pressades tillbaka, hur tredje världens länder tillkämpade sig
sin formella självständighet, Vietnams seger över USA. Vi fick
uppleva den parentes i vårt lands och västvärldens historia
när en stor del av opinionen och därmed också Sveriges regering
motsatte sig USA-imperialismens terror och förtryck. Vi fick uppleva när
USA förlorade ställning och prestige som världens politiska och
finansiella centrum. Det var också en tid när solidariteten med Kuba
var självklar och utbredd i många samhällssektorer.
Men vi fick också kämpa för att inte förlora fotfästet
när Reagan-regimen gick till motoffensiv med upptrappning av kalla kriget
mot Sovjetunionen, accelererad kapprustning, militär offensiv i Centralamerika
och en rad militära angrepp, bombningar och invasioner mot Grenada 1983,
Libyen 1986, Panama 1989. I Afghanistan hade CIA redan våren 1979 inlett
den kampanj som skulle frambringa den stora kraftmätningen mot Sovjetunionens
militära styrkor som invaderade Afghanistan ett halvår senare.
Men minst lika viktigt i USA-regimens kontraoffensiv var att återta den
ekonomiska kontrollen och genomföra den nyliberala globaliseringen av de
transnationella bolagens utplundring. De katastrofala effekterna på tredje
världens länder fick dem snabbt på knä. Realpriserna på
deras exportvaror sjönk med 40 procent 1980 – 1988, och oljepriserna
med 50 procent. Skuldkrisen var ett faktum i mitten av 80-talet, och har sedan
dess accelererat. Den blev också ett effektivt redskap för att återföra
kontrollen över fattiga länders ekonomi och företag till västvärlden
och de transnationella bolagen.
IMF och Världsbanken mobiliserades för ekonomisk inbrytning och kontroll
i tredje världen, där de flesta fattiga länder trots formell
självständighet tvingats acceptera en total ekonomisk underordning.
Andra världens stater gick sedan samma väg. När kapitalet åter
blev knappt kände också hela det sovjetiska blocket konkurrensens
kalla vindar blåsa. Fastkört i Afghanistan och pressat av en ny upptrappning
i kapprustningen med USA började sovjetstatens förstelnade strukturer
att bryta samman. Målet var nått.
Med sovjetblockets sammanbrott stod USA som ensam supermakt. En ny världsordning
höll på att etablera sig. Kriget mot Irak blev möjligt genom
beslut i FNs säkerhetsråd, där inget veto längre förekom
mot USA, bara Kubas röst mot barbariet. Under USAs ledning utnyttjade västvärlden
snabbt läget för att strama åt sitt globala monopol över
den s k legitima våldsanvändningen.
Kvar fanns Kuba som höll fast vid sin socialistiska väg, som drabbades
av dubbel blockad, ekonomin gick i botten, och i Miami packade miljonärerna
väskorna. Folk magrade, men förlorade inte hoppet och beslutsamheten,
och tack vare deras enastående mod och medvetenhet kunde vi också
hoppas. Runt om i världen växte solidariteten, närd av Kubas
uppfinningsrikedom, intelligens, uthållighet och rättrådighet.
Nu ska vi inte tro att kubaner är annorlunda än andra människor,
att deras gener har en särskild solidarisk läggning, eller så.
Alla våra mänskliga svagheter och dumheter finns också på
Kuba. Skillnaden ligger i samhällets strukturer och principer, vilka egenskaper
som främjas, vilka principer som styr, vilket utrymme som finns för
folk att medverka och delta, vilket utrymme som finns för mänsklig
utveckling och för att alla goda krafter ska kunna komma till nytta.
Inte heller ska vi inbilla oss att det är paradiset på jorden, och
att felgrepp och misstag inte förekommer, eller att det inte finns folk
som vill sko sig på andra, att det inte finns betonghäckar, skitstövlar
och vindflöjlar. Skillnaden är att samhället fördömer
egennyttan, i stället för att bygga på den. Att samhället
bygger på och uppmuntrar människors goda sidor, inte de sämsta.
Och Kuba visar att med solidaritet och samarbete i stället för konkurrens
och utslagning, kan underverk åstadkommas, även med alldeles vanliga
dödliga, folk som folk är mest.
Kuba bygger en socialism som inte bara är samhälleligt ägande
av produktionsmedlen utan också en levande, engagerad folklig delaktighet
i makten. Det är ingen fulländad demokrati, för någon sådan
finns ännu inte på jorden, men ett samhälle men ovanligt starkt
folkligt engagemang och inflytande. Och därför också ett samhälle
som kan genomleva stora svårigheter utan upplopp och kravaller.
Krisen i världen var på god väg långt innan 11 september.
Motsättningarna har vuxit i decennier. Finansspekulationerna hotar med
återkommande katastrofer, klyftorna mellan fattiga och rika ökar
dramatiskt, krig och terrorism frodas, kampen om oljan leder till konfrontationer
och protesterna växer än en gång mot en alltmer omänsklig
världsordning. Risken är överhängande att kriget mot Afghanistan
bara är början. Alla imperier har gått under i krig, ofattbart
förfärliga krig. USA-imperialismens undergång kommer också,
och vi måste mobilisera alla fredens krafter för att det ska utan
den blodspillan som kriget utgör.
Och vi måste kämpa för en ny, rättfärdig världsordning
där de transnationella bolagens utplundring upphör och där folken
kan ta kontroll över sina länders resurser och solidariskt utveckla
dem i samhällen där alla har samma värde och samma rättigheter.
I denna kamp behöver vi Kuba. Den utvecklingsväg och den samhällsmoral
Kuba håller fram kan bidra till att orientera världen ur denna kris
utan mer krig och förödelse. För Kubas framgångar och intelligenta
vägval slår sig till och med fram genom de allra tjockaste ideologiska
skygglappar. Världsbankschefen framhåller Kuba som exempel, FNs Miljöprogram
visar på Kubas väg, stora biståndsorganisationer visar på
Kuba som utvecklingsmodell. När det gäller utbildning och hälsovård
är Kuba enastående, och för att komma tillbaks till dit jag
började, professionella katastrofexperter visar på Kuba som modell
för hur katastrofer kan förebyggas och människoliv räddas.
Och inspirerade av Kuba utvecklar också vi vårt solidaritetsarbete,
och fortsätter vår kamp för att kräva det självklara
Stöd till Kuba för att övervinna de katastrofala materiella skador
orkanen orsakat
Stöd till Kuba mot USAs kriminella ekonomiska blockad
Och att Sveriges regering och riksdag ska kräva att USA upphör med
att stödja och härbärgera terrorister, och upphör med den
ekonomiska krigföringen
Så går vi vidare, i 35 år till. Tack
Talet av ordförande Eva Björkund
Med 167 mot 3 röster krävde FN:s generalförsamling i slutet av november återigen ett slut på USA:s blockad mot Kuba. De tre var USA, Israel och Marshallöarna. Lettland, Mikronesien och Nikaragua lade ner sina röster.